Axel Gabriel Leyonhuvud

7 Leyonhuvud, Axel Gabriel, f 13 sept 1717 i Säter, d 19 juni 1789 på Lindö, Norrköping. Föräldrar: överstelöjtn frih Carl Leonard L o grev Elsa Barbro Oxenstierna. Inskr vid UU 9 nov 30, eo kanslist i kanslikoll 8 febr 34, volontär vid livgardet 14 nov 36, rustmästare där 31 juli 37, förare 6 april 38, sergeant 29 okt 39, fänrik 8 aug 41, deltog i riksdagarna 42—43, 51—52, 55—56, 60 —62, 65—66, 69—70, 71—72 (sekreta deputationen 51—52, stora sekreta deputationen 55—56, expeditionsdeputationen 65—66 o 69 —70, justitiedeputationen 69—70, SU 71— 72), kaptenlöjtn vid Åbo läns infanterireg 21 dec 44, kapten o kompanichef där 8 juli 46, kapten vid Västerbottens reg 28 maj 52, kavaljer hos kronprinsen 16 sept 56—5 april 62, sekundmajor vid reg 21 jan 57, överstelöjtn i armén 11 jan 63—2 okt 66, hovmarskalk 14 sept 66, överkammarherre hos prinsessan Sofia Albertina 67, kammarherres lön 27 juni 68, avsked 18 sept 70, lantmarskalk vid riksdagen 71—72, riddarhusdirektör 12 sept 72, president i Åbo hov- rätt 30 jan 75, avsked 13 dec 80. — LMA 71 (preses 71—72), LVHAA 73, LVVS 76, HedLVHAA 86.

G 1) 7 febr 42 på Koskis, Bjernå, Åbo o Bjömeb, m frih Anna Renata Yxkull, f 12 aug 14, d 2 dec 45 i Åbo, dtr till generalmajoren o landsh frih Otto Reinhold Y o Anna Magdalena Apolloff; 2) 10 sept 54 på Sjunda, Vårdinge, Sth, m Christina Magdalena Silfversparre, dp 18 jan 25 i Jönköping, t 15 jan 69 på Tuna, Skå, Sth, dtr till landsh Carl Gustaf S o frih Hedvig Ulrika Lilliecreutz; 3) 29 dec 71 (—omkr 82) i Sthlm, Klara, m grev Christina Anna Dohna, f 26 juli 29 på Stjärnsund, Askersunds landsförs, d 14 maj 92 i Sthlm, Klara, dtr till generalmajoren greve Carl August D o frih Hedvig Ulrika Christina Soop samt förut g m överstelöjtn frih Conrad Falken-berg (d 66).

Efter drygt tre års studier i Uppsala "under . . . riksrådet greve Cronhielms egen moderation och styrelse" (brev till C G Tessin 1 maj 1753) inskrevs L som eo kanslist i kanslikollegiet. Vid universitetet grundlade han sin smak för lärda o litterära studier. Under tjänstgöringen i kansliet lär L också ha haft drottning Ulrika Eleonoras uppdrag att biträda i hennes bibliotek. De dåliga befordringsutsiklerna i kansliet förmådde honom att inträda som volontär vid livgardet, där han aug 41 blev fänrik. L tycks ha gjort sig känd som en kunnig o omdömesgill officer, uppskattad av sina chefer, men hans militära bana blev trots detta knappast lysande. Under en del av det finska fälttåget vistades han vid högkvarteret o kommenderades i okt 42 på en expedition till Åland för att hemföra gardet från krigsskådeplatsen. Året därpå placerades han i Bohuslän inför ett befarat danskt angrepp. När L 56 efterträdde G G Wrangel som kavaljer hos kronprinsen, var han kapten vid Västerbottens regemente. Sin militära bana slutade han som överstelöjtnant i armén.

