Anders Lilliehöök

7 Lilliehöök, Anders (skrev sig Lilliehoek), son till L 6 i hans andra g, f 19 dec 1635 i Riga, d 17 nov 1685 i Sthlm. Inskr vid UU 17 juni 43, frih 10 nov 51, deltog i riksdagarna 55, 60, 64, 68, 72, 80, 82/83, kammarherre hos kurfursten av Pfalz juli 57, kammarherre hos Karl X Gustav 57, landsdomare i Skåne o assistensråd vid general-guvernementet där 15 febr 61, president i regeringen i Pommern o hovrätten i Greifswald (tilltr ej) 10 april 63, landsh i Östergötland 5 okt 64, eo envoyé till Polen 9 april 66, återkallad 67, ånyo ambassadör till Polen 18 mars 74, återkom till Sthlm okt 80, president i wismarska tribunalet (tilltr ej) 12 mars 83, led av en komm ang ny kyrkolag 3 jan 83, ensam utredare 8 juli 84.

G 1) 16 okt 1660 i Sthlm, Nik, m frih Marta Horn, f 1646, d 7 april 1668, dtr till riksrådet Gustaf Horn Evertsson (bd 19, s 344) o frih Barbro Kurck; 2) 19 jan 1670 i Sthlm m frih Maria Elisabet Bååt, f 1649, d 6 mars 1682 på Nybyholm, Enköpings-Näs, Upps, dtr till riksrådet frih Seved B o frih Magdalena Stenbock.

Strax efter L:s födelse dog hans mor i Riga o vården om honom anförtroddes åt guvernören där Anders Hästehufvud, sedermera åt hans moster Catharina Bååt. Endast åtta år gammal sändes han 1643 till Uppsala, där han vid 17 års ålder "disputerade" för Johan Schefferus på en avhandling på svenska kallad Furstetjänaren eller hovmannen. Han fick av Schefferus de allra bästa vitsord. Sin förmåga att skriva vers på latin ådagalade han redan vid Karl X Gustavs o Hedvig Eleonoras bröllop 1654 med en längre hyllningsdikt. En flerårig peregrination följde, varvid han besökte Tyskland, Holland, England o Frankrike. Resan avslutades med en tids vistelse hos kurfursten av Pfalz, o han blev kammarherre hos denne. Hemkommen till Sverige utnämndes han även av Karl X Gustav till kammarherre. Det synes som om L stod i ett gott förhållande till kungen.

Vid 25 års ålder var L aktiv som politiker vid höstriksdagen 1660, då han i SU pläderade för fredsförhandlingar direkt med ryssarna i stället för att med polsk vapenhjälp söka tvinga dem till fred. Att L:s kapacitet blivit uppmärksammad framgår av att han nästa år föreslogs som särskilt sändebud till Wien. En annan fick dock uppdraget. Utnämningen till landsdomare o assistensråd i Skåne 1661 efter G Taubenfelt blev början till hans ämbetsmannakarriär. L fick här av G O Stenbock i uppdrag att utarbeta en översikt över den skånska processordningen. Den färdiga översikten inlämnades till ständerförsamlingen i Malmö 9 sept 1662 (Rosén 1959). Året därpå fick han tjänsten som president i pommerska regeringen o hovrätten i Greifswald. Han tillträdde dock ej utan förflyttades till landshövdingestolen i Östergötland, vilket ämbete han formellt innehade till 1678. Vid ett borgmästarval i Linköping 1672 lät han borgmästare o råd samt borgarna kvartersvis rösta på ett förslag, varvid L till skillnad från sina föregångare inte personligen synes ha övervakat eller lett valet. Under hans tid tillkom stadsfiskalsämbetet i Linköping, närmast för att tillse efterlevnaden av förordningarna om överflöd o lyx i klädedräkten. Redan 1660 hade i rådet diskuterats ett samgående mellan Sverige o Polen. L:s tidigare resor utomlands o hans kännedom om europeiska förhållanden ledde till att han 1666 sändes till Polen med uppdrag att söka förhindra ett närmande mellan detta land o Ryssland. Han återkom året därpå till Sverige.

