Läma, släkt

Läma, tillnamn, som blivit föremål för olika tolkningsförslag (Läffler; Liljeholm i E 9087). Det är tidigast belagt 1297 för en i Småland och Södermanland uppträdande Håkan L, som senare kallas Håkan Ingeborgason L (d tidigast 1320) och i sitt sigill Håkan Läma Bengtsson; hans mors make, riddaren Bengt Petersson (3 framvända vingar), som enligt Erikskrönikan omkom under sitt deltagande i konung Birgers krigståg till Gotland 1313, uppger honom dock i brev 1297 och 1299 uttryckligen som hustruns – ej sin egen – son. Modern Ingeborg Gustafsdotter, som var syster till riksrådet Karl Gustafsson ( 2 korslagda stavliljor) – sannolikt identisk med Magnus ladulås' marsk med samma förnamn på 1270-talet – hade tidigare varit gift med en Nils Mikaelsson, som synes ha fått sina gods konfiskerade av konung Magnus (Rosén 1949). Denne har ansetts vara L:s far trots L:s patronymikon. L upptog sin svärfars fars, riddaren Birger Håkanssons, vapen, en schackrutad balk, överlagd med ett hjorthorn. Han var en av hertig Eriks anhängare och blev riddare mellan 1307 och 1315.

Utan att deras inbördes relationer i övrigt är kända, beseglades L:s morgongåvobrev 1306 av en annan Håkan L, som ägde gods framför allt i Närke, men även i Östergötland, Småland och Värmland. Denne kallas senare – för att kunna skiljas från sin namne – Håkan Jonsson L (d trol 1327). Han hade i sigillet först en tre gånger ginstyckad sköld och sedan en tre gånger styckad sådan. L var riddare redan 1304, då han tidigast säkert kan beläggas, och åtminstone från 1310 riksråd och konung Birgers marsk, från vilket ämbete han avgick i samband med konungens flykt till Danmark 1318. Som riksråd kvarstod han emellertid även under de följande åren. Enligt L:s testamente 1327 skulle han begravas i Alvastra kloster. Där påträffades av arkeologerna 1927 hälften av den sigillstamp av brons, med vilken testamentet beseglats (inventarienr 18401: 1 i Statens hist museum), invid ett skelett, som antogs vara hans.

Bröder till honom var Mathias (d mellan 1340 o 1343), vilken var domprost i Växjö åtminstone från 1320, och Tuke Jonsson (d 1321). Den senare, som 1299 beseglade ett brev åt den ovannämnde Bengt Petersson tillsammans med Håkan Ingeborgason L, blev riddare senast 1297, riksråd senast 1310 och lagman i Tiohärad mellan 1315 och 1319 samt deltog i striderna med ryssarna i Karelen 1313. Han begravdes i Nydala kloster liksom sina söner växjökaniken Johannes (d senast 1312) samt Karl och Bengt. Karl Tukason (d omkr 1354) blev riddare mellan 1313 och 1318 och riksråd senast 1318. Tuke Jonsson och Karl Tukason grundade var sitt prebende vid Växjö domkyrka, och den senare lät också före 1346 bygga kyrkan i Aneboda, Kron, som revs i slutet av 1800-talet. Enligt en på 1600-talet upptecknad tradition skall han också ha låtit bygga kyrkan i Stenbrohult, Kron, riven 1828–29. Under Magnus Erikssons regering nämnes han som riksråd ännu i konungens testamente 1346 och i brevet om dennes lån från påven 1351. Brodern Bengt Tukason (d trol 1337) blev riddare senast 1319 (ej 1318), då han liksom sin bror Karl och Håkan Ingeborgason L var bland dem som ratificerade föregående hösts stillestånd mellan å ena sidan de sv och danska konungarna, å den andra den norske konungen och de omkomna sv hertigarnas barn.

Tuke Jonsson (B 15) och hans söner förde inte samma vapen som Håkan Jonsson L utan en kvadrerad sköld, och detta vapen hade även den sistnämndes söner i hans äktenskap med en dotter till lagmannen i Värend Nils Sigridsson (Natt och Dag). Av dem blev Ulf Håkansson (d mellan 1366 o 1369) riddare mellan 1334 och 1337, alltså sannolikt vid konung Magnus' kröning 1336. I sitt femte äktenskap var han far till Nils Ulfsson (d 1400), som senast 1386 blev kh i Lofta, Kalm, och 1389 eller 1390 (Nygren) efterträdde sin syssling sedermera biskop Knut Bosson (Natt och Dag) som kantor i Linköping, då denne befordrades till dekan. Han hade besökt både Rom och Trondheim (RA). Hans gravsten finns i Linköpings domkyrka. En annan son till Håkan Jonsson L var häradshövdingen i Bråbo, Ög, Nils Håkansson (d trol 1377), som var svärson till riddaren Nils Dannäs (Bielke; bd 4, s 142) och begravdes i Linköpings domkyrka.

Tillnamnet L fick en renässans – tydligen genom dubbel uppkallelse – med Ulf och Nils Håkanssöners i lågfrälset ingifte bror Birger Håkanssons (d tidigast 1361) son Håkan L (d trol senast 1415). Denne var far till Johan L (d tidigast 1438) och Ulf L (d tidigast 1433). Utan att deras inbördes relationer i övrigt är kända, beseglade den förre 1438 ett brev tillsammans med Mats L (d tidigast 1481). Släkten synes ha dött ut på manssidan med den sistnämndes son Lindorm Matsson (d 1510 eller 1511), vilken i protokollet från den heliga Katarinas (bd 21) kanonisationsprocess 1477 nämnes som köksmästare hos biskop Henrik Tidemansson (bd 18) i Linköping. En syster till honom hade emellertid ättlingar inom lågfrälset (Östenson).

Släkten L kallades i äldre litteratur ofta Wålunge-slägten, sannolikt (Djurklou) på grund av förväxling med en annan medeltidssläkt, där namnet Tuke (Tyke) också förekom, och som härstammade från Välinge i Väse, Värml (bd 14 s 534 ff).

Likheten med Håkan Jonsson L:s vapen har föranlett, att även oäkta Folkungaätten (bd 16, s 265 f) och Mats Kettilmundsson i äldre litteratur med orätt kallats L.