Ernst C Newman

Newman, Ernst Conrad, f 11 dec 1889 i Vittsjö, Krist, d 13 juni 1949 i Lund, Domk. Föräldrar: ingenjören Pehr Nilsson N o Pernilla (Nellie) Christensson. Elev vid Kristianstads lärov, ritbiträde på byggmkontor i Sölvesborg 04–06, teckndär vid Osby samskola läsåret 06–07, ritare, kassör o bokförare vid Osby gjuteri o mek verkstad 06–09, elev vid Lunds privata elementarlärov ht 09, Studentex där 14 juni 11, inskr vid LU 8 sept 11, folkskollärarex i Växjö 5 juni 13, FK vid LU 14 sept 14, sekr i Lunds kristliga studentförb o led av styr för Sveriges kristliga studentrörelse 15–16, TK vid LU 31 maj 18, ordf i styr för Sydsv avd av Sveriges kristliga gymnasiströrelse 19–20, innehade olika lärartjänster i kristendom o filosofisk propedeu-tik vid Lunds privata elementarskola ht 20–vt 30, TL vid LU 28 maj 23, led av styr för bla Lunds teol sällsk 25-30, disp vid LU 28 maj 25, doc i kyrkohist 11 juni 25–30juni 30, lär i kateketik där ht 25–vt 30, prästv för Lunds stift 13 dec 25, led av Lunds förs:ars gemensamma kyrkoråd 1 jan 26–15 sept 30, TD vid LU 22 maj 26, ledare för kyrkl frivilligkårens i Lund sommarkurser 29–39, prof i kyrkohist vid Åbo akad 6 juni 30–30 juni 40 (tjänstl från aug 38), v ordf i Rikssv fören i Åbo 24 mars 31, ordf där 15 febr 34–1 febr 39, led av kyrkorådet i Sv Olaus Petri-förs i Hfors 30 mars 37-30 mars 39, tf prof i prakt teologi med kyrkorätt vid LU 1 aug 38–30 juni 41, kh o domprost i Lund från 31 jan (tilltr 1 juli) 41. – Led av Samf Pro fide et Christianismo 37, LHVL 39.

G 10 juli 1920 i Växjö m Elsa Charlotta Debora Didoff, f 10 dec 1889 där, d 6 jan 1963 i Lund, Domk, dtr till teckn:läraren Anders D o Emma Helena Wetterhall.

Ernst N härstammade från Göinge. Fadern hade gjuteri och mekanisk verkstad i Osby och var till sist konsulterande ingenjör i Tyringe. Under slutet av 1880-talet vistades N:s föräldrar i New York, där de bytte sitt tidigare antagna släktnamn Nyman mot det engelskklingande Newman. Modern återvände i förväg till Sverige för att sonen skulle födas där. Vid tio års ålder sattes N i läroverk med villkoret att få gå kvar så länge han var bäst i klassen. Visserligen uppfyllde N detta krav, men ekonomiska bekymmer tvang honom vid 14 års ålder ut i arbetslivet som stenarbetare och murarlärling. Ett par år var han anställd i faderns firma. Han tvekade länge vilken bana han skulle välja och inriktade sig på att bli ingenjör eller arkitekt. 17 år gammal utförde han ritningar och kostnadsberäkningar till Osby samskola, där han ett par år var teckningslärare. Efter två år vid Lunds privata elementarskola avlade N studentexamen på reallinjen. Han skaffade sig därefter snabbt en yrkesutbildning och avlade folkskollärarexamen. Påverkad av A Lutteman (bd 24) beslöt han därefter att läsa teologi.

N:s barndomshem var präglat av en kombination av gammalpietistisk fromhet och nyevangelisk väckelse i Sv missionsförbundets (SMF) anda, och hans forskningsprofil kom att bestämmas av detta. Han var en energisk, uppslagsrik och mycket grundlig arkivforskare med utpräglat spårsinne, som så gott som uteslutande ägnade sig åt 1800-talets sv kyrkohistoria. Genom doktorsavhandlingen om nordskånska väckelserörelser blev han på flera sätt en banbrytare. Med sin fokusering på den folkliga fromheten ansågs ämnet ännu inte riktigt akademiskt rumsrent. Boken var den första vetenskapliga skildringen av en sv provins' kyrkohistoria och innehöll dessutom en bred skildring av bygdens natur, folklynne och socialekonomiska förhållanden. Tillsammans med H Pleijel, som disputerade på ett näraliggande ämne några månader efter N, gav han den sv kyrkohistorieforskningen en ny inriktning. I skildringen av det folkliga fromhetslivet bröt han såväl med den apologetiska framställningen hos C A Cornelius (bd 8) som med den oskiktade panegyriken hos E J Ekman (bd 13). Med inspiration från N utkom härefter en rad stiftshistoriska undersökningar från olika delar av landet, och den sv 1800-talsväckelsen har härigenom blivit jämförelsevis ingående belyst. Huvuddelen av N:s avhandling behandlar kyrkoväckelsen under inflytande av P L Sellergren, Pehr Nyman och Henric Schartau. Med utgångspunkt i ett mycket stort material nytecknade N till stora delar norra Skånes andliga historia.

