C Johannes Lindblom

1 Lindblom, Christian Johannes, f 7 juni 1882 i Oppeby, Ög, d 26 sept 1974 i Lund. Föräldrar: kontraktsprosten Christian Fredrik L o Anna Emilia Sehmann. Mogenhetsex vid Linköpings h a l 14 juni 00, inskr vid UU 17 sept 00, FK 15 sept 02, TK 31 jan 05, TL 27 okt 08, disp för docentur 25 maj 09, doc i exegetik 8 juni 09, allt vid UU, prästv för Linköpings stift 20 dec 09, fängelsepredikant i Uppsala 1 juni 11-31 aug 15, TD vid LU 31 maj 12, förordn att tills med B Risberg utge en provövers av GT:s apokryfiska böcker 10 jan 13, att biträda bibelkommissionen vid utgivandet av en ny normaluppl av GT:s o NT:s kanoniska böcker 3 dec 15, led av bibelkommissionen 24 okt 16, förordn att deltaga i överarbetningen o slutförandet av den förut framlagda provövers av GT:s apokryfiska böcker 31 dec 17 o 17 dec 20, pastorsadjunkt i Uppsala Domkyrkofors 1 jan 19—1 sept 20, prof i exegetik vid Åbo akad 10 sept 24, i exegetisk teologi vid LU 20 juni 30—47, LU:s prorektor 1 juli 44—31 maj 45, rektor 1 juni 45—30 juni 47, ordf i Tegnérsamf 46—59, v ordf i Lunds kyrkofullm 50-52. - LHVL 30, LVSL 34, HedL av Uppsala exegetiska sällsk 36, LVHAA 50, LFS 53.

G 24 sept 1911 i Sthlm, Joh, m Märta Carolina Norberg, f 8 nov 1871 där, Klara, d 29 okt 1946 i Lund, dtr till justitierådet Alfred August N o Augusta Maria Pihlgren samt förut g Lundgren.

Uppvuxen i ett prästhem präglat av lågkyrklig, odogmatisk väckelsefromhet var Johannes L från början inriktad på att bli teolog o präst. Ämnena i sin fil kand:examen, bl a semitiska språk o grekiska, valde han med tanke på teologiska studier. Bibelforskningen blev sedan L:s huvudintresse. Hans lärare i GT:s exegetik var Erik Stave, vars strävan att förena kritisk forskning o kristen tro L tog i arv.

Docentavhandlingen om den sk Salomos psaltare, en grekisk apokryf från 1:a årh f Kr, röjde L:s goda språkkunskaper o idéhistoriska intresse men var med L:s egna ord 1972 "efter nutidens mått ett högst anspråkslöst opus". Att L:s nästa större arbete kom att röra nytestamentlig exegetik berodde delvis på att lärostolen i Lund i detta ämne blev ledig. Redan nu visade L prov på sin karakteristiska arbetsförmåga: mindre än två år efter disputationen var han färdig med en ny, omfattande undersökning, Om livets idé hos Paulus och Johannes samt i de s k Salomos oden. Han förklarades vid 29 års ålder professorskompetent o nådde ett hedrande andra förslagsrum.

Snart kom L att engageras i bibelkommisionens arbete. Tillsammans med sin forne lärare vid Linköpings läroverk Bernhard Risberg fick han 1913 i uppdrag att översätta GT:s apokryfiska böcker. Två år senare var en provöversättning klar. Arbetet på GT o NT var då inne i sitt slutskede, o L förordnades tillsammans med dåv docenten Erling Eidem att hjälpa till med slutredigering o korrekturläsning; båda befordrades snart till ordinarie ledamöter. Dessa uppdrag avkastade också flera viktiga arbeten om sv bibelöversättningar o deras historia.

L fortsatte sina undersökningar på det nytestamentliga området med siktet inställt på professuren i Uppsala, som skulle bli ledig efter Adolf Kolmodin (bd 21) i början av 20-talet. Striden kom att stå mellan L o den fem år yngre Gillis P:son Wetter, en radikal o uppslagsrik forskare, som främst hade inriktat sig på religionshistoriska jämförelser mellan urkristendomen o dess hellenistiska omgivning. Av de sakkunniga höll två på L o två på Wetter; i fakulteten fick L tre röster, Wetter en. I konsistorium var meningarna också delade, o omröstningen slutade 12—12, varvid rektor Stavenows utslagsröst avgjorde till L:s förmån. Även universitetskanslern gav L sitt förord, men Wetter blev utnämnd.

