Lars (Lorenzo) Hammarsköld

2 Hammarsköld, Lars (Lorenzo), f 7 (ej 5) april 1785 i Tuna (Kalm), d 15 okt 1827 i Sthlm (Joh). Föräldrar: kammarherren Carl Gustaf H o Catharina Mariana Breitholtz. Inskr vid UU 10 febr 01, FK där 6 dec 05, disp pro gradu där 7 maj 06, eo amanuens vid KB 28 juni 06, deltog i riksdagarna 09—23, amanuens vid KB 7 mars 08, förste amanuens där 10 juni 11, mag vid UU 15 juni 12, k bibliotekaries n h o v 11 maj 26. Författare, skriftställare. — LVVS 10.

G 6 april 09 i Kung Karl (Vm) m Johanna Charlotta Gyllenpalm, f 27 juli 82 i Sthlm (Maria), d 2 jan 48 där (Joh), dtr till lagmannen Johan Ulrik G o frih Juliana Elisabet Leijonsköld.

I Uppsala studerade H i första hand grekiska, filosofi och estetik. Filosofin företräddes av den omstridde kantianen Boëthius och framför allt av Benjamin Höijer, den transcendentala idealismens introduktör i Sverige. Däremot tycks estetikens företrädare, Aurivillius, inte ha spelat någon större roll. Då det gällde detta i H:s liv allt överskuggande ämne, tycks han tidigt sökt sig ut på egen hand, inspirerad av Höijer men säkerligen också av dennes antagonist Samuel Grubbe, genom vilka den tyska klassicismen och romantiken vann inträde vid universitetet. Här som i Tyskland kom den nya skolans estetik att grundas på filosofin.

I vänkretsen blev det främst den originelle men litet kritiskt lagde Claes Livijn, som stod H närmast, och de båda vännerna kom snart att spela en ledande roll i det 1803 stiftade sällskapet Witterhetens Wänner, vilket liksom det senare av Atterbom bildade Auroraförbundet hade till syfte att sprida de nya idéerna och att rida till storms mot den akademiska skolan och dess smak. Hos H möter man åtskilligt av proselytens nyfrälsta iver; han hade tidigare beundrat företrädare för de riktningar som angreps, både senklassicister som Leopold och Valerius och representanter för Sturm und Drang som Rousseau och Lidner. Hans egen litet svärmiskt förromantiska läggning avslöjas i breven kring en hastigt övergående förälskelse. Starkare än dessa mera tillfälliga inslag i hans litterära smak var hans utomordentliga beundran för nyklassicismen. Den följde honom hela livet och bör ha öppnat vägen för hans tidiga förtrogenhet med Schiller och inte minst med Goethe, »den nya dagens första morgonstjärna». Samtidigt började han att med iver studera utpräglade romantiker som Novalis och framför allt den högt beundrade Tieck, och han anslöt sig nu mera helhjärtat till den romantiska estetiken. H:s inträdestal i Witterhetens Wänner hade behandlat Bellman, vars storhet som skald han och de övriga romantikerna aldrig upphörde att beundra och prisa. Samma beundran hyste han också för nyklassicisten Ehrensvärd, som han uppfattade som en förbisedd förebådare av en ny estetik i Norden.

H:s verksamhet som recensent inleddes med hans för samtiden chockerande Kritiska bref rörande herr canzlirådet C G af Leopolds samlade skrifter. De kom ut 1810 och är skrivna i Lessings och Fr Schlegels anda men kanske ännu mer i FLs egen och inleder hans livslånga kamp mot den akademiska smaken. Tonen är inte den mest urbana, och hans en smula högdraget mästrande och docerande ordrytteri, särskilt då det gäller bedömningen av Leopolds filosofiska empirism och av vissa dikter, kunde med fördel ha nyanserats. Då det gäller den mördande kritiken av Leopolds för sin tid mönsterbildande dramatik, har eftervärlden gett H rätt. Hos den tyske estetikern F Ast, som han översatte s å, hade han studerat grekernas, Shakespeares och den tyska romantikens dramateori, och mot denna kontrasteras Leopolds senklassicistiska tro på »passionernas slitning» och dramat som ett konventionellt och tillkrånglat marionettspel. En händelse blir inte tragisk, menar H, därför att tre eller fyra personer tar livet av sig, utan därigenom att händelsernas gång visar det nödvändiga i det. Redan tidigare hade han i sin skrift Försök till en kritik öfver Friedrich Schiller, betraktad som poet, häfdatecknare och filosof haft tyska estetiker som förebilder, och redan här framlägger han den tyska idealismens krav, att konstens viktigaste uppgift är att vara en form för idéer, ett krav som H vidhöll ett helt liv. I hans Öfversättningar och imitationer efter äldre och nyare skalder (1806) återfinns tolkningar, som bedömts högst olika, och i Kärleksqväden (1811) med Ovidius' Ars Amatoria och Goethes Römische Elegien som mönster avslöjas en viss talang i skildringarna av en erotisk epikurism, som på vissa punkter förebådar Stagnelius.

