Mathias Rosenblad

1 Rosenblad (till 1770 Rosén), Mathias, f 23 juni 1758 i Lund, d 4 sept 1847 i Ekerö, Sth. Föräldrar: professorn Eberhard R o Ulrika Eleonora v Hermansson. Inskr vid LU 26 jan 64, jur ex där 21 maj 75, e o kanslist i Justitierevisionen 31 okt 75, kopist där 13 aug 76, kanslist vid Generalauditörsexp 7 maj 77, deltog i riksdagarna 78–89 o 00–30, sekr hos Justitiekanslern 80–84, prot:sekr i Justitierevisionen 30 dec 80, tf revisionssekr där 20 april 85, led av Ecklesiastikberedn 1 nov 86, av Nummerlotteridir 6 jan 87, ordf där 17 sept 05, generalauditör o tf justitiekansler 4 aug 92, statssekr vid Inrikescivilexp 22 aug 92–9 juni 09, chef för Hovexp 94, ombud i Riksgäldskontoret 10 nov 96, frih 1 mars 05, led av finanskomm sept 08, statsråd 9 juni 09, led av komm ang ny kansliordn juli–aug 09, ordf i komm ang granskn av storskiftes- o enskiftesförfattn:arna april 10-juni 12, en av rikets herrar 29 okt 10, led av förberedande lagkomm nov 10–febr 11, granskande led av lagkomm febr 11, ordf i komm ang skråförfattn:arnas överseende sept 12–maj 16, i komm ang tullförfattn:arnas överseende dec 12-mars 17, i Generaltulldir 23 dec 12–24, led av komm ang Guadeloupes besittn:tagande mars–sept 13, ordf för Sveriges kommissarier till stortinget 19 sept–4 nov 14, greve 7 jan 15, led av komm ang handelstraktater med Ryssland o USA maj 15–april 16, ordf i komm ang ny lantmäteriförordn juli 15–okt 17, led av finanskomm:erna 17 o 22, v kansler vid K M:ts Orden 3 juli 23, kansler där från 14 mars 38, led av komm ang handelsförhållandena mellan Sverige o Norge april 24–april 25, tf riksmarskalk 1 juni–1 okt 24, tf generaltulldir 15 nov 26–maj 27, led av komm ang uppehållande av bankosedlarnas värde jan 27, ordf i komm ang sjukvårdens förbättrande i Sthlm febr–okt 27, i dir över Civilstatens pensionsinrättn 28, justitiestatsminister 31 aug 29–6 febr 40, led av komm ang lönereglering inom K M:ts kansli dec 34–april 35. – LVA 97 (preses 00, 07 o 39–40), HedLVHAA 05, HedLVVS 06, LMA 08, Serafimerriddare 25 nov 11, HedLLA 12, jur utriusque hedersdrvid UU 15 juni 18.

G 20 maj 1790 i Sthlm, Maria, m Charlotta Maria Toutin, f 29 juli 1772 (Marks v Würtenbergs geneal:er, RHA), trol där d 14 april 1859 där, dtr till grosshandlaren Charles T o Catharina Maria Beck.

R utgick ur en förtätad lärdomsmiljö, där far och morfar var professorer. Han ägde en omfattande kompetens inom ekonomi, juridik och kameralistik. Statstidningen harangerade honom 1837 som oöverträffad inom den äldre generationen i fråga om arbetsamhet. R stod i påfallande grad fri i förhållande till barndom, vänner och politiska system. Han har blivit jämförd med Talleyrand (v Beskow, s 105). Utan dennes osynlighetsperioder var han aktiv under fem regimer med kungamord, avsättning, landsförvisning och ny dynastis tillkomst.

Trots sin förankring i Lund lät sig R ogärna styras av skånska synpunkter. Han avstyrkte 1820 inrättandet av Skånska hovrätten. Vid biskopsvalet i Växjö 1824 förordade han domprosten där A Lamér framför Esaias Tegnér i Lund. Han bekämpade 1832–33 ihärdigt tanken på en biljard i Lund, där "mången faders med bekymmer samlade penning går förspilld". Sparsamhet och renlärighet skulle väga tyngre än lokalpatriotism.

1837 kallades R "ett fideikommiss av duglighet från frihetstiden" (Crusenstolpe, s 402). Han har också beskrivits som arvtagare till sin morbror riksrådet Matthias v Hermansson (bd 18). R saknade dock sympatier för det frihetstida statsskicket. Han avsade sig vid statsrådsutnämningen under riksdagen 1809 sin riksdagsmannarätt pro tempore och bekämpade som justitiestatsminister frenetiskt samtidens liberala och parlamentariska strömningar. "Tidningsskriveriet är en från avgrunden i senare tider uppstigande oren ande" menade han i juni 1832.

R kan knappast heller betecknas som gustavian. Han berör i sin självbiografi (i KB) det övergivna projektet att utse E Schröderheim till ärkebiskop, varvid han själv redan 1786 skulle ha förordnats till statssekreterare i Kammarexpeditionen: "Ung och oförfaren hade jag lätt kunnat uti ett så förföriskt hov bli ledd på avvägar." R kom också efterhand på kant med G M Armfelt (bd 2), som ansåg honom vara "säkerligen en av de farligaste människor som blivit födda".

