J Albert Nilsson

Nilsson, Johan Albert, f 12 sept 1878 i Halmstad, d 7 jan 1936 i Lund. Föräldrar: sjömannen Nils Johan Jönsson o Anna Kristina Olaidtr. Mogenhetsex vid Halmstads h a l 2 juli 98, inskr vid LU 14 sept 98, FK 31 jan 01, teor teol ex 15 sept 02, FL 29 maj 06, disp 26 maj 09, FD 28 maj 09, doc i estetik 22 juni 09–11 nov 20, allt vid LU, lär vid h lärarinnesem i Lund 09–16, litteraturkritiker i GHT dec 18–juni 23, prof:s n h o v 26 maj 22, prof i estetik o litteraturhist vid LU 25 maj 23, i litteraturhist o poetik där från 25 april 24. – LVSL 20, LHVL 23, led av Samf De nio 24, LVVS 30.

G 14 juni 1916 i Lund m rektorn FM Elsa Wintzell,f 21 jan 1893 i Lund, d 11 nov 1977 i Lund, Allhelgona, dtr till docenten lektor Daniel Knut W o Helga Margareta Petersen.

Albert N växte upp i Harplinge utanför Halmstad under mycket blygsamma ekonomiska omständigheter. Fadern avled i tbc innan N fyllt två år. Modern försörjde familjen genom att väva. N:s sociala bakgrund bidrog knappast till att göra en akademisk karriär självklar, kanske allra minst inom humaniora. Efter genomgången folkskola försörjde han sig en tid som stenhuggare, innan han, förmodligen inspirerar} av socknens radikale folkskollärare, lyckades ta sig in i läroverket i Halmstad. Det skedde dock inte utan personliga uppoffringar.

N var en ovanlig intellektuell begåvning. Han avverkade snabbt studierna i Halmstad och försörjde sig under tiden delvis genom att ge extralektioner åt sina bättre bemedlade klasskamrater. Trots sin akademiska karriär i Lund behöll N under hela livet sin förankring i den halländska barndomsmiljön. Heden och havet tycks ha förblivit den positiva motpolen till ett stadsliv han aldrig helt förlikade sig med.

Hösten 1898 skrev N in sig vid universitetet i Lund för att studera teologi. Ämnesvalet var väl närmast en eftergift åt modern och farmodern, till vilka han stod i tacksamhetsskuld. N var kluven i sitt förhållande till teologin och hade svårt att tänka sig en framtid som präst. Yrkets krav kändes för tunga och han avslutade sina teologiska studier med en teoretisk examen 1902. Då hade han redan året förut avlagt en fil kand-examen, fördjupat sig i studier av Platon, Nietzsche, Georg Brandes, Viktor Rydberg, Ernest Renan och den radikala kristendomskritik som vid denna tid var aktuell i Lund. Han umgicks flitigt i en krets av radikala och socialt medvetna studenter, bl a skolkamraten från Halmstad Ernst Wigforss, Östen Undén, Sigfrid Gunnäs, Malte Jacobsson, Bert Möller och Ivan Pauli. Alla skulle de bli hans vänner för livet. Redan 1902 blev han medlem i sällskapet De yngre gubbarna (DYG), men till skillnad från många av sina vänner där engagerade han sig aldrig partipolitiskt. Hans politiska hemvist var emellertid inte att ta miste på (Wigforss l,s 260, 2, s 196 f).

N:s studentår präglades förutom av ett rikt kamratliv också av djupa depressioner och ständigt återkommande perioder av ohälsa. Redan andra året i Lund blev N häftigt sjuk; den tbc som till slut skulle ända hans liv debuterade uppenbarligen nu. Det är dock troligt att sjukdomen hade drabbat honom redan under barnaåren. De båda terminer N tillbringade vid utländska universitet — hösten 1903 i Berlin och hösten 1908 som Tegnér-Oehlenschlägerstipendiat i Khvn — tycks ha varit särskilt dystra. Han hade svårt att finna sig till rätta i storstadsmiljön och den vacklande hälsan gjorde det inte lättare. I Berlin studerade N filosofi och litteraturhistoria och i Khvn bl a estetik for H Hoffding, som för N blev en stor besvikelse. Filosofiskt och livsåskådningsmässigt stod Hans Larsson (bd 22) honom mycket närmare och hade förmodligen ett avgörande inflytande på N.

