Andreas A F Lindblom

2 Lindblom, Andreas Adolf Fredrik, bror till L 1, f 8 febr 1889 i Askeby, Ög, d 22 mars 1977 i Sthlm, Osc. Mogenhetsex vid hal i Linköping 6 juni 07, inskr vid UU 16 sept 07, eo amanuens vid konstmus där 10 okt 08, amanuens vid VHAA o Statens hist mus i Sthlm 1 jan 10, FK vid UU 31 mars 10, inskr vid StH 9 dec 13, underlöjtn i Första livgre-nadjärreg:s reserv 31 dec 13, FL vid StH 29 maj 14, disp 27 maj 16, FD 30 maj 16, doc i konsthist 12 okt 16, allt vid StH, konstskribent i Sthlms Dagblad 17—19, amanuens vid NM:s konstavd 17 juni 17, löjtn i ovan nämnda reg:s reserv 17 jan 19, tf antikvarie vid Hist mus 21—25, tf prof i konsthist vid StH 7 juni 21 — 1 maj 25, prof i de bildande konsternas teori o hist där 17 april (stadf 8 maj) 25-21 dec 29, lär vid Konsthögsk 21-34, sekr i Birgittastiftelsen 28—76, styresman för NordM o Skansen 29-55. - LVHAA 35, HedLFrKA 47, LGAA 49, HedLGAA 59, teol hedersdr vid UU 31 maj 67.

G 1) 5 april 1917(-18) i Sthlm, Osc, m skulptrisen Alice Maria Nordin, f 4 maj 1871 där, Jak o Joh, d 26 maj 1948 där, Osc, dtr till snickarmästaren Lars August N o Ida Josefina Hansson; 2) 11 jan 1919 i Sthlm, Engelbr, m Gerda Henrietta Margareta Planting-Gyllenbåga, f 14 okt 1878 i Istrum, Skar, d 17 maj 1950 i Sthlm, Osc, dtr till kaptenen Claes Gustaf August P-G o Louise Vilhelmina Freundt; 3) 2 dec 1962 i Sthlm, Matt, m sjukgymnasten Carin Hallgren, f 23 mars 1896 i Hyllie, Malm (nu Malmö), d 11 juli 1980 i Sthlm, Osc, dtr till ingenjören Johan Olof H o Mathilda Berner samt förut g m kamrer Gösta Bengtsson.

Andreas L föddes såsom den yngste av tio barn i Askeby prästgård på östgötaslätten. Syskonen hade erhållit undervisning av guvernanter o informatorer, medan L fick sin första undervisning av modern, som var 46 år gammal då han föddes. Fadern var lågkyrkopräst, som uppehöll vänskapliga förbindelser med den framväxande väckelsens anhängare. L:s mor var officersdotter, fadern soldatson, som en tid gått i skräddarlära, innan han via Fjellstedtska skolan kunde inträda på prästbanan. Både i officershemmet o soldattorpet hade väckelsens vindar svept fram. Modern hade erhållit en herrgårdsflickas musikutbildning, farfadern hade varit indelt trumpetare. Under skolåren i Linköping hade L spelat orgel vid morgonbönerna o drömt om att avlägga organistexamen. Han förblev en passionerad musikutövare genom hela livet. Både flygel o orgel fanns alltid i hans hem.

Redan under barnaåren fick L intresse för den sv kyrkans äldsta historia. Prästgården låg så nära sockenkyrkan, ursprungligen en del av ett cistercienskloster från 1100-talet, att matkällaren inrymdes i det nedbrunna kyrkotornets källare. Redan som ung pojke hade L krupit på upptäckt i kyrkans prång o råkat finna några byggnadshistoriska detaljer, som blev ämne för hans första vetenskapliga uppsats i Fornvännen 1908.

Under skolåren bodde L i huset intill Östergötlands museum, där han blev nästan daglig gäst under Anton Ridderstads insyn. Pojkålderns samlarhobby kom först att inriktas på gamla mynt o sigill. Vid sidan av skolhushållet o museet blev stiftsbiblioteket hans tillflykt. Som premium erhöll L 1904 Carl G Laurins konsthistoria. Några årtionden senare kunde han som konstprofessor fästa hedersdoktorskransen på Laurins hjässa.

Likt sin bror Johannes (L 1) avsåg L att efter viss humanistisk grundutbildning i Uppsala studera teologi. Under Johnny Roosvals inspirerande ledning kom han dock att helt fångas av medeltidskonsten med dess rika religiösa anknytningar. Under upptäcktsresor per cykel hade han i ungdomen upptäckt de målade plankorna från Björsäters rivna stavkyrka, vilket gav inspiration till hans doktorsavhandling 1916 om La peinture gothique en Suéde et en Norvege. En av de främsta gestalterna i hemlandskapet Östergötlands kyrkliga liv var den heliga Birgitta, vars verksamhet L från 1910- till 1970-talet kom att ägna betydande uppmärksamhet. Under uppsalastudierna i nordiska språk inspirerades L av Adolf Noréens språkligt välformade föredrag, som han med framgång efterliknade. Som lärare i arkeologi hade L Knut Stjerna, som enligt honom var en av de få som lyckades skänka arkeologin levande ande.

