O Emil Lindberg

Lindberg, Otto Emil, f 3 maj 1850 i Kila, Söd, d 17 okt 1920 i Alingsås. Föräldrar: jägmästaren Otto Enhörning o pigan Carolina Moberg, 1854 g m trädgårdsdrängen Anders Gustaf L, efter vilken L tog sitt namn. Mogenhetsex vid Sthlms norra gymnasium 19 maj 74, inskr vid UU ht 74, meddelade privat undervisn i Uppsala 76—nov 91, lär vid Fjell-stedtska skolan där ht 79—vt 83, anställd vid kursen för teol-fil ex ht 83 —nov 91, stiftade Uppsala arbetareinst 83, FK vid UU 12 sept 85, stiftade fören Studenter o arbetare 86, FL vid UU 31 dec 90, eo lär i semitiska språk vid GH 30 sept 91—94, led av styr for Gbgs arbetareinst 92—15, inspektor där 15—16, disp vid UU 18 nov 93, FD där 31 maj 94, doc i semitiska språk vid GH 6 mars 94, tf prof i samma ämne där 8 mars 98, ord prof 2 (stadf 29) april 98—1 sept 16, ordf i Västra Sveriges folkbildn:forb 01 —febr 03, i styr för Majornas elementarlärov för flickor 01—02. — LVVS 00.

G 21 maj 1876 i Brännkyrka, Sth (nu Sthlm, Brännk) m Hilda Erika Lindeberg, f 14 mars 1847 i Vintrosa, Ör, d 12 febr 1927 i Skärv, Skar, dtr till lantmätaren Karl Gustaf L o Hilda Augusta Wigert.

Emil L arbetade först som kopparslagarelärling o övergick sedan till typografyrket. Han började studera vid arton års ålder. Efter sex års studier kom han som student till Uppsala, där han under fattiga, strävsamma förhållanden genomförde sin akademiska utbildning. Hans huvudämne var semitiska språk o vid sidan därav ägnade han teoretisk filosofi ett speciellt intresse. Studieårens stora ekonomiska problem löste han genom en mycket omfattande verksamhet som privatlärare, främst i hebreiska.

L:s huvudlärare i semitiska språk var J T Nordling o dennes efterträdare H N Almkvist (bd 1). Nordling hade en äldre tids syn på ämnet. Han föreläste uteslutande över GT o koranen men inom detta snävt begränsade område var han en god handledare. Almkvist, som var mycket mångsidig, moderniserade undervisningen bl a genom att tillerkänna arabiskan en central roll o införa komparativ semitisk grammatik på schemat. Tack vare hans stimulerande ledning kom L till en början att främst intressera sig för språkhistoriska problem. I doktorsavhandlingen Studier öfver de semitiska ljuden w och y behandlar han den ofta debatterade frågan hur de stora förändringar skall förklaras som drabbat dessa ljud i de olika semitiska språken. För hans undersökning var E Tegnérs betydande avhandling De vocibus primæ radicalis w (1870) på många punkter en viktig vägledare. L fortsatte en tid sina ljudhistoriska studier o publicerade första delen av ett planerat större verk, Vergleichende Grammatik der semitischen Sprachen, till vilket han inspirerats av en serie föreläsningar av Almkvist. Han avslutade emellertid aldrig detta arbete utan ägnade sig i stället åt en rad andra uppgifter, bland vilka främst bör nämnas hans omfattande religionshistoriska o religiösa författarskap samt hans betydande insatser för folkbildningen.

I den populärt vetenskapliga föreläsnings-verksamheten vid GH deltog L med stor iver både som docent o professor. Överarbetning-ar av föreläsningar som han därvid hållit föreligger i böckerna Mohammed och Qorânen, Hârûn Arraschîd och hans närmaste samtida i historia och saga samt Jobs-boken eller Lidandets problem på israelitisk mark. — Bland hans andra för en bredare publik avsedda skrifter märkes främst det omfångsrika verket Gudsordets utvecklingsgång i världen, där han behandlar de olika religionernas heliga böcker alltifrån den egyptiska dödsboken till koranen med tyngdpunkt på judendomens o kristendomens urkunder samt redogör för olika religiösa o etiska idéers utvecklingshistoria. Arbetet publicerades först som uppsatser i GHT under titeln Religionshistoriska strövtåg. — L som var en varmt religiös människa utan speciell dogmatisk bindning utgav även ett antal religiösa skrifter, däribland Religiösa meditationer och stämningar. L visade tidigt stort intresse för folkbildning o folkupplysning. I det organiserade folkbildningsarbete som inleddes 1880 då A Nyström grundade Sthlms arbetareinstitut gjorde han en betydande insats. Redan 1883 stiftade han sålunda Uppsala arbetareinstitut o var under många år ledamot av styrelsen för motsvarande institut i Gbg. Han var även med om att starta Västra Sveriges folkbildningsförbund, där han även fungerade som ordf under de två första verksamhetsåren. Ledd av sin sociala pliktkänsla bildade han i Uppsala 1886 även föreningen Studenter o arbetare som fick filialer i Sthlm, Gbg o Lund. Syftet var att försöka bekämpa klassfördomar o utjämna klasskillnader. Föreningen, som till en början utvecklade stor livaktighet, lyckades emellertid inte att i någon större utsträckning nå de uppsatta målen. Den upplöstes 1911.

L:s stora kunskaper i förening med hans enkla, lättfattliga framställningssätt gjorde honom till en förebildlig, ofta anlitad föredragshållare, vars säregna förmåga att komma sina åhörare nära o väcka deras intresse är väl omvittnad.