Ingrid Elofsdotter

Ingrid Elofsdotter (Elofssönernas ätt), d 2 sept (Messenius) 1282 i Skänninge.

G m en okänd riddare, d före 1271 (möjligen en viss herr Sigge, död senast 6 april 1271).

Efter mannens död slöt sig I jämte systern Kristina c:a 1271 till en krets fromma kvinnor kring den kände dominikanbrodern Petrus de Dacia, "vår förste författare", då lektor i Skänninge dominikankonvent, och anlade även dominikanernas "tredje" ordens dräkt. Hon är av allt att döma identisk med en av Petrus andliga döttrar, vars asketiska liv och mystiska upplevelser han beskriver i ett av sina brev (ep 37). I drog även på pilgrimsfärd till Jerusalem och Compostela samt besökte upprepade gånger Rom. Efter systerns död lyckades hon med stöd av konung Magnus och biskop Henrik i Linköping efter vissa svårigheter få till stånd ett systrakloster vid S:t Martins kyrka i Skänninge, där hon själv 15 aug 1281 ikläddes S:t Dominicus "andra" ordens dräkt. Klosterstiftelsen stöddes materiellt av I:s bröder Johan och Anders Elofssöner (bd 13, s 407—412), den förstnämnde riddare i Tyska orden. Påven Martin IV:s stadfästelse skall I personligen ha utverkat.

Efter sin död har I åtnjutit helgonrykte. Hennes brorsdotter Kristina, Johan Elofssons dotter, var lagmannen Birger Perssons (Finsta-ätten) första hustru. I:s liv och klostergrundning har troligen utgjort en inspiration för den heliga Birgitta, Birger Perssons dotter i andra giftet. Tydligt är också att Birgittas kanonisation 1391 har inspirerat systrarna i Skänninge till att verka för I: s helgonförklarande. Tyvärr är I: s processakter förlorade så när som på två blad. Det äldsta i fragmenten omtalade miraklet skedde 1401. I:s ben har upptagits ur sin grav troligen före sekelskiftet 1400. 1414 supplikerade konung Erik, de nordiska ärkebiskoparna och de sv biskoparna hos Pisa-påven Johannes XXIII om kanonisering av I och andra sv helgon. Saken prövades av konciliet i Konstanz, som 1416 biföll att processen öppnades. Förhören rörande I hölls i maj 1417, men saken fullföljdes inte denna gång. Mot slutet av seklet togs den upp på nytt, och påven Alexander VI gav tillstånd till translation av I:s reliker, vilken skedde med stor högtidlighet 29 juli 1507 i närvaro av bl a riksföreståndaren Svante Nilsson. I:s liturgiska kult har tydligen endast förekommit i dominikanprovinsen Dacia och Linköpings stift, och därför slocknat ut efter reformationen. Därefter ihågkommes I av Olaus Magnus, Vastovius och Messenius, förutom av författare inom dominikanorden. Hennes bild är målad i korsgången i klostret San Marco i Florens.