Under långvariga vistelser i Sthlm kom L i kontakt med huvudstadens litterära kretsar. Han invaldes 25 mars 53 i den av G F Eckleff stiftade Tankebyggarorden o några år senare i Lärgiriga brödragillet, en sammanslutning bildad av hans yngre bror Carl. I Tankebyggarorden blev han bekant med två yngre förmågor G Ph Creutz o G F Gyllenborg, som blev hans kamrater i hovtjänsten. Tillsammans med dem tillhörde han den inre kretsen kring Hedvig Charlotta Nordenflycht. Här kom hans talang knappast till sin rätt, o han medverkade inte i dess publikationer. L tillhörde en äldre, mera akademisk bildningstyp, som inte längre var på modet. Efter fru Nordenflychts död o Creutz avresa till Spanien 63 upphörde Tankebyggarorden. I Ut-ile Dulci, bildad 66, fick L:s musikintresse utlopp. Han var en av MA:s stiftare o dess förste preses (sept 71). I jan 73 invaldes L i Vitterhetsakademin. Ordensväsendet hörde också till hans intressen. Gjörwell kallar honom den efter Daniel Tilas "mest nitiske ordensman jag känt". Han var sålunda stormästare i Pro Patria o medlem bl a av Patriotiska sällskapet o Samfundet Pro fide et christianismo.

L hade redan 53 uttryckt en önskan att inträda i hovtjänst. När den slutligen uppfylldes, motsvarade följderna knappast hans förväntningar. Tjänstgöringen som kronprinsens kavaljer blev påfrestande. Prinsarnas uppvaktning hade ju påtvingats kungaparet mot dess vilja, o kavaljererna mottogs till en början med öppet visad misstro. Förhållandet förbättrades så småningom, men L tycks aldrig ha trivts i hovkretsen. Kronprinsen respekterade hans redbarhet, kunskaper o goda vilja, men fann honom alltför tung o pedantisk. Verklig vänskap tycks inte ha uppstått mellan dem.

Fr o m 42 deltog L i samtliga frihetstidens riksdagar med undantag endast för 46—47. Politiskt aktiv var han dock knappast. Sitt första mera uppmärksammade framträdande gjorde han i maj 66, då han såsom ordförande i expeditionsdeputationen sökte hindra, att de ofrälse ståndens beslut om en kommission över upproret i Västergötland expedierades, innan adeln tagit ställning.

När L i juni 71 valdes till lantmarskalk, var anledningen bl a att Gustav III i honom såg en politiskt obunden, allmänt aktad man, som skulle kunna tjäna hans syften. Förhoppningarna infriades dock inte. L:s brist på taktisk skicklighet o manöverförmåga framträdde tydligt vid adelns plenum 30 nov 71. Tillfrågad om kungens tal till talmännen några dagar tidigare, då denne erbjudit sig att bli ett föreningsband mellan de tvistande stånden, bekräftade han som "honette homme" visserligen ryktet men måste i sin egenskap av lantmarskalk förklara, att han inte var berättigad att lämna något svar. L:s uppträdande väckte löje, o Gustav talade i brev till sin mor om lantmarskalkens svaghet. För honom blev L ett exempel på att "begåvning, kunskaper, makt över ordet och redbarhet ej var nog för en så viktig politisk post och att av alla fel pedanteriet är det största i det offentliga livet" (egenh anteckn 78).

Nyheten om statskuppen nådde L, då han förmiddagen 19 aug 72 förde klubban i SU. Han avslutade dess sista sammanträde med en erinran till ledamöterna om den ed o plikt de var skyldiga Gud o fäderneslandet. Hans tal på riddarhuset 26 aug slutade med en hyllning till "vår store, vår patriotiske konung", som förklarat sig vilja regera som en fri men lagbunden konung över ett laglydigt o tillika fritt folk.

De närmaste åren efter riksdagen framlevde L som privatman, dock utan att uppgiva alla förhoppningar om en fortsatt karriär i statens tjänst. I okt 75 tillträdde han presidentämbetet i Åbo hovrätt. Han invaldes nu också i det vittra sällskapet Aurora, men vistelsen i Åbo blev dock ej långvarig. I okt 79 avreste L till Braunschweig för att å hertig Karls vägnar mottaga ordens-mästarvärdigheten i frimurarnas sjunde provins vid Elbe o Oder. Dec 80 beviljades han på egen begäran avsked från presidentämbetet.

Efter skilsmässa från sin tredje hustru levde L sina sista år på brodern Knuts egendom Lindö i Östergötland, sysselsatt bl a med att översätta ett stort arbete av den tyske teologen J F W Jerusalem, vars bekantskap han gjort i Braunschweig. Översättningen, Betraktelser öfver religionens förnämsta sanningar, trycktes, trots vissa betänkligheter från prästerskapets sida, i tre delar.