K Ivar Modéer

Modéer, Karl Ivar, f 4 nov 1904 i Mönsterås, Kalm, d 31 jan 1960 i Uppsala, Domk. Föräldrar: sparbankskamreraren August Seth Fulgentius M o Selma Paulina Lundgren. Studentex inför examensnämnden i Sthlm 16 juni 23, inskr vid UU 11 sept 23, FK där 31 okt 25, grundade hembygdsmuseet i Mönsterås 26, FM vid UU 15 dec 26, red för årsskr Stranda från 27, företog på uppdrag av ortnamnskommissionen resor inom Sverige för ortnamns- o dialektuppteckn:ar sammanlagt 31 månader 29–50, FL vid UU 30 mars 31, disp 19 maj 33, doc i sv ortnamnsforskn 7 juni 33, FD 31 maj 34, allt vid UU, medarb i Atlas över sv folkkultur från 39, medred för tidskr Namn o bygd 43–54, sekr o arkivarie i personnamnskomm (tillsatt av VHAA) 47–57, lektor i modersmålet (o historia) vid Sundsvalls h a l 5 dec 47–20 aug 49, red för bl a Scripta Islandica från 49, för Kalmar nations skriftser 51–53 o Anthroponymica Suecana från 55, prof i nordiska språk vid UU från 17 april 53, en av grundarna av VSU 8 okt 54, sekr där från 55. – LHVU 54, LVSU 54.

G 12 juni 1943 i Ljusne, Gävl, m FM Brita Marianne Lundquist, f 28 juli 1913 i Harmånger, Gävl, dtr till disponenten Oscar Rudolf L (bd 24, s 361) o Elva Signe Maria Pettersson.

Ivar M tog sina första akademiska betyg i geografi, nordiska språk och historia. Ämnesvalet antyder ett intresse för realia, som skulle bli utmärkande för M som språkforskare. Ett annat drag hos M, som påverkade hans forskningsinriktning, framför allt i ett tidigare skede, var hans fasta förankring i den småländska hembygden.

M:s huvudlärare i nordiska språk fram till licentiatexamen var B Hesselman (bd 18). När M disputerade på en ortnamnsavhandling, innehade Jöran Sahlgren sedan tre år tillbaka en nyinrättad professur i nordisk ortnamnsforskning vid UU. M blev den förste docenten i detta ämne under den Sahlgrenska epoken, som har betecknats som en guldålder för den sv ortnamnsforskningen. Sahlgren och hans docent var båda självständiga naturer, och deras umgänge var väl inte alltid helt friktionsfritt.

Doktorsavhandlingen Småländska skärgårdsnamn (1933) är en studie över holmnamnen i Mönsterås, M:s hemort. Materialet är stort, ca 1000 namn, men dessa är till allra största delen unga och språkligt genomskinliga. Avhandlingens stora värde ligger framför allt i M:s grundliga kännedom om namnens reala bakgrund i natur och kultur, inte minst vad gäller allmogens näringar, levnadssätt och föreställningsvärld. Talrika illustrationer (fotografier och kartor) bidrar till det verklighetsnära intrycket, något som i fortsättningen skulle bli utmärkande för M:s sätt att presentera sitt material. Avhandlingen ägnar också uppmärksamhet åt frågor av principiell och metodisk natur. Den är av en typ, som har blivit vanligare på senare år.

Under 30-talets andra hälft publicerade M inte mindre än tre böcker. Temat var fortfarande "kustens" ord och namn med anknytning till sjöfart och fiske. Men perspektivet vidgades i både tid och rum, och de rent språkliga problemen blev mer krävande.