Sin första museibefattning erhöll L 19-årig som amanuens vid universitetets konstmuseum. 1909 kom han som amanuens till Oscar Montelius vid Historiska museet, där han genast framträdde som en skicklig utställningsbyggare o gärna sökte förena kunskapsspridning med estetisk upplevelse för besökarna. 1917 erhöll L halvtidstjänst som amanuens vid Nationalmuseum o fick ytterligare insyn i de stora centralmuseernas verksamhet. Sin breda kunskap om medeltidens konst kompletterade han genom olika arbeten om Sthlms slott o särskilt om de utländska konstnärer som där gjort betydande insatser.

Med den moderna konsten kom L främst i kontakt genom sin verksamhet som konstskribent i Sthlms Dagblad 1917—19. Som akademisk lärare hade han börjat föreläsa 1916. Därefter vikarierade han för Osvald Sirén som professor under några år i början av 1920-talet o blev 1925 professor i konsthistoria vid StH. Eftersom L räknades som en framstående talare, kan det vara av intresse att erfara samtidens vittnesbörd. "Det som karaktäriserar dr Lindblom som föreläsare är hans modernitet. Han är lika mycket av sin egen tid som han även tillhör det förflutna ... Allt på dr Lindblom är modernt, icke endast hans verserat ungdomliga utseende, hans kläder, hans nästan sportsmannamässigt avvägda gester, utan framför allt den påfallande intellektuella flärdfrihet, varmed han behandlar sitt ämne" (Else Kleen i S-T 22 febr 1922). Hans "elegant avvägda" perioder o felfria svenska betonas också.

Under sin korta tid som professor var L energiskt verksam med att bygga upp den konsthistoriska institutionen o högskolans konstsamlingar i Spökslottet. Under någon tid var han även lärare i konsthistoria vid Konsthögskolan o erhöll givande kontakter med Albert Engström, Carl Wilhelmson o andra lärare där.

L har själv omvittnat, att det för en uppsaliensare var "roligt att bevittna den frisinnade anda och saklighet, varmed debatten den tiden fördes i lärarrådet". Eljest var den för ceremonier intresserade L främmande för vad som kunde kallas "stockholmsandan" vid högskolan. Han ansåg promotionen vara för enkel o brände i vrede upp sin lagerkrans, vilket åtminstone var en form av ceremoni. Under sin professorstid ivrade han i strid med högskolerektorn I Bendixson för mer pompa vid festligheterna. L hade också ett starkt intresse för vad som senare kallades studentsociala frågor som finansiering av studier, möjligheter till avlönad anställning m m.

Det kan synas egenartat, att L ännu inte 40 år fyllda kunde övertalas att lämna den akademiska banan för att som chef återgå till museivärlden, dock inte för något av de museer, där han var högt meriterad o tidigare tjänstgjort, utan för NordM o Skansen, landets största museigrupp, på vars ämnesområden han inte var fackman. Han såg emellertid i erbjudandet en möjlighet att låta museerna spela en större roll i kulturlivet. "För oss unga museimän var det i högsta grad stimulerande att se hur en stark och eldande personlighet blixtsnabbt kunde föra fram en tämligen förbisedd och vegeterande institution till popularitet och social slagkraft" har L (De gyllene åren, 1952, s 76) skrivit om Richard Berghs tillträde som chef för Nationalmuseum 1915. På Historiska museet hade L 1921 introducerat vad som kallades "conférences promenades", fasta tider dagligen med visningar av olika tjänstemän. På NordM inrättade han redan sitt första tjänstgöringsår en museilektorsbefattning, den första i Norden, alltså en tjänst helt avsedd för museets utåtriktade pedagogiska verksamhet. Redan som ung konstskribent hade L tagit upp problemet: "Hur många av oss lägger två strån i kors för att bringa konsten ut till massan?" (Sthlms Dagbl 16 juli 1917).