I det politiska krisläge som rådde i Sverige vid mitten av 1670-talet gällde det för regeringen att vinna största möjliga fördelar genom aktivt agerande. L blev ambassadör i Polen 1674 i syfte att nå ett förbund mellan Sverige o Polen, främst riktat mot Brandenburg o Ryssland. Efter många svårigheter, bl a brist på pengar (han kunde tex inte bevista Johan Sobieskis kröning) o tvister med magistraten i Danzig, lyckades han 1677 med visst biträde av den polska drottningen o de franska sändebuden få till stånd en traktat med Sobieski. Denna syftade till en gemensam militär aktion mot Brandenburg. Karl XI ratificerade den, men han o rådet fann den dock mindre tillfredsställande. Fördelarna låg mest på polsk sida. På grund av sv fördröjning, polsk misstro, polsk inrikespolitisk splittring o turkiskt hot rann tanken på gemensam aktion ut i sanden. Traktaten var L:s verk, o han hade gjort vad han kunnat. Han blev kvar i Polen till 1680, då han kom i konflikt med myndigheterna i Danzig på grund av mot Sverige smädliga libeller, som spritts där.

Vid riksdagen 1680 stod L på högadelns sida. Då frågan om förmyndarräfst diskuterades på riddarhuset, frågade L oförskräckt, om inte de anklagade först skulle få förklara sig o om inte kungen i stället för ständerna borde utse domare, vilket var tvärtemot vad kungen önskade. L o Hans Wachtmeister drabbade samman hårt i denna fråga. Wachtmeister ansåg tom att L med skäl kunde "hållas suspect". Det blev sorl i salen, o L svarade: "Jag älskar min konung och riket så högt som någon ann kan det göra".

Vid riksdagen 1682 ställde L frågan om likvidationsreglerna hade meddelats ständerna. Han fick till svar att reglerna var gamla o konfirmerade av K M:t. L: "Gud bevare oss ifrån det præjudicatum; skall det vara en lag, så bör det med ständernas samtycke emottagas; eljest är det ingen lag". Detta ifrågasättande av kungens makt nådde genast dennes öron, o han lät tillställa adelståndet sju frågor, bl a om L tidigare yttrat något liknande. Alla tog avstånd från L:s agerande. Han utbad sig dock o fick ståndets intercession hos kungen o avgav till denne en förklaring med trohetsförsäkringar. Karl XI tog honom åter till nåder. Kungamakten utnyttjade situationen för att stärka sin ställning, o ständerna miste sin lagstiftningsmakt.

Det synes som om Karl verkligen hade överseende med L:s djärvhet, ty några månader efteråt utnämndes han till president i wismarska tribunalet — en högre post än en landshövdingestol. Han tillträdde dock ej. I stället nyttjade kungen L:s gedigna juridiska kunnande i en kommitté för att överarbeta prästernas förslag till ny kyrkolag, vilket bl a innebar en mera självständig ställning för kyrkan. 1684 uppdrogs det åt L att ensam fortsätta arbetet, som så småningom resulterade i 1686 års kyrkolag, vilken L emellertid inte fick uppleva. Han dog året dessförinnan o begrovs i Norrköping. Parentationen hölls av hans gode vän J Oliwekrantz.

L var utan tvivel mycket begåvad. Han behärskade suveränt franska o tyska, korresponderade ofta med Oliwekrantz på latin o skrev dikter på latin o svenska. L var också en stor bokälskare. Han ärvde en del av sin fars bibliotek (delvis krigsbyte från Tyskland), synes ha inköpt en del av den polske livmedikusen Segers stora samling o gjorde även andra förvärv på kontinenten. Han hade tydligen sina böcker spridda på Händelö, Nybyholm o i Sthlm. — L var inte litet bördsstolt men också orädd för överheten. Mycket känt var mellanhavandet på 1670-talet med kurfursten Fredrik Wilhelm, vilken tagit illa vid sig av ett yttrande av L. Kurfursten: "L borde trakteras med käppen". L:s svar: "Jag har full vedergällningsrätt" (Fryxell, 19). Karl XI tog hans parti.

L:s testamente, som är ett personligt hållet dokument (delvis tr i C A Klingspor o B Schlegel, Uplands herregårdar, 1881, avd Nybyholm), bär vittne om en kvardröjande bitterhet över bristande uppskattning från överhetens sida men också om avsaknaden av mindrevärdeskomplex: hans hjärta skulle läggas i en silverask o sändas till Wismar för att evärdligen minna om hans kärlek till de tyska provinserna. L:s titulära friherreskap Närpes indrogs först under förmyndarräfsten efter hans död. De stora utlägg för kronan, som L haft under sin tid i Polen, ersattes så småningom av staten.