Birger Ulvsson

Birger Ulvsson, d 26 aug. 1391. Föräldrar: riddaren, och Närkeslagmannen Ulv Gudmarsson av Ulvåsaätten och Birgitta Birgersdotter av Finstadätten. Riddare 1372; riksråd senast 1375; lagman i Tiohärad senast 1381 och lagman i Närke 1384 (nämnes »lagmansdomhavande» i Närke redan 1382).

Gift 1) sannolikt med en dotter till riddaren Erik Glysing; 2) med Märta Siggesdotter, d 1378 eller 1379, dotter till riddaren Sigge Magnusson, som förde Vinstorpaättens vapen, och Ramborg Karlsdotter.

B. synes ha spelat en viss roll redan vid alliansförhandlingarna med hansestäderna 1361 och deltog utan tvivel, liksom den äldre brodern Karl Ulvsson, aktivt i aristokratiens resning mot konung Magnus ett par år senare; 1364 finner man honom bland Albrekts anhängare och likaså under tronstridens avslutningskris 1371. Fiendskapen mot Magnus betingades hos Birgittas söner redan av påverkan från moderns glödande partilidelse. Den senare Vadstenatraditionen låter B., då »Birgittas skrin bars första gången», triumferande erinra sig den förödmjukelse, han i sin ungdom erfarit, när moderns uppenbarelser blevo föremål för konungens tvivel och skämt. Anekdotens sanningshalt är omtvistlig — med det åsyftade tillfället avses väl Birgittas skrinläggning, vilken B. icke upplevde — men den ger en psykologiskt sannolik antydan om den styrka, varmed B:s tänkesätt, även i politskt hänseende, bestämdes av hans tillgivenhet för modern och intrycken av hennes förkunnelse.

Jämte brodern Karl reste B., troligen 1369, på Birgittas kallelse till Rom för att stödja hennes framställningar inför påven, och 1372 slöto sig båda till modern, då hon anträdde sin pilgrimsfärd till Jerusalem. Berättelserna om brödernas uppträdande vid dessa tillfällen inför påven och inför drottning Johanna av Neapel skildra B. som en allvarlig och flärdfri man, arvtagare till moderns fromhet, i kontrast till den praktlystne och lättsinnige Karl. I Jerusalem blev B. slagen till riddare av den heliga graven. Sedan han efter Birgittas död återkommit till Sverige 1374 — som det synes flera månader före systern Katarina, som medförde moderns lik — övertog han föreståndarskapet för klosterstiftelsen i Vadstena. Klostertraditionen prisar hans nitiska omvårdnad om klostrets ekonomi, som sattes på säker grundval genom betydande jordförvärv. B. själv och hans anhöriga gjorde frikostiga donationer; särskilt att nämna är en gåva av B. från 1386, omfattande gods i Uppland, Södermanland, Östergötland och Småland. Ännu mera till klostrets gagn uträttade B. dock kanske indirekt genom sina förbindelser med de ledande inom rådsaristokratien, drotseh Bo Jonsson och hans anhängare. Genom släktförbindelser och politiska föregåenden hade han en given plats i denna krets, och att Birgittas skapelse i den fann sitt förnämsta stöd, får måhända i icke ringa mån tillskrivas B:s inflytande. Även politiskt blev B. en av denna mäktiga grupps centralfigurer, Bo Jonsson insatte honom bland sina testamentsexekutörer, och då dessa efter drotsens död 1386 kommo i öppen konflikt med konung Albrekt om det väldiga arvet, spelade B. en betydelsefull roll i ledningen av deras politik. Det var han, jämte marsken Sten Bengtsson (Bielke), som på Dalaborgs slott 1388 i exekutorernas namn träffade de avtal med drottning Margareta, varigenom aristokratien underkastade sig henne för att vinna hennes hjälp mot konungen, Sannolikt har detta nödtvungna steg icke varit minst påkostande just för B., som näppeligen kunnat hysa vänligare känslor mot Margareta än mot Folkungarna, vilkas anspråk hon ju ärvt. — B. dog på Ringstadaholm och jordades i Vadstena klosterkyrka.