Färdvägar och sjömärken vid Nordens kuster (1936), där flera av undersökningsobjekten hör hemma vid smålandskusten, följdes av Namn- och ordgeografiska studier (1937) med ingående utredningar om orden och ortnamnselementen böte och stäk (stek), deras utbredning, innebörd och ursprung. De säkraste resultaten nåddes i fråga om böte (varvid kompletteringarna i Namn och bygd 1939 och 1941 bör beaktas). M lyckades göra sannolikt, att ordet bör översättas 'vårdkase' och att det är inhemskt. Av stort intresse är iakttagelsen, att ortnamnen, innehållande böte, bildar sammanhängande kedjor längs de sv och finska kusterna, vari M såg en avspegling av ett forntida signal- och bevakningssystem. Vad beträffar stäk (stek) 'ett slags fiskebyggnad i vatten' hävdade M tvärtemot då gängse meningar, att ordet är inlånat (västgerm steke m) och att det som ortnamnselement genomgående betecknar fiskebyggnad, inte ett pålverk för försvarsändamål ens i de välkända borgnamnen Almarestäk, Stegeborg och Stegeholm. Båda teserna har på sistone mött gensagor. I Den nordiska ryssjans ursprung och ålder (1939) driver M tesen, att ryssja är ett medeltida låt} och ytterst av keltiskt- romanskt ursprung. Ordet har tillsammans med redskapet införts i Norden av cisterciensmunkarna. Västergötland med Värnhems kloster utpekas som "urhem" och spridningscentrum på sv botten. Ett säkert och viktigt resultat av M:s undersökning är att problemet om ordets ursprung och ålder är långt mer komplicerat än man tidigare föreställt sig. De starkt växlande nordiska ordformerna är delvis mycket svårbedömda och sambandet dem emellan oklart. De föreslagna spridningsvägarna kan i viss utsträckning ifrågasättas. Den energiskt och skickligt genomförda ryssja-studien är under alla förhållanden en av topparna i M:s produktion.

Under 40-talet orienterade sig M mot nya forskningsområden. I Fornvästnordiska verbstudier, 1–2 (1941–43) gav M sig kast med en karakteristisk grupp bland de svaga verben av ja- och ia-konjugationerna, nämligen de på det singulara preteritalstadiet av motsvarande starka verb bildade ja-/ia-verben. Undersökningens syfte anges vara att undersöka, om någon regel kan uppställas för fördelningen av kausativ och icke kausativ betydelse hos dessa verb. Arbetet utsattes tidigt för en omild kritik, och det förefaller klart, att M här rörde sig på ett område, där han inte var fullt hemmastadd.

Som deltagare i det av N Lindqvist (bd 23) ledda arbetet på en sv språkgeografisk atlas åtog sig M att redigera kartor över dialekternas böjning av substantivens bestämda form i singularis. Atlasarbetet resulterade i två avhandlingar, den första och större med titeln Studier över slutartikeln i starka femininer (1946). Det centrala problemet är här, hur den både i Sverige och Norge vanliga formen på -a (boka 'boken', sola 'solen' etc) skall förklaras. M avvisar kategoriskt den gängse meningen, att det i huvudsak rör sig om ljud-lagsenlig utveckling -en (äldre -in)> -a. Enligt M har boka, sola etc fått -en utbytt mot -a efter mönster av de svaga femininerna (klocka 'klockan', gata 'gatan'). Denna analogiska förklaring är enligt M möjlig överallt i Norden, där typen boka förekommer. Neutr pl taka 'taken', dika 'dikena' (< diken) antas vara ombildningar efter fem sing boka. Också andra formkategorier på -a för äldre -en, -in förklaras med analogins hjälp. Tesen var inte ny, men M drev den längre än sina föregångare. Det ljudhistoriska alternativets bärkraft blir aldrig på allvar prövad, något som reducerar undersökningens värde. A andra sidan var M:s inlägg en inte helt omotiverad reaktion mot en ofta mekanisk tillämpning av en ljudlag, som då ännu inte fått en fullt tillfredsställande fonetisk motivering.

Ett resultat av M:s artikelstudier är också Kommentarer till det sv riksspråkets historia (1957). I en berömd studie över slutartikeln -en (1911) noterade Hesselman att 1600-talsförfattaren Samuel Columbus (bd 8), som programmatiskt skrev ett av talet färgat språk, föredrog -en i fem sing och neutr plur framför det i dialekterna dominerande -a. Detta stämmer med tillståndet i västra Upplands dialekter, och Hesselman tänkte sig att Columbus direkt eller indirekt varit påverkad av dessa dialekter, som bl a genom sin artikelböjning "har haft ett visst företräde i rang och anseende framför de övriga centralsvenska målen". M avvisar tanken på att västuppländskan skulle ha haft någon betydelse för Columbus' (eller det talade riksspråkets) val av artikeln -en. Det har bestämts av skriftspråksnormen, som enligt M spelar en viktig men förbisedd roll vid sidan av talspråksnormen både i Columbus språkliga program och i hans språk. Kommentarer ... är ett tungt vägande inlägg i diskussionen om det sv riksspråkets uppkomst.