Riksdrotsen C A Trolle-Wachtmeister befrämjade R:s utnämning till statssekreterare. Som sådan ansvarade han i Inrikesexpeditionen för kammar-, finans- och ecklesiastikärenden och var Gustaf IV Adolf beständigt följaktig. Kungens ortodoxa religiositet värdesattes av R. Konungen hade enligt R två lådor i sitt huvud, "en med gott sunt förstånd och den andra med oförnuft" (v Beskow, s 293). 1803 års enskiftesförordning betraktas som R:s främsta insats under denna period.

R anknöt från 1808 till den högbyråkratiska kritiken, anförd av Trolle-Wachtmeister och C E Lagerheim (bd 22): man ville begränsa krigsgärden och få ständerna inkallade. 13 mars 1809 gjorde R en snabb övergång från Gustav IV Adolf till 1809 års män och var 1809–10 nära lierad med G Adlersparre (bd 1) och dennes anhängare. Adlersparre skrev 1834 att R "var mitt enda stöd, då alla ville förtrycka mig och sedan emot mig i nästan allt jag i egenskap av landsh[övding] ville ha fram". R medverkade i april 1809 i tillblivelsen av Håkansonska förslaget. B B v Platen (bd 29) vidtalade honom i juni s å att bli statsråd. Han samarbetade under hösten med Hjärta (bd 20) för att ge riksdagsordningens § 30 om statsregleringen en obunden formulering. I konselj 1 juni 1810 understödde han Adlersparres initiativ att välja Fredrik Kristian till ny tronföljare. R angreps 1809–10 flera gånger i paskillpropagandan som "räv" (aristokrat) enligt ett fabelmotiv använt i den politiska agitationen redan 1755–56 (årstrycket 3 april 1756). Han uppges också ha varit "en av dem, som hurrade starkast" vid Gustav IV Adolfs avsättning på rikssalen 10 maj 1809 (Hamilton, s 45).

R var 1810 inte bara Adlersparres utan även kronprins Karl Augusts och Trolle-Wachtmeisters kandidat att efterträda den senare som justitiestatsminister. Utrikesstatsminister L v Engeström (bd 13) lyckades dock genomdriva, att F Gyllenborg (bd 17, s 526) erhöll denna befattning. Som statsråd ägnade sig R åt flera komplicerade utrikesärenden, särskilt som Sveriges kommissarie vid svensk-norska unionens konstituerande. Han blev också känd som en nitisk försvarare av prohibitism i tullpolitiken och kunde 1820 avstyra att ytterligare köpingar tillkom.

R blev 1811 granskande ledamot av lagkommittén, vars verksamhet han betraktade som betydelsefull. Då kommitténs arbete efter J G Richerts (s 149) inträde 1814 utvecklades i liberal riktning, upphörde han dock våren 1819 att delta i sammanträdena. Förslaget till allmän civillag 1826, som bl a innehöll avsnitt om lika arvsrätt och ogift kvinnas myndighet, underkändes av R och godtogs ej för proposition. Som justitiestatsminister blev han automatiskt ordförande i HD och därmed åtkomlig för snabb utvotering av den engelskinspirerade opinionsnämnden. Detta dämpade ingalunda hans konservatism. Lagkommitténs utkast till allmän kriminallag 1832 sände han på remiss till allmänheten för att vinna uppskov, vilket var sista gången detta institut användes sedan dess introduktion 1809. Strafflagsreformen uppsköts i decennier.

R hade redan vid riksdagen i Norrköping 1800 understrukit ståndsriksdagens organiska grundval. Han vidhöll ännu 1834 åldrigheten som huvudskäl till dess fortbestånd och vägrade följaktligen att sommaren s å officiellt motta de petitioner i representationsfrågan som C H Anckarsvärd, Richert och andra liberaler hade samlat in. R var i detta skede "näst konungen själv, själen i den rådande regerings-regimen". Oppositionen satsade vid riksmötet 1834 på hans utvotering av opinionsnämnden men han undgick detta med snäv marginal. R:s position förstärktes, då hans motpol i regeringen, G Poppius (bd 29), avgick som statsråd 1836. Han hade under denna tid svåra sjukdomsperioder men beskrevs 1837 ånyo som "kärnfrisk".

Valen till riksmötet 1840 utföll med påtagliga liberala framgångar. Karl XIV Johan, vars relation till R under årtionden var tämligen friktionsfri, uppmanade honom att i förväg avgå som justitiestatsminister, vilket R accepterade. Han blev frikänd i ett riksrättsåtal 1840–41, vilket bl a innefattade klander mot uppmjukningen av judelagstiftningen 1838.

Anklagelserna mot R för nepotism torde vara överdrivna. Långsinthet inför upplevda oförrätter utgjorde däremot en pregnant egenskap hos honom. Hans politiska insats kan sammanfattas i formeln "visligt trög till verkning men fast och stark till motstånd". Hans uthållighet som regeringsledamot har hittills (1998) endast motsvarats av Gunnar Sträng, statsråd 1945–76.

R behöll efter demissionen ur regeringen några mindre uppdrag. Han verkade aktivt för en vitalisering av den konservativa pressen, särskilt Svenska biet. Karl XIV Johans död fick honom att anonymt publicera en officiös plaidoyer för kungens, och sin egen, statsmannagärning. Han var tre gånger preses i VA och påtagligt engagerad i Sv bibelsällskapet och Sv missionssällskapet.