Lars Laurel

Laurel, Lars, f 26 maj 1705 i Sthlm, d 20 okt 1793 i Lund. Föräldrar: landskamreraren Johan L o Anna Balk. Inskr vid LU 27 nov 21, lämnade univ 13 april 28, notarius vid en extra kommission i Västerdalarna, vik bibliotekarie vid LU 33, vice bibliotekarie 22 aug 37—20 juni 47, mag där 15 maj 38, prof i teor filosofi 30 juni 47—27 sept 82, univ:s rektor 62 o 74. — LVA 47—83.

G 8 nov 51 i Alingsås landsförs m Aletha Catarina Sundberg, dp 31 juli 23 i Alingsås stadsförs, f 29 jan 90 i Lund, dtr till assessorn häradsh Lars S o Catarina Clerck.

Efter undervisning i hemmet bedrev L som student vid LU enligt egen uppgift studier i filosofi, språk o geometri samt slutligen i sv lagfarenhet. Bland hans lärare nämnes främst A Rydelius o D Nehrman-Ehrenstråle. Vid sidan av studierna tjänstgjorde han från 28 bl a vid univ:kansliet o skaffade sig anseende för duglighet o goda kunskaper. Härom vittnar, att han utan föregående offentligt lärdomsprov o utan biblioteksmeriter på akademiska konsistoriets förslag 33 förordnades att i univ:bibliotekariens frånvaro under en lång period förrätta dennes göromål o 37 utnämndes till vice bibliotekarie. Redan 35 uppfördes L på förslag till professur, vilket emellertid renderade konsistoriet en reprimand från kanslern. När L sökte professuren i teoretisk filosofi 46, fick han däremot inget förslagsrum men utnämndes 47 efter ingripande av kungen, vars bevågenhet han möjligen vunnit genom den oration han hållit med anledning av prins Gustavs födelse.

L har betecknats som "regelrätt wolffian", den förste vid LU. Av såväl uppgifterna om hans undervisning som hans författarskap framgår också tydligt att han varit starkt påverkad av Wolffs filosofi. 50—55 föreläste han över samtliga moment i Wolffs metafysik, o under slutet av 70-talet återgick han till att behandla dennes teoretiska filosofi. Helt försvuren åt wolffianismen var han dock inte. Hans undervisning betecknades av samtiden som direkt undermålig o hans föreläsningar lockade endast ett fåtal åhörare till skillnad från hans privata kollegier, vid vilka han skall ha varit utsatt för studenternas hejdlösa drift.

L gjorde sig tidigt känd för sina kunskaper inte blott i de "lärda" utan även i de moderna språken. Det är också som språkforskare o språkreformator med herostratisk ryktbarhet han främst gått till eftervärlden. Strax före professorsutnämningen ingav L till VA en skrift, Svenska stensvarfven, i vilken han framlade ett program för reformering av sv ortografi. Projektet väckte till en början intresse. L fick tillfälle att närmare utveckla det inför en skara ledamöter, man tillstyrkte tryckning, o han valdes själv till ledamot av VA, där han gjorde sitt inträde med ett minnestal över M Triewald, en av VA:s grundare. L:s skrift förelåg 48 med titeln Förslag till Suenska skrivlagen. Den har bedömts innehålla en del tänkvärda synpunkter, o L har betecknats som orädd rationalist, utan respekt för vedertaget bruk, i vissa avseenden förebådande modem stavning, men hans försök att uppställa korta regler för vår "skrif-kånst" har inte lyckats (Lindroth). Av VA utsändes den till rikets univ, gymnasier o domkapitel för utlåtande.

De inkomna yttrandena var nästan alla starkt kritiska. De bemöttes av L, som 50 utgav en omfångsrik försvarsskrift för sin metod. Men VA hade tagit intryck av kritiken o avbröt 53 t v alla förbindelser. L fortsatte emellertid att kämpa för sina idéer, vilka alltmera präglades av bisarreri o fantasterier i rudbeckiansk anda med spekulationer om det sv språkets samband med fornnordisk religion. Själv betecknade han med tilltagande hybris sina filologiska resultat som seklets "största snillebragd". Till den skrift, Nordens hufvud-document äller runa-alphabetets hemlighet (68), i vilken han sammanställt dem, ställde sig VA kallsinnig, likaså till hans enligt egen utsago hemliga rön beträffande biskötseln. Vid den utrensning som VA gjorde 83 av sådana ledamöter som inte ansågs vara till nytta uteslöts L jämte fyra andra, därav ytterligare en av de få lundensarna, den framstående läkaren E Rosenblad.

L har genomgående fått ett dåligt eftermäle. Redan Gjörwell har i sina minnen från lundavistelsen 48—50 betecknat honom som "en hjärtligen confus man", J H Lidén konstaterade 68, att han var "allmänt känd för mycken svaghet i sin profession" men gav honom erkännandet, att han var en "mycket hövlig och ingalunda elak man" och "en mycket nöjsam omgängsman". I sen tid har han av Albert Nilsson betecknats som "en av de obetydligaste professorer som beklätt en svensk lärostol".