Arnold G Ljungdal

Ljungdal, Arnold Gottfrid, f 2 aug 1901 i Mellerud, Holm, Älvsb, d 13 juli 1968 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: grosshandl Gottfrid Edvard L o Anna Andersdtr. Elev vid högre latinlärov i Gbg ht 16, studentex där 27 maj 20, inskr vid LU ht 21–vt 26, FK där 31 maj 22, dokumentationssekr i Lunds studenters Clartésektion ht 23–vt 24, FL vid LU 30 jan 26, extra assistent vid Sthlms stadsbibi 27, andre ass 29, förste ass där 32, led av styr o v ordf för Sv Clartéförb 32–35, led av styr för Kulturfront 36, andre bibl:e vid Sthlms stadsbibi 38–66, v ordf i Sveriges författarefören 40–48, ordf i Sv Clartéförb 44–47.

G 1) 29 nov 1926(–32) i Sthlm, Bromma, m förf Ingeborg Fredrika Björklund i hennes 2:a g, f 18 sept 1897 i Gbg, Domk, d 2 april 1974 i Sollentuna, Sth, dtr till civiling Karl August Wilhelm B o Emma Fredrika Häggberg, samt förut g Samuelsson o senare Bexell; 2) 6 okt 1937 i Sthlm, Kungsh, m arkitekten Inez Gunvor (Gun) Sjödin, f 15 maj 1911 där, Gustaf Vasa, d 20 dec 1977 där, Kungsh, dtr till bokbindaren Ragnar S o Anna Elisabet Constance Engström.

Arnold L:s barndom i Mellerud präglades starkt av den frireligiösa miljön. Hans tidigt väckta längtan efter litteratur förverkligades för hans del, när familjen flyttade till Gbg. Han var då 11 år och mötte för första gången bibliotekens värld. Föräldrarna skilde sig, och L bodde hos modern i en närmast proletär miljö. Men han fick fortsätta sin skolgång, och 15 år gammal flyttade han till fadern, en köpman som blev förmögen under första världskriget. I kontrasten mellan dessa båda miljöer – moderns proletära och faderns "gulaschiga" – väcktes hans sociala känsla, som definitivt befästes av de hungerkravaller han som 16-åring drogs in i. Hans socialistiska övertygelse växte fram, delvis som ett fadersuppror. Därtill kom en upplevelse han hade senhösten 1919, strax efter den yngre broderns oväntade död. Ur skuldkänslor kring den försummade brodern växte aningen om en försonande framtidsmöjlighet, för alltid förknippad med den inre eld som nu förvandlade honom. Marxism och framtidstro kom att prägla hans personliga utveckling.

Efter studentexamen vistades L ett år i Berlin, där han knöt vissa politiska och konstnärliga kontakter, för att 1921 börja studera i Lund. Redan efter ett år var han klar med sin fil kand. 1922 startade han tillsammans med Hannes Sköld lundasektionen av föreningen Clarté, vars drivande kraft han förblev till sin flyttning från staden 1926. I föreningen uppträdde L i diskussioner och debatter och blev en bemärkt och omskriven kommunist. Han var också tongivande i tidskriften Clarté från dess start 1924.

Sin litterära debut hade L gjort två år tidigare med Två kvinnospel – i det första stod mannens renhet före äktenskapet i centrum som i Bjernsons En Hanske, i det andra försvarar mannen sin plikt inför folket mot den förföriska och förmögna kvinnan. Men hans egentliga debut skedde 1926, då han samtidigt publicerade diktsamlingen Till den nya tiden och diskussionsessayen Tiden och tron, från början hans licentiatavhandling i teoretisk filosofi för Hans Larsson. I ganska nära anslutning till Erik Blombergs två år förut publicerade essay, En ny livskänsla, söker L finna en möjlighet att förena sin marxistiska och sin religiösa världsåskådning genom en uppgörelse med den transcendentala gudsuppfattningen. För honom är Gud en immanent framtidskraft, verksam inom jaget, som en utvecklingsprocess, inte underkastad darwinska lagar. L anknyter här både till Kant och hans efterföljare, speciellt Høffding och Münsterberg, och söker finna den punkt där hans egen framtidstro kan förenas med den religiösa känslan av en inre guds närvaro som han bär inom sig. Litterära paralleller hos bl a Wells, Rolland och Werfel liksom hos Lagerkvist och Erik och Harry Blomberg understryker tanken på den immanente gudens närvaro i samtiden. Debutdiktsamlingen består till en del av agitationsdikter, många tidigare publicerade i Stormklockan och Clarté, där äldre förebilder som Rydberg och Fröding blandas med yngre och samtida som Ossiannilsson och Ture Nerman. Dikter till revolutionens Lenin, bibelns David och antikens Prometeus på fri vers samsas med sonetten Till den okände Guden, som står nära förkunnelsen i Tiden och tron. En dualism mellan tvivel och tro, kaos och kosmos är också starkt framträdande.

