Johan (Janne) A Leffler

6 Leffler, Johan (Janne) Albert, f 13 febr 1870 i Gbg, Domk, d 19 maj 1929 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: grosshandl o godsäg Charles Albert L o Hilda Augusta Lithman. Mogenhetsex vid h latinlärov i Gbg 31 maj 89, ord elev vid KTH 15 sept 90, avgångsex från dess avd för metallurgi o hyttkonst 31 okt 93, anställd vid Klosters ab, Husby, Kopp, 94—05, led av kommunalnämnd, kyrko- o skolråd i Husby 01—05, metallurgisk ing vid Jernkontoret 05—17, led av red:komm för JKA från 07, av komm ang förvaring o transport av kisellegeringar febr 08—dec 14, tekn chef för Jernkontorets försöksverk i Trollhättan 09—12, tekn disponent i Gimo-Österby bruks ab o platschef vid Österby bruk, Film, Upps, 17-—18, ombudsman vid Wigelsbo grufvor, Valö, Sth, 18, konsult ing vid Jernkontoret från 18, prof i järnets metallurgi vid KTH från 26 juli 18, sakk i tull- o traktatkomm 31 jan 19—5 juni 24, anlitad av Sv teknologfören o Jernkontoret som sakk i flera komm:er. — LIVA 21.

G 11 dec 97 i Sthlm, Ad Fredr, m Svea Hildegard Augusta Nauclér, f 11 febr 73 i Ytterby, Göt, d 29 sept 69 i Sthlm, Farsta, dtr till kapten Olof August N o Ottiliana Ulrika Sjöberg.

Janne L:s lärare i metallurgi o hyttkonst var den bemärkte metallurgen Johan Wiborgh, som också förestod bergshögskolan. Året efter examen anställdes L av bruksdisponent Martin Nisser vid Klosters ab i Husby. Klosterverken omfattade Husbys båda järnbruk, Stjernsund med bl a plåtvalsverk o Långshyttan med två masugnar, bessemer- o martinverk m m. Huvudkontoret var vid Stjernsund, där Nisser residerade. L placerades vid Långshyttan, först som smidesbokhållare o slutligen, 30 år gammal, som förvaltare där o överingenjör vid Klosterverken. Under hans ledning byggdes bl a ett martinverk (färdigt 04) för 15-tons basisk ugn med vattenturbindriven elektrisk kraftstation. L var också kommunalt engagerad i Husby, där han bodde i 11 år.

05 övergick L i Jernkontorets (JK) tjänst som metallurgisk ingenjör o flyttade till Sthlm. Där utredde han bl a sligens användning på masugnen samt, vid Dannemoraverken, briketters o sinters inflytande på tackjärnet för stålframställning. Han anlitades också av flera betydande järnverk som masugnskonstruktör.

Ingenjörerna Assar Grönwall, Axel Lindblad o Otto Stålhane hade 06 bildat ab Elektrometall i Ludvika för att utexperimentera en elektrisk ugn för reduktion av järnmalm. Deras smältningsförsök vid Domnarfvets järnverk gav lovande resultat. 10 nov 09 anslog Brukssocieteten, JK:s överstyrelse, 250 000 kr till ett försöksverk för att i drivstor skala utveckla metoden. Försöksverket med L som teknisk chef förlades till statens industriområde Stallbacka vid Trollhättan. Där ledde han anläggning av en stor elektrisk masugn för c:a 1 900 kW med elektrisk energi från Trollhätte kraftverk o elektrisk utrustning från Nya förenade elektriska ab i Ludvika (från 16 i Asea).

L o hans medarbetare utförde 15 nov 10—30 sept 12 vidlyftiga o noggranna försök, varvid nedsmältes 13 660 ton olika bergmalmer, slig o briketter samt 1 101 ton kalksten o framställdes 8 450 ton tackjärn. L utredde de metallurgiska o ekonomiska förutsättningarna för tackjärnstillverkning i elektrisk masugn o löste problemet tillfredsställande. Hans detaljerade redogörelser blev av internationell betydelse. Trollhätteugnen var troligen världens första elektriska masugn i drivstor skala o tjänade som förebild för en mängd sådana. Den övertogs på arrende 1 okt 12 av Strömsnäs järnverks ab, Degerfors, o 23 aug 13 bildades ab Trollhättans elektriska masugn med styrelse i Degerfors o med L:s medarbetare Erik Nyström som VD från 16. 15 var sju verk igång i landet, i Trollhättan, Domnarvet, Hagfors (4 st) o Söderfors, o det erhållna tackjärnet lämnade fullgott gjutjärn o stål.

L var ofta föredragshållare hos Sv teknologföreningen, Värmländska bergsmannaföreningen o Bergshandteringens vänner. Av myndigheter, JK o Sv teknologföreningen anlitades han för åtskilligt utrednings- o kommittéarbete. Karakteristiskt för honom var samvetsgrannhet i minsta detalj, en nästan pessimistisk försiktighet, kompromisslöshet o ett ganska barskt uppträdande.

Efter 12 år lämnade L för en tid konsultverksamheten vid JK o blev 17 platschef vid Österby bruk i Uppland o teknisk disponent i Gimo-Österby bruks ab. Men redan följande år kallades han till KTH i Sthlm som prof i järnets metallurgi. Där återförenades han med två forna kurskamrater, Walfrid Petersson, prof i gruvvetenskap, samt Arvid Johansson, nu prof i hyttmekanik samt järnets bearbetning o behandling. L o Johansson knöts s å även till JK som konsulter, där deras medverkan i hög grad gagnade landets järnindustri. L förestod också några år Sv teknologföreningens avdelning för teknisk undervisning.

L förstod att vinna eleverna förtroende o aktning. Han ledde själv deras praktiska övningar, bl a vid Hagfors järnverk i Värmland. På hemresa därifrån med nattåget till Sthlm träffades han utan föregående sjukdom av ett slaganfall, som ändade hans liv.