Befordringsärendet kom att uppfattas som en kamp mellan kyrkligt inspirerad teologi o kritisk, obunden religionsvetenskap. Axel Hägerström (bd 19) talade om "en kulturfråga av första ordningen" i sitt långa votum i konsistorium. Han kritiserade framför allt vad han kallade "den metodiskt ovetenskapliga utgångspunkten för L:s behandling av den bibliska traditionens sanningsvärde". L hade bl a i sitt arbete om Jesu missionsbefallning (1919) hävdat att det inte föreligger något "vetenskapligt hinder för att lärjungarna under tiden efter Jesu uppståndelse verkligen av honom på något sätt mottagit en befallning" (s 51). Självfallet var Hägerströms kritik på denna punkt befogad, men det rykte för dogmatisk bundenhet som L fick i denna konkurrens med en radikalare religionshistoriker var kanske inte alldeles rättvist: i jämförelse med åtskilliga av sina kolleger var han tämligen frisinnad. Han ville själv företräda den fria forskningen, o att detta var mer än munnens bekännelse visade han snart. När Wetter utnämnts, började man på kyrkligt håll samla in pengar till ett slags personlig mot-professur för L. Han avböjde emellertid bestämt. "Jag ville inte framstå som ett slags apologetisk straffprofessor med renlärighetens stämpel. Jag ville ej ha minsta sken av att vilja dagtinga med den fria forskningen", förklarade han ett halvsekel senare.

L stod nu i 40-årsåldern utan någon fast akademisk befattning. På våren 1924 öppnades emellertid överraskande en helt ny möjlighet. Åbo akademi kunde tack vare en stor donation inrätta en teologisk fakultet. L erbjöds att bli den nya fakultetens exegetik-professor med ansvar för både GT o NT. Han tackade ja utan att tveka o flyttade med sin familj till Åbo. Där gällde det att från grunden bygga upp den fakultet, vars förste dekanus han blev. L gick med liv o lust in i sitt nya arbete o löste snabbt o framgångsrikt de krävande uppgifterna. Han lyckades även vinna förtroende för den nya fakulteten bland församlingarna ute i Finlands svenskbygder, främst genom personliga besök: "Jag talade och höll föreläsningar från Uleåborg till Hangö, från Vasa till Viborg". Vid L:s offentliga föreläsningar försvann fakultetens fåtaliga studenter bland övriga åhörare, mest damer, som till trängsel fyllde salen. Att L under sina sex år i Åbo dessutom hann med en betydande vetenskaplig produktion vittnar om en imponerande arbetskapacitet.

Mer o mer kom nu L att ägna sig åt GT, framför allt profetismen. S å som han flyttade till Åbo utkom arbetet om profetlitteraturens litterära genre. I detta utgår L från den medeltida mystikens "revelationslitteratur" framför allt den heliga Birgittas uppenbarelser (som han hade haft anledning att studera som fakultetsopponent på K B Westmans avhandling om Birgitta 1911), o mot bakgrunden av stilen i dessa vill han se "revelationen" som den profetiska förkunnelsens grundform. Denna huvudtes, som spelar en viktig roll i L:s senare arbeten om profetismen, har utsatts för åtskillig kritik; bl a har man invänt att analogin med västerländsk mystik är av begränsat värde med tanke på de djupgående olikheterna mellan forntidens Israel o medeltidens kristna Europa. Mera i skymundan, i en exkurs, gjorde L en betydelsefull analys av uttrycket "Så säger Jahve", vari han samtidigt med o oberoende av L Köhler bestämmer den för GT så viktiga sk budbärarformeln, dess ursprung o funktion. Det var emellertid revelationshypotesen som kom att behärska L:s fortsatta studier av profetismen. Under Åbo-tiden publicerades monografierna om Hosea (1927) o Mika (1929). Några år efter kallelsen att bli Sven Herners (bd 18) efterträdare i Lund sammanfattade L sina o andras forskningar i det stora översiktsverket Profetismen i Israel (1934). Den engelska versionen av detta arbete, som utgavs nära trettio år senare (1962), är i viktiga avseenden en ny bok, o L har inarbetat de mellanliggande decenniernas profetforskning på ett sätt som gjort den till ett internationellt standardverk. I det sena arbetet om syner o uppenbarelser i den äldsta kristendomen (Gesichte und Offenbarungen, 1968) drog L ut linjerna från sina gammaltestamentliga profetstudier till NT o urkyrkan. Också här är intresset inriktat på de psykologiska o litteraturhistoriska problemen.