N:s bakgrund och forskningsintressen kom honom att intressera sig för den fråga som i den sv kyrkohistorien åstadkommit den häftigaste debatten i lekmannakretsar, P P Waldenströms lära om försoningen. 1932 utgav N den första undersökningen härom. Han ställde där in den waldenströmska försoningsläran i dess idéhistoriska sammanhang och påvisade dess rötter i 1600-talet. Den var, menade N, en inom det folkliga fromhetslivet framvuxen rationaliserings- och eticeringsprocess. Boken var en uppgörelse också med Waldenström personligen, som bl a kritiserades för teologisk lättvindighet och självsäkerhet. Den efter honom utbildade fromhetsriktningen granskades med hänsyn till vad N menade vara en blandning av "ekonomisk smartness och yttre gudaktighet" och en försumlighet vad gällde den personliga etiken, som N såg som en konsekvens av Waldenströms "mänskligt veka gudsbild". Som kyrkohistorisk undersökning ansågs boken vederhäftig, men den åstadkom en livlig debatt i frikyrkokretsar. Som många av N:s kyrkohistoriska arbeten debatterades den i det SMF närstående Sv morgonbladet (SvMbl); efter att i tre nummer ha publicerat en starkt kritisk recension och sedan N gått i svaromål gav tidningen honom emellertid rätt i sak, och en ny, mera nyanserad anmälan infördes.

1930 hade N som professor i kyrkohistoria flyttat över till den unga, svenskspråkiga Åbo akademi och var verksam där i åtta år. Han lärde sig snabbt finska och ägnade med början i installationsföreläsningen sin forskning åt kontakterna mellan den finska och rikssv väckelsen. I domkapitelsarkivet i Åbo fann han utomordentliga källor för sina undersökningar. Han utgav bl a en kommenterad edition av brev från svenskar till den finlandssv väckelseledaren F G Hedberg och en levnadsteckning över den österbottniske frikyrkoledaren Edvard Björkenheim.

Under åbotiden sysslade dock N, ehuru besvärad av biblioteksförhållandena, huvudsakligen med det stora forskningsprojekt till vilket allt det föregående kan sägas ha utgjort förarbeten: en historisk framställning av de evangelikala idéernas och lekmannainflytandets betydelse i det sv fromhetslivet. Som docent i Lund hade han 1928–29 utarbetat en mindre skrift i ämnet, Evangeliska alliansen. En studie i protestantiska enhetssträvanden och sv folkfromhet, som stannade på korrekturstadiet, även om den lästes och citerades i vetenskapliga arbeten och tom var upptagen på teologiska fakultetens kurslista. Senare inarbetades texten i två andra böcker. 1937 utgav N en undersökning om den ekumeniska rörelsens förhistoria, den 1846 grundade sk Evangeliska alliansen i dess verksamhet utanför Norden. Ett par år senare utkom ett omfattande och synnerligen detaljrikt motsvarande arbete om Gemenskaps- och frihets-strävanden i sv fromhetsliv 1809–55, där han ur principiell synpunkt belyste frågorna om konventikelfromhet och religionsfrihet. Trots sina 652 sidor utgjorde denna bok endast den första av två planerade delar; arbetet förblev dock en torso.

1938 kallades N att uppehålla den efter Y Brillioth ledigblivna professuren i praktisk teologi i Lund. Han ändrade då forskningsinriktning och arbetade därefter med en homiletisk undersökning av sv predikan 1809–55 (ms i LUB). Sedan prebendeinstitutionen avskaffats blev N Lunds förste församlingsvalde domprost. Han trivdes väl som församlingspräst och hade under åbotiden varit flitigt verksam både lokalt och i Borgå stift, vilket framgår av en 1935 utgiven predikosamling; från 1929 var han primus motor vid Lunds stifts kyrkliga ungdomskurser. Vid tre tillfällen uppfördes han på biskopsförslag. I Åbo och västra Nyland var han en samlande gestalt för rikssvenskarna och under kriget en drivande kraft för finlandshjälpen i Lunds stift. Några år efter det att han tillträtt domprosttjänsten inföll Lunds domkyrkas 800-årsjubileum, som firades under storslagna former. I anslutning därtill tog N initiativet till och utgav en monumental historik över katedralen, där dess betydelse och funktion skildrades och där N själv skrev 1800-talsavsnittet.

N var umgängsam och hjälpsam och odlade inte minst i Åbo en uppskattad gästfrihet för studenterna med högläsning och musik; själv var han en skicklig violinist. Säkert ansåg han också finlandsåren som sin lyckligaste period även om den förmörkades av en blott elvaårig sons sjukdom och död. Om sonens öde berättade han i boken Alvar, som spreds i flera upplagor i Sverige och Finland och som ledde till en omfattande själavårdskontakt med människor i liknande situation. N var vid sin bortgång sysselsatt med det som han hoppades skulle kröna hans forskarbana: del åtta av det av H Holmquist och H Pleijel utgivna standardverket Svenska kyrkans historia, där han skulle behandla folkväckelsen och det kyrkliga förnyelsearbetet 1819–80. Ett sådant band har ännu (1988) inte utgivits.