Jonas Kjellberg

1 Kjellberg, Jonas, f 22 okt 1752 i Husaby, Skar (enl självbiogr), f 14 april 1832 på Storeberg, Tådene, Skar. Föräldrar: vice kronolänsmannen Jonas Kiellberg o Elsa Ebba Mellin. Anställd hos grosshandl G B Santesson, Gbg, 70—75, hos köpman L Hollbeck 75—79, burskap 5 nov 79, kompanjon i firma Hollbeck & K 79—81, drev ensam firman 82—08, en av borgerskapets äldste 80—89 (ordf där 87—89), förest för Gbgs arbetshus o fattigförsörjn:inrättn 86—01, bisittare i Gbgs handelssocietet 92—12, deltog i riksdagen i Norrköping 00 (led av SU), bildade tills med Aron K o J A Stangenett bolaget Jonas K & co 08, led av Skaraborgs läns hushålln:sällsk. — LVVS 08.

G 5 sept 79 i Gbg, Domk, m Maria Elisabeth Flygare, f 18 juli 59 där, trol ibid, d 21 nov 19 på Storeberg, dtr till superkargören Johan Paul F o Margareta Bolm.

K blev föräldralös vid unga år o uppfostrades hos släktingar, som ej synes ha vinnlagt sig nämnvärt om hans vidare utbildning. Redan tidigt varmt religiös vände han sig mot den irreligiösa andan i fosterhemmet. Han lämnade snart detta o fick anställning på ett häradsskrivarkontor. 1770 begav han sig till Gbg o blev antagen som bodgosse hos den ansedde grosshandlaren o herrnhutaren Gustav Bernhard Santesson. Där fick han en allsidig handelsutbildning o skaffade sig efter hand som kontorsbetjänt god inblick i vad som fordrades för att driva ett framgångsrikt import- o exportföretag.

Från 75 arbetade K hos köpmannen Lars Hollbeck, tidigare handelsbiträde hos Santesson, o blev efter att ha erhållit burskap kompanjon i firman Hollbeck & K. Efter Hollbecks död 81 fortsatte K ensam affärsrörelsen. Handeln omfattade till en början särskilt import av baltiska varor som lin, hampa, hudar o malt. Slutet av 70-talet o 80-talet var en gynnsam tid för sv rederirörelse, o med öppen blick för de goda möjligheterna förvärvade K andelar i allt fler fartyg, så att en del av importen snart kunde ske på egna kölar. Också den bohuslänska sillhanteringen var inne i en period av lysande konjunkturer, vilket föranledde K att investera i sillsalterier o trankokerier. Exporten av sill kunde med fördel förenas med firmans import från östersjöområdet, eftersom den sv sillen fann särskilt god avsättning just i östersjöhamnarna. Fartygsintressena ledde i sin tur till att K 94 förvärvade en femtedel i Rödastens reparebana. Därtill var han 96—05 intressent i det konsortium av göteborgare, som vid greve Erik Ruuths död övertog en del av Skånska stenkolsverket. Han var även delägare i ett av handelsmannen Carl Bagge 98 anlagt kattunstryckeri.

K bildade 08 ett handelsbolag med handlandena Aron K o Johan Adam Stangenett under firma Jonas K & co. Till det nya bolaget överlät han sillsalteriet Majnabben, salteri- o trankokerierna Skutholmen o Brömsedammen o 1/3 av trankokeriet Lunnervik för drygt 17 000 rdr o skeppsparter för sammanlagt 15 000 rdr. Enligt bolagskontraktet skulle 6 % årlig ränta lämnas på det investerade kapitalet. S å köpte K säteriet Storeberg i Skaraborgs län, dit han flyttade 13, sedan hans hus i Gbg hade brunnit ned. Han led då sedan länge av en ögonsjukdom, som kom att förbittra återstoden av hans liv. Först efter hustruns död 19 lämnade han helt affärerna i Gbg o flyttade från staden.

Avgörande för K:s hela levnad o verksamhet var hans djupa o strängt principfasta religiositet. Under inflytande av G B Santesson o dennes vänner anslöt han sig till Evangeliska brödrasamfundet i Gbg men utträdde jämte Santesson, Henrik Törner Planck m fl i samband med domprostvalet i Gbg 85, eftersom han ansåg, att brödrasamfundet komprometterat sig i denna sak. En påföljande brevväxling med biskop Spangenberg o brödraförsamlingens äldste klarlade djupgående åsiktsskiljaktigheter o medförde en definitiv brytning med herrnhutismen. Senare vände sig K med skärpa mot swedenborgianismen o såg det som en angelägen uppgift att motverka valet av swedenborgianer till prästerliga ämbeten. Han korresponderade i dessa ärenden bl a med sin nära vän statsrådet Mathias Rosenblad, vars bekantskap han gjort vid Ramlösa brunn 90. Liksom Rosenblad intresserade han sig varmt för bibelsällskapen o var medlem i Bibelsällskapet i Gbg, Evangeliska sällskapet o Sthlms stora bibelsällskap.

K:s sociala engagemang, som bottnade i hans oförtrutna strävan att främja en högre moral, visade sig i hans många kommunala aktiviteter, exempelvis som föreståndare för Gbgs arbetshus o fattigförsörjningsdirektion o ledamot av direktionen för Allmänna fattigförsörjningsanstalten. Också inom kommunalpolitiken gjorde K en betydande insats, bl a genom att reformera representationen inom Borgerskapets äldste. Vid Norrköpings riksdag 00 deltog han som borgerskapets representant o hävdade då en oavhängig ståndpunkt i myntrealisationsfrågan.

K:s kvarlåtenskap uppgick till en kvarts miljon rdr, en efter tidens förhållanden ovanligt stor förmögenhet. Till en del kan denna ses som en följd av de under revolutions- o Napoleonkrigen synnerligen fördelaktiga konjunkturerna för gbgsk handel o sjöfart, men den var säkerligen i lika hög grad ett resultat av K:s arbetsamhet o sunda affärssinne. Då de goda tiderna efter kontinentalsystemets upphävande började ge vika o det bohuslänska sillfisket samtidigt gick kraftigt tillbaka o inom kort upphörde, hade K redan skapat sin förmögenhet o kunde dra sig tillbaka till sitt gods, där han levde ytterst enkelt o flärdfritt, huvudsakligen upptagen av religiösa frågor.

I samband med sin 75-årsdag donerade K — för att bidra till ungdomens moraliska fostran o till minne av sin hustru — medel till upprättandet av K:ska flickskolan i Gbg, där flickorna förutom en sann kristendom o levande gudsfruktan skulle lära "språk o vetenskaper o allehanda nyttiga o prydliga fruntimmersslöjder". Hans testamente omfattade även donationer till en skola i Tådene o en söndagsskola (grundad 13 av K) i Gbg för hantverksgesäller o lärlingar. Huvudparten av arvet delades mellan de fyra brorsbarnen Jonas Anders o Carl Fredrik K, Vilhelmina Charlotta Broddelius o Maria Elisabet Colliander.

K:s självbiografi o brev ger bilden av en omutligt rättskaffens o principfast man, vilket bl a belyses av att han vid ett tillfälle under Reuterholms regering fann sig nödsakad att avböja erbjudandet om kommerseråds heder o värdighet för att inte låta sig förledas av världsliga fåfängligheter.