Till sina tidigare studier över fiskets terminologi återvände M i Norska ordstudier (1953). Ämnet var nu det norska fiskets ordförråd. Med detta arbete, där han hela tiden rör sig på säker mark, har M givit ett viktigt bidrag till norsk ordgeografi. Det har karaktären av pionjärarbete, något som understryks av att materialet till en stor del insamlades på M:s initiativ, delvis av honom själv under egna uppteckningsresor. M började sin vetenskapliga bana som ortnamnsforskare, och ortnamnen släppte han aldrig ur sikte. Bland hans talrika smärre ortnamnsstudier kan särskilt nämnas Sverige, även med titeln Sverige – ett danskt namn (1944). Sverige med g i st f k – utgångsformen är ju Sve(a)rike – beror enligt M:s djärva men ingalunda orimliga tanke på danskt inflytande under unionstiden.

M:s intresse för namn omfattade också fartygsnamn. I en rad uppsatser – till en del ingående i den populära samlingen Skeppsnamn och skärgårdsnamn (1956) – kommenterade han fartygsnamn från forntid till nutid ur språkliga, historiska och kulturhistoriska synvinklar. På det området saknade M föregångare i vårt land.

Med åren blev det alltmer personnamnen som fångade M:s intresse. Hans insatser i och för personnamnsforskningen, främst som initiativtagare och organisatör, var av grundläggande betydelse. I en skrivelse hösten 1943 till dåvarande Humanistiska fonden påtalade M den brist på lexikaliska hjälpmedel som rådde med avseende på de fornsv personnamnen. Under de tre följande åren uppbar M anslag från fonden för excerpering av fornsv personnamn. 1947 övertogs ansvaret för arbetet av VHAA genom en av akademin tillsatt personnamnskommitté, där M blev sekreterare och arbetsledare. Efter tio år lämnade M kommittén. En stabil grund var då lagd, och arkivet för ordbok över Sveriges medeltida personnamn är en fast etablerad institution. Sin gamla tanke att också den muntliga traditionens namnskatt borde inventeras, kunde M realisera genom VSU och dess 1958 tillsatta personnamnskommitté.

M framträdde också själv som personnamnsforskare. Det skedde bl a med den viktiga monografin Personnamn i Kalmar tänkebok (M hade 1945–49 tillsammans med S Engström givit ut tänkeboken), som fick inleda den av M grundade serien Anthroponymica Suecana (1955). Vid sin bortgång efterlämnade M ett i det närmaste tryckfärdigt manuskript till en handbok om sv personnamn. Det gavs med vissa kompletteringar ut 1964 och 1967. Sv personnamn har fyllt och fyller alltjämt en lucka i den akademiska kurslitteraturen.

M:s vetenskapliga produktion är stor, imponerande stor med tanke på hans bortgång vid endast 55 års ålder. Den vittnar om en ovanlig arbetsförmåga men också om uppslagsrikedom och intellektuell rörlighet. M var påtagligt självständig och obunden av auktoriteter, något som ibland kunde få honom att driva en tes alltför ensidigt och negligera motargument. Sina viktigaste insatser gjorde M som realfilolog och namnforskare. Han hade här en stor tillgång i sin grundliga förtrogenhet med den materiella folkkulturen, som i stor utsträckning vilade på självsyn. I ett längre perspektiv kommer förmodligen M:s namn att främst vara knutet till personnamnsforskningen och tillkomsten av ett sv personnamnsarkiv.

M:s initiativförmåga visade sig tidigt och varade livet ut. Redan som 22-åring grundade han Stranda härads hembygdsförening. På M:s initiativ bildades hösten 1954 VSU, den yngsta av Uppsalas kungliga akademier. Som akademins sekreterare bar M det huvudsakliga ansvaret för de fem första årens konsolideringsarbete. M skulle 1964 ha fyllt 60 år. Hans minne hedrades med den ståtliga volymen Personnamnsstudier 1964.