Pierre Hubert L´Archevêque

L'Archevêque, Pierre Hubert, f 1 maj 1721 i Nimes, d 25 sept 1778 i Montpellier. Konstnärlig utbildn vid franska konstakademin o hos skulptören E Bouchardon, Paris, stipendiat i Rom 46—49, hovstatybildhuggare för arbetena vid Sthlms slott från 31 mars 55, lärare vid Målareakad från 55, dir vid K målare- o bildhuggareakad 17 febr 68—16 dec 77. — LFrKA 68.

G m Louise Charlotte Hallet, f 33 i Paris.

L antogs helt ung som elev i den franska konstakademin. 16 år gammal vann han sitt första pris, den främsta av de tre kvartalsmedaljerna för modellteckning. Han fick utanför akademin också undervisning av Edme Bouchardon o var troligen denne behjälplig i arbeten för fontänen vid Rue de Grenelie i Paris 1740—45. L vistades därefter fyra år i Rom som stipendiat vid franska konstakademin. Något skulpturverk av L är inte känt från denna tid, men bevarade ritningar kan vara utkast till sådana. De visar fontäner i Berninis anda med figural utsmyckning. Åter i Frankrike engagerades L för restaureringsarbeten vid de romerska baden i Nimes. För dess Nympheum, La Fontaine de Nimes, utförde han grupper med urnor omgivna av putti, som kan stilbetecknas som rokoko.

Efter "statybildhuggaren" Jacques-Philippe Bouchardons (bror till Edme B) död 53 anställdes L 55 som hans efterträdare som skulptör vid slottsbygget i Sthlm. Lönen var förhållandevis låg men motiverades med att L hade rätt att åta sig uppdrag utanför tjänsten.

En av L:s första uppgifter var att slutföra slottskyrkans altartavla, påbörjad av Bouchardon. L bröt ner dennes getsemaneframställning o modellerade en ny. Modellen, färdig 56, är bevarad. Även om L:s elev Sergel hjälpte honom, får tavlan anses som L:s arbete. — Av de stora allegoriska gestalterna för Rikssalen, placerade högt på den framspringande gesimsen, kan fyra hänföras till L, nämligen Rättrådigheten (med svärd, våg, kungakrona), Försiktigheten (med spe- gel, orm, roder, glob), Troheten (med nyckel, signet, hund) o Religionen (med kors, bok). De är draperigestalter med attribut enligt Ripas Iconologia. Figurerna, i dubbel naturlig storlek, med summarisk veckbehandling, är beräknade för avståndsverkan.

L lade ner ett omfattande arbete på uppdraget med skulpturen över Gustav II Adolf. Idén var troligen U Scheffers, o överståthållaren v Düring lade fram förslaget. 58 uppvisade L den första modellen för Adolf Fredrik o kontrakt slöts. Modellen har gått förlorad men kan rekonstrueras med hjälp av en beskrivning av C G Tessin. Monumentet utgjordes av en dubbel ryttarbild. Kungen galopperade fram tätt följd av Ryktets genius som blåste i sin basun. Sommaren 58 utförde L en ny modell i Paris. Ryktet förändrades till Segern, som på en bevingad häst sökte nå kungen med sin framräckta lagerkrans. Förslaget väckte beundran bland konstnärer o kännare i Paris för sin originalitet o djärvhet o modellen godkändes i rådet 59 (skadad modell i NM). Vid riksdagen 62 beslöts emellertid att statyn skulle förenklas, o året därpå godkändes en ny modell. De tidigare förslagens inspiration hade nu försvunnit. Kungens häst travar ensam fram, farten, spänsten är borta. L har utgått från E Bouchardons staty av Ludvig XV för nuv Place de la Concorde i Paris. Först efter L:s död göts statyn 79. Gjutningen i ett stycke misslyckades, o stora delar av statyn måste ersättas. Arbetet härmed jämte ciselering utfördes av eleven C Adams, o slutprodukten kan inte anses vara L:s verk. Statyn, rest på Gustav Adolfs torg, avtäcktes 96; sockelns skulpturer är av Sergel (modellerna i NM).

Genom lantmarskalken A v Fersen beställde ridderskapet o adeln 61 modell till en staty över Gustav Vasa. Av partipolitiska o ekonomiska skäl kom denna att under många år utmanövrera arbetet på ryttarmonumentet. Efter något mer än en månad visade L upp en första modell, efter ytterligare några veckor slöts kontrakt. Bevarade modeller (NM, Fullerö, Riddarhuset) är något varierade jämfört med den slutliga statyn. Slutförslaget var färdigt 64. 74 avtäcktes statyn framför Riddarhuset som det första offentligt resta kungamonumentet i Sthlm. Av samtida konstkännare ansågs den som ett mästerverk, men senare kritikers dom har varit hård. — Flera porträttbyster av L är kända (se nedan). Porträtten kännetecknas av träffande karakteristik o realism. Alströmer har återgivits inträngande realistiskt. Dalins byst är heroiserande, han har inte peruk o överkroppen är bar. Plomgren har också sitt naturliga hår o är draperad i summariskt formad toga.

Ett av L:s arbeten inom sepulkralkonsten har bevarats, monumentet över G v Seth i Byarums kyrka (Jönk), uppsatt 75. Ryktets genie svävar med basun i ena handen o en inskriftstavla i den andra över en sarkofag. Även tillfällighetsdekorationer i sepulkral-sammanhang utfördes av L. Vid Frankrikes drottning Marie Leszczynskas död 68 anordnade det franska sändebudet i Sthlm en sorgehögtid. L skapade en dekoration med en i naturlig storlek sörjande gestalt, La France, som knäföll vid kistan o sökte hindra den från att sänkas i graven. — Vid Adolf Fredriks bisättning o begravning i Riddarholmskyrkan 71 medverkade L vid utsmyckningen. För den förra modellerade han sex konungadygder, för den senare kungens bild på ett högt postament. Personifikationer av de fyra stånden satt sörjande vid detta. Uppsatsen på konungens bord vid kröningsmåltiden 72 kan också tillskrivas L. Motivet var Sverige, cn stående kvinna, som visar kungens porträtt för Försynen (gravyr av Floding). Materialet var så förgängligt som sockermassa.

Från sin ankomst till Sthlm till slutet av 77 var L lärare vid akademin. Som dess direktör stod han i spetsen för undervisningen, som han med intresse skall ha deltagit i. Hans främsta lärjunge var Sergel. Samtida omdömen om L:s konst var skiftande. Från 1800-talets början har de mest varit nedvärderande. Senare tids forskning har än riktat hård kritik mot L:s arbeten (Lindblom) än sett stora förtjänster i dem (Antonsson). Beträffande porträttskulpturen har kritiken varit mera enstämmigt uppskattande.