Rosenblad, släkt

Rosenblad, släkt, härstammande från läkaren Eberhard Rosén (1714–96), son till kyrkoherden i Sexdrega, Älvsb, Erik Rosenius, stamfader för släkten Rosén från Roasjö (Rosén v Rosenstein, v Rosén; se denna släkt). Eberhard Rosén kom efter skolgång i Gbg 1732 till Uppsala, där han inledningsvis avsåg att bedriva teologistudier. En långvarig sjukdom, under vilken han vårdades av sin äldre bror Nils (Rosén v Rosenstein, 1), vände hans intresse mot medicinen och han blev därefter broderns lärjunge. Efter att han 1741 promoverats till med dr praktiserade R någon tid i Sthlm. Han tjänstgjorde 1742 som expeditionsmedikus i flottan, blev 1743 assessor i Collegium medicum och 1744 utnämnd till den avlidne J J von Döbelns efterträdare som professor i praktisk medicin i Lund. R företog 1745–46 en studieresa till Göttingen, där han studerade anatomi under broderns vän och korrespondent Albrecht von Haller, vilken han även lär ha undervisat i sv språket. Han blev LVA 1756, adlades 1770 med namnet R (introd 1774) och fick 1784 tjänstefrihet med bibehållen lön.

Eberhard R blev 1759 brunnsintendent i Ramlösa, en befattning som han behöll fram till sin död. Han bedrev en omfattande praktik bland såväl högreståndsfamiljerna runt omkring i Skåne som den fattigare befolkningen och var även verksam på veterinärmedicinens område. R spelade en betydande roll när 1768, ett sekel efter universitetets tillkomst, lasarettet inrättades i Lund, till en början med endast två sängar. Universitetet hade dessförinnan saknat ett eget och för den praktiska medicinundervisningen behövligt sjukhus. Liksom brodern Nils var R gift med en dotter till professor skytteanus Johan Hermansson (bd 18, s 691), Ulrika Eleonora.

Söner till Eberhard R var justitiestatsministern Mathias R (R 1), generallöjtnanten Elof R (se nedan) och fortifikationsöversten Nils R (1749–1827). Son till Nils R i hans första gifte med Anna Elisabeth, dotter till titulärborgmästaren och rådmannen i Karlshamn Johan Richert (s 145), var Bernhard Emanuel R (1796–1855). Bernhard R avbröt sina studier i Lund för att gå i militär tjänst och deltog som fänrik i fälttåget i Norge 1814 men avlade 1819 kansliexamen i Uppsala och tog på grund av en knäskada följande år avsked från sin officerstjänst. Han blev kammarjunkare 1822, kammarherre 1824, var legationssekreterare i Berlin 1825–31 och utnämndes 1837 till kommerseråd. Han deltog i alla riksdagar 1823–54 och intresserade sig främst för finanspolitiska frågor. R var anhängare till kvantitetsteorin och visade i en publikation från 1823, Försök till en afhandling om uppkomsten och egenskaperna af det allmänna bytesmedlet mynt eller penningar, sin förtrogenhet med den klassiska nationalekonomins författare. Han förordade s å en myntrealisation, och vid riksdagen 1828–30 var han vid sidan av F B v Schwerin den drivande kraften inom stats- och bankoutskottet för ett realisationsbeslut. Tillsammans med denne skrev också R utskottets stora realisationsbetänkande; enligt egen uppgift var han rentav dess huvudförfattare. R såg sig som en varm beundrare av såväl kungamakten som sådan som av den regerande konungen men kunde på grund av sitt agerande i dessa frågor inte undvika att komma på kollisionskurs med denne; han var bankofullmäktig 1831–1848. 1833–41 var han såsom bankofullmäktiges ombud ledamot av Göta kanalbolagets direktion, där han slog vakt om statens och riksbankens intressen gentemot de privata aktieägarna och vid flera tillfällen ledde oppositionen mot den mäktige B H Santesson.

Sin konservativa skepsis gentemot ständernas makt gav R uttryck för i Några ord om publicitetens uppkomst och öden i Sverige i synnerhet emellan 1719 och 1772; jemte en blick på detta tidehvarf (1824), som tecknar en bild av censurpolitiken under frihetstiden som godtycklig, präglad av parti- och personliga intressen och utan en verklig lagstadgad tryckfrihet. E G Geijer, vars höga värdering av tryckfriheten kan ha influerat R, lånade senare av honom till sin skildring av frihetstiden. R hörde åtminstone till utkanten av Uppsalakretsarna kring Geijer och P D A Atterbom och umgicks under sin tyska tid hos makarna v Helvig (bd 18).

