Carl Lagerbring

2 Lagerbring, Carl, son till L 1, f 2 maj 1751 i Lund, d 14 mars 1822 i Sthlm, Nik. Inskr vid LU 23 dec 58, eo kanslist i RA 27 nov 70, kopist där 23 mars 73, kanslist 20 juli 73, registrator 23 nov 73, andre sekr i kanslipresidentens exp 18 nov 74, prot:sekr i krigsexp 29 juni 78, krigsbefälets sekr vid riksdagen 19 okt 78, deltog i riksdagarna 78—79, 89, 92, 00 o 09, sekr i Gustav III:s beredn för utrikes brevväxl 83, kamrerare i KMO 85, bondeståndets sekr vid riksdagen 86, förste exp:sekr i krigsexp 22 april 88, arkivarie vid KMO juli 88, sekr i hemliga krigsberedn 89 o i tf regeringen 91 o 92, led av krigsberedn maj 91—maj 92, statssekr i krigsexp 6 april 92 o 2 jan 97—09, led av rikets ärenders allm beredn 20 april 92, landsh i Nyköpings län 29 aug 92—11 juni 94, överpostdir 20 febr 96—97 o 30 mars 09—12, led av rikets ärenders allm beredn 1 nov 96—09, fullm i riksbanken 11 juni 00, tf hovkansler 02, lantmarskalk vid riksdagen i Örebro 13 april 12, statsråd från 8 okt 12, frih 28 jan 13 (introd 28 jan 15), v kansler vid KMO 19 jan 14, en av rikets herrar 20 febr 14, greve 11 maj 18 (introd 31 mars 21). — Serafimerriddare 12, HedLLA 12.

G 30 sept 00 i Sthlm, Nik, m Ulrica Dorothea Brunström, f 19 mars 46 i Uddevalla, d 24 april 18 i Sthlm, Nik, dtr till handl Anders B o Dorotea Beata Lidin, samt tidigare g m grosshandl o bruksägaren Arvid Hasselgren (bd 18, s 326).

Eftersom fadern i sin historieforskning ansåg sig ha nytta av sin begåvade son utverkade han åt L en plats som kanslist i riksarkivet. Genom Ulrik Scheffer kom Gustav III att uppmärksamma hans duglighet. L anställdes i kanslipresidentexpeditionen, varifrån han 1778 flyttades till krigsexpeditionen av kansliet. Under denna tid följde han med kungen till överläggningar med kejsarinnan Katarina i S:t Petersburg 77 o Fredrikshamn 83. Under kungens resa till Italien o Frankrike 83 blev L sekreterare i den beredning som ombesörjde kungens korrespondens inför de hemliga rustningarna mot Danmark.

Mycket mot sin vilja övertalades L att bli sekreterare i bondeståndet under oppositionsriksdagen 86. Efter riksdagens slut reste han till Karlskrona som sekreterare i den kommitté som skulle granska flottans administration. L:s befordran till förste expeditionssekreterare i krigsexpeditionen april 88 får ses som ett bevis på förtroende från kungens sida med anledning av hans rastlösa arbete inför det planerade kriget mot Ryssland. Under 88 års kampanj visade L sin starka lojalitet mot Gustav III. J A Ehrenström meddelar en episod från kavaljerstaffeln i högkvarteret i Finland, då flera personer i kungens frånvaro kritiserat eller smädat honom. L hade först sagt emot belackarna, men då de fortsatte gick han ut. Ehrenström fann honom lutad över trappräcket med tårar i ögonen av indignation. Under 89 års kampanj stannade L i Sthlm som sekreterare i den hemliga krigsberedningen. Under kungens resa 91 insattes L också som ledamot av krigsberedningen. I samband med reorganisationen efter kriget kom L att samarbeta nära o förtroligt med C O Cronstedt o A Håkanson, bl a om den snart övergivna planen på krig mot det revolutionära Frankrike.

På sitt dödsläger förordnade kungen L till sekreterare i regeringen. Så länge den gustavianska konseljen efter Gustav III:s död fungerade, intog han en alltmer framträdande plats. Som statssekreterare för krigsärendena kom han att ännu närmare samarbeta med sjöministern Cronstedt. Med G A Reuterholms ankomst till Sverige bröts den gustavianska konseljens makt, o dess medlemmar, Armfelt, Cronstedt, Håkanson, Toll o L, förpassades åt olika håll. Dessförinnan hade de som misstänkta för konspirationer stått under bevakning av polismästaren Liljensparre. L stretade i det längsta mot att bli förflyttad från krigsexpeditionen. Hertig Karl antydde emellertid, att L begått någon försummelse i tjänsten, o han förmåddes aug 92 att låta sig utnämnas till landshövding i Nyköping. Han hade emellertid kommit att dragas in i den s k armfeltska konspirationen o rättegången, o hans namn hade upprepade gånger förekommit i den förgripliga korrespondensen. Han kallades till Sthlm, förbjöds att lämna staden o förhördes noga bl a om sina besök hos Magdalena Rudenschöld. Varken L eller Elis Schröderheim, som också förhördes, kunde överbevisas om något brottsligt, men båda tvingades att lämna sina landshövdingebefattningar.