Med de nyromantiska tidskrifterna Polyfem, Phosphoros och H:s egen Lyceum fick han organ för sin hektiska flit i början av 1810-talet. Han hade nu vunnit större stadga i sitt liv inte bara genom sin tjänst på K biblioteket utan framför allt genom sitt äktenskap med Johanna Charlotta Gyllenpalm. Därmed fick han ett hem, som blev en samlingspunkt för de stridbara romantikerna i huvudstaden. Deras stridslystnad visar sig främst i Sthlmsfalangens Polyfem, där alla vapen, satirens och persiflagets, ironins och pamflettens var tillåtna, och H använde dem alla. Många av bidragen, särskilt de som angriper hans förman vid K biblioteket, den akademiska skolans aggressive och inte mindre polemiske anförare, P A Wallmark, avslöjar H:s mindre tilltalande sidor som recensent. I dem möter man ofta en småaktig besserwisser-mentalitet, som kan ta sig plumpa och obehärskade uttryck. Dessa blottar stundom en naivitet, som utmanar löjet, och saknar ofta formell elegans. Lyckad är han däremot i sina under pseudonymen Nils Nyberg författade Ur sjökapten Baggfots manuscript, vilka röjer en varmt mänsklig humor, en sprudlande uppfinningsrikedom och en lekfull fantasi. I Uppsalaromantikernas Phosphoros, där Atterbom och Palmblad strävade efter att ge sin tidskrift en allvarlig prägel, är H:s bidrag både sakliga och sobra. Hans Jemförelse mellan grekiska och fransyska tragedien med A W Schlegel och inte minst Lessing som förebilder är mönstergill för sin tid. I sin egen tidskrift Lyceum slutligen sökte han vara strängt objektiv och balanserad. Höijers medarbetarskap har tydligen verkat disciplinerande på polemiken, men det har tyvärr inte lyckats påverka H till större logisk klarhet och stilistisk stringens. Wallmark utsatte redan prospektet till tidskriften för en ryktbar parodi, och det var tämligen lätt för Fredrik Cederborgh att i Ottar Tralling persiflera H:s formalistiska argumentationer och otympliga stil.

Sedan de nämnda romantiska tidskrifterna en efter en upphört, ersattes de av ett av de viktigaste recensionsorgan vårt land haft, Sv Literatur-Tidning 1813—24, och här blev H tillsammans med Palmblad och Atterbom den flitigaste medarbetaren. H hade emellertid grundmurat rykte som slarvig och obalanserad, och Palmblad, som strävade efter att skapa en sober tidning med allvarlig prägel och dessutom var mån om den romantiska rörelsens anseende, ville inte till något pris ha in Polyfems anda i sin tidning. Det blev därför nödvändigt från Uppsalafosforisternas sida med en ständig korrigering och kontroll, när man inte helt enkelt skrev om H:s recensioner eller kompletterade dem med sina egna. Helt säkert bidrog detta till den avtagande kontakt och det kyliga förhållande, som inträdde i början av 1820-talet, då H:s hätska stridsskrifter höll på att bli en belastning för den romantiska skolans nya inriktning. Trots den grundlärde Palmblads bestämda varning gav han vidare ut en grekisk grammatik, som utsattes för Tegnérs lika ryktbara som nedgörande kritik.

H:s flit som recensent var enorm. Knappast något område undgick hans penna. Recensionerna är ibland ojämna och kan röja spår av brådska, men en rad litteraturkritiska bidrag når upp till verkligt mästerskap, särskilt då de tyska förebilderna fördjupat hans egen uppfattning, och då hans nyklassicistiska åskådning eller hans i Schillers mening idealistiska målsättning är genomförd. Han kan emellertid inte helt från-kännas partiskhet som då det gäller den litteräre vapenbrodern Claes Livijn eller konstnärsvänner som Breda, Fogelberg och Sandberg. Tidigt kritiserade han dock Palmblads översättningar och framför allt romaner; det krav på en organisk enhet och en ledande idé, som var grundprincipen i H:s estetik, saknade han i Palmblads romankonst. Hans tidigare beundran för Ling och göticismen slog senare om i en förkrossande kritik, och Atterbom som han hyllat som Sveriges störste skald blev med åren föremål för besvikelse och misstro. Samtidigt insåg han tidigt Stagnelius storhet, analyserade hans diktning och gav ut hans verk i en för sin tid välgjord edition. Även Tegnér sökte han göra rättvisa och lät honom framstå som vår störste diktare, trots en kritisk granskning av ett slag, som förebådar Runebergs ryktbara Tegnérkritik. Inställningen till romantiken fördjupades med åren. Han bekämpar som avart minsta tendens till sentimentalitet och formlöshet och förordar en anslutning till Goethes estetiska ideal. I detta avseende kom han därför genom sin kritikerverksamhet att verka i samma riktning som Uppsalafosforisterna och Geijer, trots att de i sin filosofiska åskådning skilde sig mer och mer från honom. Trogen Höijers intentioner stod han kvar vid Schellingianismens tidiga utformning, under det att Atterbom och Geijer följde Schelling och besläktade andar vidare i spåren. Denna utveckling iakttog H med djupaste skepsis, och i striden kring Geijers skrift Thorild 1821 råkade han åter i dispyt. H:s vidlyftiga försök att vederlägga Geijer fick denne att i ett skarpt och utförligt svar raljera över hår-klyverier, som fört tanken till Erasmus Montanus hos Holberg.