N deltog från 1902 i Ewert Wrangels seminarier i estetik och litteraturhistoria och presenterade där licentiatuppsatsen Schillers inflytande på Tegnérs samtida (Saml 1905). Redan här anslår N huvudinriktningen för sin kommande forskning: ingående komparativa idéhistoriska analyser av centrala författarskap och litterära verk, i synnerhet Tegnérs. Doktorsavhandlingen Guyaus estetik kan vid första anblicken synas avvika från N:s huvudinriktning men den utgör en fortsättning på hans komparativa orientering genom att Guyaus teorier ställs i relation till bl a Kants och Schillers estetiska idéer. N återvände dock inte till den franska litteraturen och estetiken, med undantag för en uppsats om Naturbegreppet hos Boileau (Saml 1913), också den med komparativ uppläggning.

Efter disputationen uppehöll N en docentur i estetik vid Wrangels institution och undervisade i psykologi vid h lärarinneseminariet i Lund. De osäkra framtidsutsikterna vid universitetet och den pressade privatekonomin gjorde dock att N 1918 antog ett erbjudande från T Segerstedt om anställning som litteraturkritiker vid GHT. N hade nu bildat familj och var i behov av en tryggare ekonomi. Han flyttade till Gbg och trots sitt allt sämre hälsotillstånd kom han att författa ett 70-tal artiklar för tidningen.

N var dock inställd på en akademisk karriär. Han publicerade två studier över Thomas Thorild där han hävdade dennes beroende av Spinoza och Leibniz, och 1916 utkom hans stora epokgörande arbete Svensk romantik, den platonska strömningen. När Wrangel lämnade professuren i Lund 1920 blev N emellertid förbigången för sin kollega F Böök (bd 7). Två år senare förbigicks han igen, denna gång till förmån för A Blanck (bd 4). Detta väckte stor uppmärksamhet och debatterades livligt i pressen med inlägg av bl a T Fogelqvist (bd 16) och Hans Larsson (bd 22) i DN och E Hedén (bd 18) i Social-Demokraten. Saken blev också föremål för aktioner i riksdagen, där framför allt Wigforss aktivt verkade för att N skulle få en personlig professur. Detta lyckades vinna gehör i riksdagen utan att några partimotsättningar blev tydliga, eftersom det stod klart att två metodiska skolor inom litteraturforskningen här på ett sällsynt olyckligt sätt hamnat i konkurrens med varandra. Troligt är emellertid att det fanns sociala och politiska motsättningar under ytan. Henrik Schück och kretsen kring honom motarbetade N. Schücks vetenskapliga skäl för att föredra Blanck, nämligen att N främst var filosof och estetiker, var förmodligen inte hela sanningen.

N hade tidigare klart markerat sin kritiska inställning till påverkansforskningen, som han fann snäv och närsynt. Den tenderade, menade han, att betrakta diktverken som mosaiker och bortse från estetisk helhet, författaroriginalitet och individualitet (Nyare riktningar... 1914). Den typ av komparativ forskning N-företrädde är av helt annat slag och torde vara inspirerad främst av den franska komparativa skolan och J Texte (Elovsson). En annan forskningsinriktning återfinns senare i Kronologien i Stagnelius' diktning (1926). Här arbetar N med ingående manuskriptstudier och når resultat av stor och varaktig betydelse för tolkningen av Stagnelius' lyrik.

Den personliga professuren gjorde att N kunde återvända till Lund 1923. Han hade då tillbringat ett halvår på sanatoriet Schatzalp i Davos. Redan följande år lämnade emellertid Böök den ordinarie professuren för SvD. N kallades till hans efterträdare och fick ta på sig en akademisk undervisningsbörda som hans svaga hälsa svårligen tillät. Han tvingades 1929–32 åter underkasta sig en vistelse på Schatzalp.

Återkommen till Sverige blev N indragen i ännu en akademisk fejd. Denna gång gällde det uppsalafilosofen S Bohmans avhandling Esaias Tegnérs tänkesätt och idéer (1933). Huvudtesen i avhandlingen, som ivrigt stöddes av A Hägerström (bd 19), stred mot N:s syn på Tegnér som en författare vars idéinnehåll anslöt sig till en tradition från Kant, Schiller, Fichte och Schelling. N fann Bohmans vetenskapliga förhållningssätt ohistoriskt, och hans vidräkning med avhandlingen i arbetet Tegnér och uppsalafilosofien (1934) är skarp. Samtidigt innebar N:s kritik av Bohmans resultat en uppgörelse med Hägerström, vars värdenihilism N hade svårt att acceptera. Också denna gång gav fejden kraftigt eko i pressen, där bl a I Harrie i GHT, J Landquist (bd 22) i AB och F Böök i SvD ställde upp på N:s sida.

N sysslade under hela sin levnad med existentiella frågor såväl i sin forskning som i sitt liv. Filosofiskt tycks han ha stått Hans Larsson nära. Innan han dog närmade han sig åter kristendomen och ägnade mycket av sin sista tid åt kristologiska frågor.