J Teodor Nordling

1 Nordling, Johan Teodor, f 19 jan 1826 i Sthlm, Kungsh, d 24 juni 1890 i Uppsala. Föräldrar: prosten Johan N o Fredrika Zenius. Elev vid Uppsala katedralskola vt 38–vt 45, studentex vid UU 12 juni 45, inskr 13 juni 45, FK där 13 juni 49, duplikant vid Uppsala katedralskola under ett år från 29 aug 49, disp pro gradu vid UU 19 april 51, mag 16 juni 51, doc i arabiska språket 22 nov 51, examinator i studentex sept 55–ht 65, adjunkt i österländska språk 19 juli 56, fil fak:s notarie jan 65–mars 76, tf prof i österländska språk 14 aug 66–vt 67, 16 sept–dec 71 o 30 okt 73–mars 76, adjung i teol fak för granskn av bibelkommissionens provöversättn av Gamla testamentet 17 maj 67–70, prof i semitiska språk från 10 mars 76, allt vid UU, led av stadsfullm i Uppsala 67–82, av Upplands fornminnes-fören 69, av styr för Uplands ensk bank från 79.

G 10 aug 1862 i Gävle m Sofia Charlotta Lindahl, f 23 febr 1839 i Valbo, Gävl, d 5 april 1911 i Sthlm, Hedv El, dtr till verkmästaren Karl Fredrik L o Anna Kristina Olofsdtr.

När Teodor N föddes, var hans far v rektor vid Ulrika Eleonora skola i Sthlm, men 1834 flyttade han som kyrkoherde till Edebo i Roslagen. Sina studier vid UU finansierade N med stipendiemedel. Han tillhörde Upplands nation, där han 1851 engagerade sig för bibehållandet av nationens disputa-tionskonvent. Han var sin nations andre kurator 1853–56 och blev senare dess hedersledamot. Under 1860-talet bodde han i hyrt rum i nationshusets bottenvåning.

N avlade 1849 fil kand-examen i 14 ämnen med högsta betyg i grekiska och österländska språk. Under det följande läsåret tjänstgjorde han vid sin gamla skola som duplikant (extra lärare). I april 1851 försvarade han under sin lärare prof Otto Tullbergs presidium en avhandling på latin om kampen mellan abbasidkalifen al-Amin (809–813) och dennes bror al-Ma'mun efter en handskrift i UUB (Tornberg nr 234) av del 8 av ett arabiskt historieverk, at-Ta'-rikh al-Badri av 1400-talsförfattaren Badr-addin Abulfadl Mahmud b. Ahmad al-'Ayni.

Hösten 1851 försvarade N tillsammans med brodern Otto en textedition på åtta sidor ur samma handskrift och tillsammans med Y Nyberg en latinsk översättning av den arabiska texten, varpå han utnämndes till docent. I jan 1854 speciminerade han för professuren i österländska språk efter den 1853 avlidne Tullberg genom att försvara en avhandling om de svaga rötterna i arabiskan under jämförelse med hebreiska och syriska; så uppfördes han i tredje förslagsrummet till professuren, och efter ytterligare meritering flyttades han 1855 till andra rummet. Sedan Jonas Hesse (bd 18, s 741 f) fått lärostolen, blev N följande år adjunkt.

Som adjunkt höll N två föreläsningar i veckan och därutöver två extra för att förbereda de i arabiska mindre försigkomna inför de ordinarie föreläsningarna. Dessutom gav han råd och upplysningar till de studerande och var tf professor dels då Hesse var sjukledig, dels då professuren blev vakant efter Hesses död 1873. Den magra lönen utökade N genom att vara examinator i studentexamen, men när denna upphörde att vara inträdesexamen till universiteten, hotades N, som nu var gift och hade två barn, av skuldsättning. Han räddades ekonomiskt av uppdragen som fakultetsnotarie och som examinator i hebreiska språket vid teol fil-examen.

Under adjunkttiden gjorde N som stipendiat en studieresa till Tyskland, Schweiz och Frankrike aug 1858 –mars 1860, då han bl a studerade för den arabiske filologen H L Fleischer i Leipzig. Under resan blev N 1859 medlem av Deutsche Morgenländische Gesellschaft.

