Jacques-Philippe Bouchardon

Bouchardon, Jacques-Philippe, f. 1 maj 1711 i Chaumont (dép. Haute-Marne) i Frankrike, d 19 dec. 1753 i Stockholm. Föräldrar: bildhuggaren och arkitekten Jean-Baptiste Bouchardon och Anne Chéré. Utbildade sig några år i faderns verkstad; ägnade sig åt militäryrket under åren 1730−35; studerade i brodern Edme Bouchardons ateljé i Paris från år 1735; inskriven vid Konstakademien därstädes 1736−37 (troligen ännu längre); »sculpteur du Roy» vid franska hovet; inkallad till Sverige och anställd härstädes i egenskap av »hovstatybildhuggare» 1741 (kontrakt 20/31 juli s. å. i Paris med Karl Gustav Tessin); efterträdde 1748 Taraval som ledare av »Kongl. ritarakademien» (målare- och bildhuggareakademien), vars chef han förblev till sin död; företog i sällskap med Karl Fredrik Adelcrantz en resa till Italien och Frankrike 1750−51.

B. är vid sidan av målaren Taraval den mest betydande av de många franska konstnärer, som genom K. G. Tessins och K. Hårlemans försorg inkallades till Sverige på 1730- och 1740-talen, närmast för fullbordandet av slottsbygget i Stockholm. Som B:s lärare kunna, jämte fadern Jean-Baptiste och brodern Edme Bouchardon, räknas J.-L. Lemoyne och J. Bousseau, båda professorer vid akademiskolan i Paris. Om B:s verksamhet före ankomsten till Stockholm känner man föga; att han avsevärt deltagit i utförandet av broderns stora beställningar från 1730-talets senare hälft (t. ex. figurer i Saint-Sulpice, Paris, och grupper å Neptunfontänen i Versailles), är emellertid säkert.

Vid sin ankomst till Stockholm fick B. den plastiska utsmyckningen av slottskyrkans plafond till huvudsaklig arbetsuppgift. Han utförde här de fyra reliefgrupperna (amoriner, riksvapen och girlander i moln) kring tunnvalvets av Taraval och Johan Pasch målade fält samt därjämte de fjorton medaljongerna med apostlabilder eller emblem i valvets stickkappor. Dessa partier voro fullt färdiga 1748. Året därpå modellerade han predikstolen därsammastädes (vissa av dess ornamentala partier äro dock av A. Masreliez), vilken uppsattes på sin plats 1751. Även altaruppsatsens figurskulpturala, delar (Kristus i Getsemane, strålande sol med änglar i moln m. m.) voro vid B:s död till väsentlig del fullbordade av hans hand, ehuru de brötos ned och omgjordes av hans betydligt mindre begåvade efterträdare, L'archevêque. Enligt räkenskaperna skulle B. även vara mästaren till en av rikssalens kolossalfigurer (troligen »Rättrådigheten»). Till B:s ej dokumentariskt styrkta, men av olika skäl så gott som säkra arbeten i slottet höra först och främst de arkadreliefer (av sex olika typer), som smycka trapphusen i öster och väster. Med nära nog visshet vågar man därjämte attribuera de två grupperna av lyktbärande amoriner i slottets trapphus till honom (originalmodellen till en av grupperna hos fil. doktor Andreas Lindblom, Stockholm). Sannolikt ha även de i vaxskisser, originalgipser samt modern bronsgjutning bevarade fyra enleveringsgrupperna (nu å södra slottsfasaden, ursprungligen avsedda för Karl XI:s galleri) B. till upphovsman och likaså de fyra Herkulesgrupperna, som voro tänkta just för södra fasaden. Dessa sistnämnda grupper äro endast kända i vaxskisser, vilka — liksom skisserna till enleveringsgrupperna — tillhöra nationalmuseum. I sin egenskap av slottsbildhuggare fick B. även deltaga i utförandet av dekorationer vid kungliga högtidligheter (t. ex. i Riddarholmskyrkan vid Ulrika Eleonoras bisättning och begravning).

B. var emellertid, i motsats till flertalet av sina härstädes verkande franska kolleger, kontraktsenligt berättigad att vid sidan av sin huvuduppgift arbeta även för andra beställares räkning. Tack vare denna omständighet,' kunna vi anteckna tillvaron av ett antal värdefulla porträtt och småskulpturer av hans hand. Bland de förstnämnda märkas främst de utmärkta bysterna av Karl XII (i brons å K. slottet), Adolf Fredrik (i brons i statssamlingarna i Dresden) och Fredrik I (i brons hos Vetenskapsakademien). Även bysterna av Hårleman (i observatoriet och å Fullerö) samt av Taraval och av dennes hustru (Konstakademien), samtliga i gips, torde ha utförts av honom. Som säkra arbeten i småskulptur ha vi att ihågkomma grupperna »Kronprins Gustav föres till Minerva» (terrakotta, nationalmuseum), »Hertig Karl som svensk storamiral» (gips, ibid.) och »De tre prinsarna» (terrakotta, ibid.); samtliga ha ursprungligen tillhört drottning Lovisa Ulrika, vilken liksom K. G. Tessin synes ha särskilt beskyddat denne konstnär. Frånsett några tillskrivna verk (t. ex. två änglafigurer i relief i nationalmuseum), utgör en Kristus-relief (hos prosten G. Hogner, Nyköping) ett säkert arbete av B. — Ritningar av hans hand finnas i nationalmuseum, Konstakademien och i Uppsala universitetsbibliotek.

I stilistiskt avseende förenar B. de barocka traditionerna från Frankrike (Coyzevox, Girardon) och framför allt från Italien (Bernini) med de tendenser mot rokoko, som mot 1700-talets mitt alltmer göra sig gällande inom den franska skulpturen. Hans monumentala arbeten präglas sålunda i regeln av barockens dynamik och affektbetonade rörelse, medan däremot småskulpturerna utmärkas av den lekfulla lätthet och älskvärda grace, som man gärna betraktar som specifikt rokokomässiga drag. I själva fakturen — som bygger på ett högt uppdrivet tekniskt kunnande — är B. alltid mjuk och målerisk. Av tidens andra huvudströmning i stilhänseende: klassicismen, möter man hos B. däremot föga; blott i enstaka fall (t. ex. apostlabilderna i slottskyrkan) märker man anknytning till antiken. Hur hans utveckling skulle gestaltats, därest han icke bortryckts av en förtidig död, är svårt att säga. Personligen sympatiskt anspråkslös och hängivet gripen av den förelagda arbetsuppgiften, besatt B. ej någon originell, banbrytande kraft som konstnär; han är närmast att betrakta som en fullföljare och omsättare av tidens och miljöns givna traditioner. Tack vare den förskjutning i klassicismens tecken, som smaken inom kort undergick i Sverige liksom annorstädes, blev B:s korta men ytterst intensiva konstnärsgärning tyvärr orättvist glömd i vårt land, för att först under senaste tid åter uppmärksammas och värdesättas efter förtjänst. Obestridligt är emellertid, att mellan Bernt Notkes tid och J. T. Sergels överhuvudtaget icke någon så betydande bildhuggarbegåvning som B. varit verksam i Sverige. Han är den förste, som här skapat verklig porträttskulptur och som förmått höja den dekorativa figurplastiken till mästerskap.