De största insatserna under L:s chefstid började på Skansen, där man lättast mötte den stora publiken. Allmogegårdarna kompletterades, herrgård o stadskvarter tillkom. De motbjudande djurburarna utbyttes mot ett slags zoologiska landskap o vissa djurarter släpptes åter ut i frihet. L visste att skaffa sig förtjänta fackmän som Carl Fries o Kai Curry-Lindahl för den zoologiska sidan. Stora miljöförändringar tillkom med huvudingången o rulltrappan som kulmen 1938. Ej sällan rådde det strid om L:s insatser, som då han under Ekman-ministärens slutfas i strid mot regeringens önskan införde spriträttigheter på Skansen. Av största betydelse blev hans nydaningar på programverksamhetens område, där konsertmusik o moderna dansbanor utgjorde polerna i ett brett utbud, som lockade såväl radio som senare TV till aktiv medverkan. Inom NordM, där det fanns talrika fackmän på olika områden, ingrep L mindre i vetenskapliga frågor men skapade en modern föreläsningssal m m. Det var även under hans tid som donationerna av bl a Tyresö, Julita, Svindersvik etc inföll. Publikationsverksamheten breddades till att omfatta både vetenskapliga o populära serier. Resultatet av hans bemödanden märktes på publiksiffrorna för Skansen som ökade från c:a 800000 1929 till c:a 2,5 milj 1955 per år. – Ett par år i början av 1940-talet var L tjänstledig från sin chefstjänst o arbetade då med Sveriges konsthistoria (1—3, 1944—46), där han särskilt sökte belysa de nationella särdragen.

Det fanns en mycket stark inriktning mot demokratisk breddning i L:s verksamhet. Som något slags "opolitisk" motpol till förstamaj-firandet på Gärdet hade det hållits fosterländska tal under blågula fanor på Skansen denna dag. Detta avskaffades omedelbart av L. Arbetarrörelsen, bonderörelsen, frikyrkan, idrotten etc blev inbjudna att fira olika högtider på Skansen, som därigenom blev allas gemensamma intresse.

Sedan L pensionerats, återupptog han med kraft sitt ungdomsintresse, den heliga Birgitta o hennes klosteranläggning. Sedan slutet av 1920-talet hade han varit Birgittastiftelsens sekreterare. I Vadstena skapades museum, gästhem o samlingslokaler. En mångfald skrifter härom flöt ur hans penna. Under sina sista år, då ohälsan började drabba honom, var han sysselsatt med utforskningen av Vadstena krigsmanshus. L var en mycket stark men också en mycket sammansatt personlighet. Barndomens tro förblev han öppet trogen hela livet men med stor tolerans både för väckelsens folk o för vår kyrkas katolska historia. Då en ung amanuens en gång frågade honom, varför vissa präster bar rundkrage till kavaj, kom det bitande svaret, att det var för att utmärka var kvarnstenen skulle trädas om deras hals. Ett annat bitskt uttalande i hans memoarer är att protestantiska präster ej sällan söker dölja sin egen dumhet genom att uttala sig föraktfullt om katolsk tro.

Att L var en varm patriot tog ingen miste på. Det stod kanske inte klart för alla, att denna känsla hade sin grund i den syn som utmärkte Heidenstams medborgarsång, som han i sin ungdom hört även arbetarungdomen sjunga. I all sin verksamhet sökte L att nå så breda lager i samhället som möjligt. Han kunde från borgerligt håll kritiseras för att han lät Arthur Engberg framträda (1931) på Skansen, men svarade genom att själv skriva i Social-Demokraten om Hembygdsromantik och verklighetssyn. Mia Leche Löfgren har omvittnat, att man alltid kunde lita på L:s stöd vid upprop o aktioner för flyktingar från Tredje riket.

Det väckte viss uppmärksamhet hösten 1939, då L vid finska vinterkrigets utbrott ställde sig i spetsen för Finlandshjälpen o värvning av frivilliga. Det var ett utslag av hans vilja till insats för ett litet folk som hotades av en mäktig granne. Han tog starkt avstånd från fortsättningskriget o Finlands tyska engagemang.

L:s liv o verksamhet präglades av otaliga förslag o ingripanden, alltifrån att sv kyrkor alltid borde hållas öppna for besökande till att den trista nationalsången Du gamla du fria borde bytas mot Biskop Thomas frihetssång etc. Hans chefskap liksom alla frivilliga åtaganden utförde han med en utomordentlig plikttrohet av för många gammaldags art. Åtskilliga upplevde honom som både församlingsherde o bataljonschef. Till det motsägelsefulla hör, att när denne patriarkaliske chef redan på 1940-talet ville införa en Du-reform, mötte hans förslag motstånd hos institutionens tjänstemannaförening. Hans ekonomiska begåvning gjorde, att han på 1920-talet erbjöds att bli chef för NK:s antikavdelning, hans programframgångar födde 1932 tanken på att han borde bli Barnens Dag-general. Både på 1920-talet o 1940-talet föreslogs han i pressen till chef för Nationalmuseum.

I sina memoarer har L öppenhjärtigt framfört sina åsikter om människor o handlingar. Genomgående märks en strävan att försvara olika personer, som blivit utsatta för skvaller o förtal: "Mot lumpet förtal står en aldrig så betydande människa ändå alltid maktlös", konstaterade han därvid (De gyllene åren, 1952, s 67). Detta avsåg med säkerhet inte enbart de avlidna, till vars försvar han tagit till orda, utan även honom själv.