L:s klarhet o pedagogiska talang gjorde honom till en god popularisator. Uppgiften att föra ut forskningens rön till vidare kretsar fann han angelägen. Boken om Job och hans lidande (1940) är ett utmärkt exempel på denna sida hos L; den kan läsas utan fackkunskaper o är samtidigt med sina utblickar över andra kulturer o diktverk ett vittnesbörd om L:s breda bildning o beläsenhet. Ett annat sådant vittnesbörd är den lärorika skriften om Tegnér och bibeln (1946), även om L:s böjelse för det korrekta någon gång förlett honom att ge skalden snubbor för smaklöshet på ett sätt som kan tyckas en smula naivt. Sin pedagogiska förmåga röjde L också som läroboksförfattare. Hans Israels religion i gammaltestamentlig tid (1936) blev flitigt använd, o liksom andra av hans översiktsarbeten kom den ut i flera upplagor. Den präglas av en strikt historisk syn på den religiösa utvecklingen i Israel. Han vände sig mot alla försök att låta andra ideal än "sökandet efter en objektiv sanning för sanningens egen skull" styra vetenskapen. Tidigt o otvetydigt tog han avstånd från nazistiska kolleger i Tyskland, som ville låta teologin tjäna statsnyttan eller kyrkonyttan. Lika klart reagerade han mot judeförföljelserna.

Som emeritus fortsatte L med iver o glädje sina forskningar. Flera av hans mest betydande arbeten härstammar från decennierna efter pensioneringen. Sin arbetsförmåga fick han behålla till dagarna före sin död, o i den bok om Josias tempelurkund som han publicerade vid 89 års ålder märks ingen avmattning i klarheten o skärpan. I motsats till många åldrade forskare var han öppen för nya tankar o behov. Trots att han själv varit med om att utforma 1917 års bibel, insåg han att den hade tjänat ut, o på ålderdomen återvände han till bibelöversättningsarbetet. Han betraktade sina nyöversättningar av Markus (1963) o Jesaja (1965) som steg på vägen mot en ny officiell version. Vid sin död hade han just fullbordat en egen översättning av Psaltaren, som han ställde till bibelkommissionens förfogande. Värdet av dessa tolkningar ligger kanske mera i de sunda textkritiska grundsatserna (som avviker från kyrkobibelns), i den omdömesgilla tolkningen av svåra ställen o i den påtagliga strävan bort från ordagrannhetens ideal, mindre i den litterära gestaltningen. L skrev en sober o oklanderlig prosa, men han saknade kanske det rätta sinnet för profeters o psalmisters inte alltid lika strikta stil.

L hörde inte till de geniala nydanarna i forskningen. Men med sin förening av bredd o detaljskärpa, av filologisk akribi o idéhistorisk överblick, av saklighet o entusiasm utförde han ett vetenskapligt livsverk som saknar motstycke inom sv bibelforskning.

Den frisinnade fromhet som L fått i arv hemifrån bevarade han med en sorts oproblematisk självklarhet livet igenom. En teoretisk grund för sin liberala teologi fann han framför allt hos Martin Kähler, som han fascinerats av under en studieresa till Tyskland 1905 o vars bild alltid hängde i hans arbetsrum.

Redan Bengt Lidforss talade om den unge L:s "stolta värdighet", o både i hans skrifter o i hans personliga framträdande fanns ett drag av på en gång belevad o oskuldsfull självmedvetenhet; varje sammanträffande med den åldrade L var en audiens. Men det som dominerade var ridderlighet o välvilja. Eller med några ord av hans lärjunge o efterträdare: "Det fanns i L:s väsen en respektingivande värdighet, som vid ytligt betraktande kunde förefalla en aning stram och reserverad, men som balanserades av så mycken spontan vänlighet, älskvärdhet och nobless" (Gerleman 1975, s 108).