Ivrig bibliofil och bokauktionshabitué förvärvade R en stor handskriftssamling som dock till stor del kom att skingras efter hans död. Delar av R:s samling har på olika vägar funnit sin väg in i sv arkiv och bibliotek. Av ett större antal handskrifter som R själv 1845 sålde till den engelske diplomaten G J R Gordon hade en betydande del, huvudsakligen kamerala handlingar från 1500- och 1600-talen, ytterst antagligen sitt ursprung i KA. Själv var R säkert oskyldig till denna dokumentförskingring, men saken väckte uppseende i pressen och handlingarna kunde återköpas till KA, där de idag utgör den s k Rosenbladska samlingen.

Son till Eberhard R var även Elof R (1756–1838), som 1809 blev friherre enligt 37§ RF (intr 1811); han blev stamfader för den nu levande huvudgrenen av ätten R. Efter studier vid LU 1768–72, inträdde R på den militära banan och deltog i kriget mot Ryssland 1788–90. R blev 1798 överste, 1813 generalmajor och 1819 generallöjtnant. Han förde under kriget i Norge 1814 befälet över 5:e armédivisionen och var från 1825 till sin död inspektör för l:a infanteriinspektionen. En besökande dansk officer karakteriserade 1819 R som "en gammel godmodig Mand, agtet af alle for sit Hjerte og for sin Caracter, men ei beundret for sit Hoved". Hans näst äldste son majoren friherre Eberhard Mathias R (1800–83) var far till frih Carl R (1854–1926), som blev volontär vid Livgardet till häst 1872. Efter avlagd mogenhetsex och genomgången krigsskola 1874 blev han underlöjtnant där. Efter sedvanligt avancemang blev han 1904 överste och sekundchef för Livregementets dragoner. Han var ledamot av Krigshovrätten 1905–15, kommendant för Sthlms garnison 1915–22 och blev några dagar före sin död 1926 utnämnd till generalmajor i Generalitetets reserv. R innehade ledande positioner inom det stockholmska föreningslivet och var bl a ordförande i styrelsen för Sv flaggans dag och i Militärsällskapet. Han var aktiv som försvarspolitisk debattör, utgav under krigsåren skriften Krigsberedskap och folkanda (1916) och fortsatte under åren efter kriget att i inlägg i SvD skarpt kritisera den sv nedrustningspolitiken. Carl R:s yngre bror förste hovstallmästaren friherre Eberhard R (1858–1929) var far till uppfinnaren tekn dr Curt Fredrik R (R 3).

Generallöjtnant Elof R:s fjärde son kammarherren Nils Adolf R (1804–64) blev i sitt gifte med Anastasia Fredrika, dotter till fältmarskalken greve Kurt Bogislaus Ludvig Christoffer von Stedingk, far till Carl Ludvig Mathias R (1848–1931), som gjorde huvuddelen av sin militära karriär inom Svea livgarde, där han slutligen 1902 blev överste och sekundchef och vid sitt avsked 1909 utnämndes till generalmajor i armén. Efter att under lång tid i olika positioner varit nära knuten till hovet, var han slutligen överkammarherre hos drottning Victoria 1909–30. Son till R i hans andra gifte med Agnes Charlotta, dotter till generallöjtnanten och krigsministern Erik Oscar Weidenhielm, var generalmajoren Gustaf Nils Oscar R (R 2), som i sitt andra av två äktenskap med sondöttrar till grosshandlaren Johan Edward Francke (bd 16) var far till civilekonomen, jur kand Carl Eberhard R (f 1935), VD i Consilium ab.

Elof R:s yngste son majoren Mathias R (1806–71), var far till kaptenen i flottan Eberhard R (1861–1945) som beskrev en längre vistelse i Afrika i Äventyr i Sydvästafrika (1924) och vars brorsons son är ministern jur dr Curt Arvid Esbjörn R (f 1920).

En adopterad gren av släkten härstammar från läkaren Eberhard R:s dotter Margareta Sofia R (1769–1831), gift med överstelöjtnanten Kjell Christoffer Hagerman (1740–1808; bd 17, s 738), som 1790 adlades och adopterades på svärfaderns namn. Deras sonsons sonson är professorn vid CTH Fritz Gösta R (f 1914). Eberhard R:s näst äldsta dotter Ulrika Eleonora R (1750–93) var gift med biskopen Petrus Munck i Lund (bd 25). Hennes barn blev med tydlig anspelning på moderns namn adlade Munck af Rosenschöld (bd 25).