Allteftersom Gustav IV Adolfs myndighet nalkades, modererade Reuterholm sin inställning till gustavianerna, beträffande L påverkad av den då inflytelserike frih W G v Schwerin, som var L:s systerson. L:s rehabilitering skedde i o med hans utnämning till överpostdirektör o något senare till ledamot av rikets ärenders allmänna beredning. Nyåret 97 blev han ånyo statssekreterare för krigsärendena. Vid kröningsriksdagen i Norrköping 00 blev L fullmäktig i riksbanken — han hade tillsammans med gustavianerna i strid med andra grupper påyrkat riksdagskallelsen. Som ansvarig för försvarskrafterna ivrade L starkt för att få reda i finanserna. Däremot kan man knappast spåra någon större aktivitet från hans sida i den jan 99 tillsatta kommittén som skulle verka för samordning av försvarsverkets grenar, depåer m m, särskilt med tanke på ett tvåfrontskrig. I striden om arméns flotta o örlogsflottan stödde L i likhet med Cronstedt den senare. Rikets finanser tillät dock inte någon större insats i detta hänseende.

Det ryska krigshotet 03 utlöste för L:s del en mängd åtgärder i synnerhet rörande de finska fästningarna. Anfallet 08 kom lika överraskande för krigsexpeditionen i Sthlm som för stridskrafterna i Finland o lade under hela kriget en oerhörd arbetsbörda på L. Under denna tid var det uppsättningen av lantvärnet som mest tyngde honom liksom också nybyggnadsprogrammet, särskilt gällande kanonslupar för arméns flotta. L:s klara o självständiga uppfattning av landets ekonomiska resurser i förhållande till krigsansträngningarna förde honom ofta i konflikt både med kungen o oppositionen, främst företrädd av riksdrotsen C A Trolle-Wachtmeister. Efter mycket tvekan framlade o kontrasignerade L lantvärnsförordningen. För de olyckor som den dåliga utrustningen medförde för lantvärnsmannarna gjordes L i samband med statsvälvningen 09 ansvarig, särskilt av Adlersparre-gruppen.

L var i det längsta lojal mot kungen men kom under vintermånaderna 09 alltmer till insikt om att en förändring var nödvändig. G J Adlercreutz, som 13 mars 09 utlöste statskuppen på slottet, var gift med L:s systerdotter o anges av flera samtida (H G Trolle-Wachtmeister, Ehrenström) ofta ha tagit starkt intryck av sin äldre frände, särskilt då det gällde frågan hur man skulle bemäktiga sig kungens person. Vissa av 1809 års män ansåg L farlig o försökte skjuta honom åt sidan, men han hade alltför stort anseende i vida kretsar för att detta skulle lyckas, o efter statsvälvningen blev han medlem av konseljen. Där liksom under 09 års riksdag gjorde sig L utan framgång till talesman för en stark kungamakt o gustaviansk tronföljd. Han lämnade s å krigsexpeditionen o återgick till befattningen som överpostdirektör.

L:s stora administrativa insikter användes även i fortsättningen, särskilt i 1809 års försvarskommitté samt i 1816 års kommitté rörande flottorna, där L hade tillfälle plädera för sammanslagning av dessa. Kronprins Karl Johan fattade från början stort förtroende för L o invigde honom 12 i sina planer på en utvidgning av kungamakten. Under riksdagen i Örebro s å var L lantmarskalk o dirigerade dessutom jämte af Håkanson statsutskottets arbete i enlighet med kronprinsens avsikter. Han inträdde nu i statsrådet.

I sin krafts dagar hade L inte fått många yttre bevis på uppskattning. Under Karl Johans kronprinstid formligen östes utmärkelser över honom. Inom en tidrymd av sex år blev han serafimerriddare, friherre, en av rikets herrar o greve. L åtnjöt stort anseende i många kretsar o hade särskilt vunnit arméns tillgivenhet. Hur hans kända arbetsförmåga o flit låter sig förena med Hedvig Elisabet Charlottas omdöme, att han var rättskaffens men maklig o nöjeslysten, är svårare att bedöma.