1926 bröt L efter avlagd fil lic-examen upp från Lund och påbörjade bibliotekstjänstgöring i Sthlm. Han gav ut essaysamlingen Kulturen i fara – en samling artiklar, delvis förut publicerade i Clarté, där senkapitalism och kommersialisering framställes som ett hot mot den folkliga kultur han på skilda områden ville försvara. 1927 utgav L också skådespelet Morgonrodnad, planerat redan under gymnasietiden, historiskt förlagt till det tyska bondeupproret på 1520-talet och med den protestantiska revolutionären Münzer som huvudperson. Tekniskt anknöt han till Strindbergs Mäster Olof, men centralgestaltens evolutionistiska gudstro och syn på religionen som en pågående kamp inom människan anslöt till debutsamlingens problematik. 1928 kom diktsamlingen Fanorna, där han lämnat agitationsrytmerna och på en stram, fri vers, med förebilder i klassicisten Ekelund och expressionisten Diktonius, gör upp med den rådande, självcentrerade idylldikten i sin samtid för att istället utmana läsarna att ta ställning mot de sociala orättvisorna. Sina dikter ville han se som "pilar vilande på den spända bågsträngen / beredda att i nästa ögonblick / susa / mot ditt hjärta".

De talrika storstadsmotiven pekar fram mot nästa samling, Ungdom (1931), där den modernistiska formgivningen märks redan i typografin. Här dominerar inlevelsen i kroppsarbetarens själsdödande slit, arbetslöshetens utarmning av självkänslan och hatet till dem där uppe, "de vitklädda, tennisspelande djävlarna" (Kolbrytartankar, 4). Men här finns också den lustfyllda bilden av våren som den eviga revolutionären (Vårproklamation) och hoppet om ungdomens uppbrott från en stagnerad, orättvis tillvaro – "som sjöfarande lystna på nya världar, / på fjärran länder, / aldrig befarna vattendrag ..." lyder titeldiktens upptakt. I sin fjärde diktsamling, I folkton 1934 (1934), varierar L sin tematik men på ett lugnare, mindre hektiskt sätt än förut. Vid sidan av de proletära anklagelsedikterna, där arbetslöshetsmotiven är talrikt återkommande, finns här också stockholmslyrik som anknyter till linjen Bo Bergman-Erik Lindorm, barndomsminnen och dikter med biblisk anknytning (Korsnedtagning, Maria vid graven). Erik Lindegrens uttryck om L som "den fria versens klassicist" är giltigt redan i denna första fas av L:s lyriska produktion, som avslutas med samlingsvolymen Lyriskt bokslut (1945), där den Rilke-och Eliot-inspirerade sviten Nattvandring är nyskriven.

Dessförinnan hade L utgivit romanen Farväl till Don Juan (1941), en delvis självbiografisk skildring av en ung diktares irrfärder mellan kvinnor. Dess förankring i en realistiskt skildrad arbetsmiljö, Sthlms stadsbibliotek, gjorde att samtiden gärna läste boken som en nyckelroman. I efterhand ter den sig som en arbetslivsskildring av samma typ som Josef Kjellgrens Människor kring en bro eller Hugo Swenssons Paul Hoffman läroverksadjunkt, aktuella och prisbelönta 1935. Också det fackliga arbetet får sin plats i boken, och det återspeglar början av det hängivna arbete L skulle lägga ned på att förbättra först bibliotekariernas, sedan också författarnas ekonomiska situation. Som v ordf i Sveriges författareförening bidrog L i hög grad till att ett "normalkontrakt" mellan förläggare och författare infördes (1947). L:s fortsatta karriär inom föreningen hämmades av hans klart deklarerade politiska förankring. 1947 kom också L:s kanske viktigaste bok, standardverket Marxismens världsbild, som fick en ny, stark aktualitet mot slutet av hans levnad och som upplevt flera upplagor.

L:s mångåriga intresse för Rilke resulterade 1951 i översättningsvolymen Duinoelegier, som fick stor betydelse för det gryende 1950- talets poeter. De två diktsamlingarna Katedral (1950) och Till mänska klarnad (1953) utgör krönet på hans lyriska produktion. Den sociala och religiösa problematiken har här förenats, speciellt i dubbeldikten Katedral, medan närheten till en sönderbruten klassicist som Hölderlin berikar och fördjupar L:s egen lyrik, när han rör sig mellan sitt nu och sitt då. Barndoms- och ungdomsminnen står i centrum för den till största delen rent självbiografiska skildringen Oavslutat porträtt (1957), där återigen det sociala och det religiösa uppvaknandet utgör huvudmotiv. En samlingsvolym Eld och aska (1963) kodifierar de texter genom åren han nu vill stå för, och aforismboken Rekapitulation ger uttryck för genomskådande, resignation och besvikelse. I sitt stämningsläge står den nära L:s sista skönlitterära bok, diktsamlingen Respit (1968), där läsaren tycker sig komma närmare diktaren än tidigare, t ex i slutorden av dikten Vom armen A L: "Nu går jag med trösten att slutet var skit / och resten just ingenting värd." Två essayer Problemet Kierkegaard (1964) och Georg Lukács och marxismens estetik (1967) var utmanande och ställde L i diskussionscentrum också under hans sista levnadsår.

Som lyriker var L förnyande, och speciellt Fanorna (1928) betydde ett uppbrott från den rimmade agitationsdikten mot ett nytt modernistiskt formspråk, som året därpå fick sitt genombrott i svensk lyrik med Fem unga. Också maskindikterna i Ungdom var publicerade före detta genombrott. Men människan L möter man främst i hans samlingar från 1950- och 60-talen. Mångkunnig och erfarenhetsrik, med en blixtrande tankeförmåga och den trotsande utopistens slutliga besvikelse, blev L i sitt liv och sitt verk i hög grad representativ för den intellektuelles livssituation i den mellankrigsgeneration han tillhörde.