I samband med att professuren i österländska språk blev ledig 1873, beslöt K M:t på filosofiska fakultetens förslag, att lärostolens benämning skulle ändras till semitiska språk, vilket bättre svarade mot dess innehåll. Huvudkonkurrenter till professuren var N och docenten i arabiska H N Almkvist (bd 1). Det var ett svårt val: N hade utom sina avhandlingar ingivit ett arbete om den svaga verbbildningen i hebreiskan och ett om vokalförändringarna i hebreiska samt en översättning av Jobs bok. Även om Almkvists vetenskapliga produktion var mindre än N:s var det nog tydligt, att han var den geniale vetenskapsmannen. I utslaget konstaterades, att Almkvist visserligen var en lovande förmåga, men att N redan skött professuren till fakultetens belåtenhet. N utnämndes på tjänsten; 1881–82 var han fakultetens dekanus.

Både som adjunkt och professor föreläste N över Koranen och de hebreiska profeternas texter. Han tog hänsyn till professurens nya benämning genom att vid genomgång av bibeltexterna draga in jämförelser med andra semitiska språk: arabiska (även arabisk dialekt), syriska, etiopiska och akkadiska. N:s hebreiska studier bar frukt i hans granskning av bibelkommissionens provöversättning av Gamla testamentet, och hans undervisning resulterade i översättningen av Jobs bok och två grammatiska kompendier, sammanställda av elever.

N:s föreläsningar över Koranen (nu i UUB) har i stor utsträckning bildat underlaget för K V Zetterstéens koranöversättning (1917) liksom för N:s angrepp 1876 på lundaprofessorn C J Tornbergs tolkning (1874), som N visar stå i alltför stort beroende av A Sprengers tyska version i dennes Muhammedbiografi (1861–65). N påpekar i inledningen till sina föreläsningar, att Koranen är unik genom att ha satt en tusenårig norm för ett levande språk, vars litteratur skulle bli en av de rikaste i världen. Han talar vidare om den poetiska skönheten i Koranens skildringar och det rena, klangfulla och rytmiskt avrundade språket samt om Muhammeds kraftfulla ihärdighet, mod och enkelhet.

I sin undervisning intresserade sig N bl a för möjligheten att härleda de vanligen trekonsonantiga semitiska rötterna ur tvåkonsonantiga rötter, en teori som då var aktuell och alltjämt diskuteras. Målet för hans undervisning var inte att hinna med mesta möjliga text utan att ge de studerande en säker filologisk och grammatisk grund för fortsatta studier. N införde en undervisningsmetod, som sedan brukades av flera av hans efterträdare: eleven fick själv läsa och översätta texten, medan professorn korrigerade och kommenterade, och ingen tid spilldes onödigtvis på böjningsövningar. Däremot var N den siste ämnesföreträdaren i Uppsala som inte vinnlade sig om ett korrekt uttal av arabiskan. För högsta betyget i fil kand-examen fordrades utom hebreiska och arabiska också en större kurs i antingen syriska eller etiopiska, men den fick studenterna lära in på egen hand för redovisning i tentamen.

N:s översättningar från hebreiska och arabiska utmärker sig för trohet mot originalet och ett kraftfullt språk, och hans vetenskapliga arbeten präglas av självständighet och konsekvent metod. Ett omständligt framställningssätt och ett störande bruk av sv omskrivningar av gängse grammatiska termer försvårar dock läsningen. Med N började en ny blomstringstid för uppsalasemitistiken.

Föreningen för semitiska språk bildades 1888, och N var dess inspektor till sin död. Han ansågs där lärd men gammaldags och yttrade sig sällan, kanske beroende på hans benägenhet att stamma. N uppges ha varit anspråkslös och välvillig, och han åtnjöt i hög grad studenternas aktning och tillgivenhet. Han brukade varje termin bjuda hem sina studenter men lär ha upphört härmed, sedan han en gång haft idel "kristna" gäster, som tackat nej till både punsch, vin, dans, ett parti priffe och cigarrer. Han drabbades av diabetes men fortsatte att tentera ännu på sjukbädden. – Elever till N var bl a prof O E Lindberg (bd 23), som förde vidare N:s studier över svaga rötter och hans intresse för jämförande semitisk filologi, prof K V Zetterstéen och FD K Fries (bd 16).