G Walfrid Petersson

Petersson, Gustaf Walfrid, f 17 mars 1862 i Skedevi, Ög, d 13 febr 1933 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: bruksinspektören Lars Johan P o Emilie Augusta Ekeroth. Mogenhetsex vid H a l i Norrköping 31 maj 80, inskr vid UU ht 80, FK 14 dec 83, FL 13 sept 89, disp 20 maj 90, FD 31 maj 90, allt vid UU, anställd vid apatitkommissionen 89–90, sakk biträde vid SGU 15 juni 90, vik geolog 1 jan 95, bitr geolog 1 juni 97, geolog 12 nov 97–01, allt vid SGU, extra elev vid KTH:s fackskola för bergsvetenskap (Bergsskolan) 92–93 o 99–00, vik lektor i mineralogi o geologi 17 okt (tilltr 1 juni) 98, tf prof i gruvvetenskap 15 sept 00, prof 7 juni 01–18 febr 27, tf prof i samma ämne 27–29, förest för Bergsskolan 9 april 03–27, allt vid KTH, led av redaktionskomm för JKA från 02, av styr för Sv teknologfören 08, av styr för KTH 10 juni 10–21, av statens varpmalmskommission 11–27, ordf i skifferoljekomm maj 13–aug 18, i statens djupundersökn:nämnd 17–22. – LIVA 19,LFS 22, HedLIVA 27.

G 15 nov 1894 i Uppsala m Charlotta Maria (Maja) Carlson, f 24 april 1867 där, d 10 juni 1927 i Sthlm, Osc, dtr till källarmästaren Martin August Carlsson o Johanna Sophia Godberg.

Walfrid P:s största intresse under studietiden var geologi. Han disputerade på en avhandling om den kemiska sammansättningen av gadolinit, ett mineral som bl a äger intresse eftersom det innehåller flera sällsynta jordmetaller. Efter avslutade studier drogs han in i den systematiska geologiska kartläggning av Sverige som utfördes av SGU. Denna verksamhet inriktades i synnerhet på landets norra delar, och P blev en av de många geologer som genom kartläggning och inventering skapade förutsättningarna för exploateringen av de norrbottniska malmfälten. Redan före disputationen assisterade han Hjalmar Lundbohm (bd 24) i apatitkommissionen, som hade till uppgift att undersöka tillgångarna på fosforhaltigt mineral av betydelse för tillverkningen av konstgödsel men som samtidigt ökade intresset för den fosforrika malmen i Norrbotten. Andra exempel på P:s arbete är en 1899 publicerad studie över Kiruna och Svappavaara malmfält samt en inventering av Sjangeli kopparmalmsfält.

Även sedan P lämnat SGU anlitades han som malmgeologisk expert vid utredningar rörande de norrbottniska malmfyndigheterna. Han var bl a ledamot av statens varpmalmskommission, som utövade kontroll över brytningen av lågvärdig malm vid främst Gällivare, och han deltog i den utredning som 1907 låg till grund för avtalet mellan staten och Trafik ab Grängesberg–Oxelösund om ägandet av LKAB och villkoren för bolagets utnyttjande av malmfälten. P var även ordförande i djupundersökningsnämnden, som hade att utröna malmfyndigheternas djup. Hans verksamhet som geolog ägde främst rum i Norrbotten, men han fick även arbetsuppgifter i Mellansverige; bl a utförde han 1894 en detaljundersökning av Nordmärks gruvor i Värmland och var under många år verksam som konsulterande geolog åt gruvor i Bergslagen.

Parallellt med sin praktiska verksamhet bedrev P under en tid studier i gruvvetenskap vid KTH:s Bergsskola, och från 1898 vikarierade han där som lektor i mineralogi och geologi. När professorn i gruvvetenskap, Gustaf Nordenström (bd 27), 1900 begärde avsked, fick P i uppdrag att uppehålla dennes undervisning, och året därpå utnämndes han till ordinarie innehavare av professuren. P erhöll förord från samtliga sakkunniga på grund av "sin omfattande tekniska bildning, sin stora praktiska erfarenhet, sin betydande vetenskapliga författarverksamhet och sin förmåga som föreläsare". Två år senare utnämndes han till föreståndare för Bergsskolan.

Som ledamot av lärarkollegiet och senare även av högskolans styrelse tog P aktiv del i den kvalitativa upprustning som KTH genomgick i början av 1900-talet. Han vann även en respekterad ställning inom bergshanteringen. P:s egen utbildning var visserligen endast teoretisk, men han följde den tekniska utvecklingen inom bergshanteringen och ägde en omvittnat god förmåga som lärare. Betydelsefulla var hans insatser som redaktör för Teknisk tidskrifts avdelning för bergsvetenskap samt medlemskapet i redaktionen för JKA. Därigenom blev P en av dem som bidrog till att skapa en förmedlande länk mellan den tekniska vetenskapens säte och industriens män.

Till skillnad från många samtida företrädare för tekniska verksamheter hyste P en stark övertygelse om den vetenskapliga forskningens betydelse för den tekniska utvecklingen. Han uppmärksammade därvid geologins värde för bergshanteringen. 1905 föreslog han t ex, tillsammans med två kolleger från Bergsskolan, att KTH, i likhet med tyska högskolor, skulle införa doktorsexamen. Det skulle dock dröja ända till 1927 innan den teknologie doktorsgraden introducerades i Sverige. P agerade också inom Jernkontoret för aktivare forskningsinsatser till stöd för den sv järnhanteringen. Det stora intresse P visade för teknisk-vetenskaplig forskning gjorde det naturligt att han 1919 var en av de första som utsågs till ledamot av den nybildade Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA). – P:s dotter var gift med prof Sture Mörtsell (bd 26).