Den oavbrutna kampen mot den äldre akademiska skolan blev under alla dessa år en huvuduppgift för H, även sedan Uppsalavännerna tröttnat på striden och höjt i hans öron misshagliga atterbomska Fridsrop. I Allmänna journalistens heders krans och i Stridsfrågan i vår litteratur, framstäld till hvarje bildad patriots begrundning, båda 1819, fortsatte han sina obehärskade utfall mot Wallmark. I Markalls sömnlösa nätter, där första natten till största delen är av H, lyfter han upp polemiken på ett litterärt plan, som inrymmer både festlig komik och uppsluppen fantasi. I sin litteraturhistoriska översikt Ildgnister stroede over den nyere svenske Litteratur (i Molbechs månadsskrift Athene, Khvn 1816) hade han redan gett danskarna del av sin tendentiösa uppfattning om den lättsinniga franska smakens inflytande hos oss. I Kritisch-historische Ubersicht des Zustandes der schwedischen Literatur (i tidskr Hermes, Leipzig 1823— 24) och i Bericht über die schwedische Literatur des Jahres 1824 (i Literarisches Conversations-Blatt 1825) är det tyskarnas tur. I Notices sur la littérature et les beaux-arts en Suède bemöter Marianne Ehrenström med förtrytelse kritiken, som då det gäller Leopold och Wallmark endast är en upprepning av tidigare osakliga och onyanserade argument. Inte ens i mera seriösa verk på områden, där hans insatser är banbrytande, kan han lämna stridsskrifternas språkliga vårdslöshet och personliga partiskhet. Det gäller inte minst Sv vitterheten, där emellertid förtjänsterna är lika stora som bristerna, och där han kommer till en uppgörelse även med Uppsalafosforisterna. Pionjär hos oss är han också som filosofi- och konsthistoriker.

I den 1825—27 tillsammans med C F Dahlgren utgivna tidningen Kometen fortsatte H att recensera om också i en mera moderat, kanske mera mogen och nyanserad anda. Tidningen avspeglar även hans politiska inställning, då han hävdar en historisk-organisk statsuppfattning med inslag av moderat ultraism och häftigt polemiserar mot den liberala pressen, vars tryckfrihetsideal och undantagslösa offentlighetskrav han emellertid delade. Hans politiska åskådning röjer åtskilligt av samma verklighetsfrämmande idealism, som man möter i hans författarskap. I den praktiska politiken, exempelvis då han deltog vid riksdagen 1823, togs han inte riktigt på allvar på grund av sina otaliga retoriska och stundom monstruösa debattinlägg, även i de fall då hans motioner var nog så väl motiverade och grundade på hans egna bittra erfarenheter.

H var en sammansatt personlighet, något som också avspeglas i hans omfattande brevväxling. De ständiga pendlingarna mellan ytterligheter, mellan svart och vitt, har exempelvis Palmblad framhållit. Den kände publicisten och biblioteksmannen J E Rydqvist, har gjort ett levande porträtt av H: »Man upptäckte hos honom de största motsägelser: rätt mycken skarpsinnighet stod ofta bredvid lika mycken slöhet; den ihärdigaste forskning bredvid den största lättsinnighet i uppgifter, omdömen och stil. Såsom enskild människa godsint ända till flathet, och i umgänge snarare pultron än hjälte (intill dess han blev uppspelt), var han däremot i skrift merendels en bärsärk; och så snart han fattade pennan, blev den fredliga själen liksom förtrollad av en demonisk makt. Till ytterlighet lättrogen, blev han i sitt offentliga liv misstänksam; den i grunden vänliga, öppna och älskvärda karaktären fick en bitterhet, som var ingenting mindre än naturlig, och därföre ej sällan, förutan hans egen vetskap, fick lämna rum för det goda hjärtats ofrivilliga uttryck».

Eftervärlden har haft större benägenhet att fälla än att fria. Hos Fryxell och Malmström faller H under den allmänna domen mot romantikens förment ödesdigra inflytande på det religiösa, moraliska och politiska området. Ingenting har mera skadat hans rykte än Tegnérs lika försåtliga som kränkande nidvisa Lorenzo Hammarspik, som för ett århundrade förlöjligat och nedvärderat hans insatser. Tegnérs grepp att först avteckna sina motståndare som groteska karikatyrer för att sedan som en ädel S:t Göran rida till storms mot dem och fälla dem till marken är varken originellt eller ovanligt men inte dess mindre framgångsrikt. H:s kritiska invändningar mot Tegnér skulle knappast någon modern litteraturkritiker ha mycket att invända emot, däremot skulle man kanske anse, att hans entusiasm över Fritiofs saga är en smula i överkant. Tegnérs överkänslighet för kritik var H en alltför klen och aningslös psykolog för att fatta. I sin romantiska tro på möjligheten av en fulländad konst ställde han på de största diktarna de högsta kraven.