Axel A C R E Klinckowström

3 Klinckowström, Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel, son till K 2, f 24 dec 1867 i Darmstadt, Hessen, d 12 maj 1936 på Stafsund, Ekerö, Sth. Mogenhetsex vid Beskowska skolan i Sthlm vt 87, elev vid Ultuna lantbruksinst 87—88, inskr vid StH 15 sept 88—94, resor till Spetsbergen 90, till Surinam 91—92, amanuens vid zootomiska inst vid StH 91, studerade vid univ i Würzburg 94—95, FD där 9 mars 95, docent i zoologi vid StH 16 nov 95—18 febr 04, vetensk resor till Finnmarken 96, Antarktis o Eldslandet 03—04, Lappland 08, Island 09—11, Jan Mayen 11, Grönland 13, Färöarna 15, red för Figaro 24—25.

G 4 maj 96 i Sthlm, Ad Fredr, m Sigrid Maria Thyra Gyldén, f 29 aug 74 där, ibid, d 31 mars 60 på Stafsund, Ekerö, Sth, dtr till prof Johan August Hugo G (bd 17) o Therese Henriette Amalia v Knebel.

Axel K var ekonomiskt oberoende o kunde under större delen av sitt liv ägna sig åt det som roade honom. Som gift o familjefar överlät han praktiska bekymmer, däri inbegripet vården av mälargodset Stafsund, som han ärvt 1902, i en klok hustrus händer. Han försökte sig på mångahanda, o splittringen o tanken på att mycket förblev ofullbordat grämde honom på äldre dagar. Under sina tidigare år behandlades han i sin egenskap av enda barn o enda barnbarn med stort överseende av föräldrar o mormor. Under skolåren påverkades han av sina för idrott o naturvetenskap intresserade kamrater Gustaf Nordenskiöld, Leonard Jägerskiöld o Henning Boheman o blev en ivrig samlare av naturalier. Trots vänsterhänthet, låga fotvalv o brott på vristerna, vilket gjorde att han befriades från militärtjänst, var han en skicklig skytt o en god idrottsman. Efter studentexamen ville han följa sina kamrater till Uppsala, men fadern önskade, att han i framtiden skulle driva Stafsunds jordbruk, o sände honom till lantbrukshögskolan i Ultuna. Efter en kortvarig o misslyckad vistelse där o efter en lika misslyckad sejour som lantbrukselev på Kronovall i Skåne fick han lov att skriva in sig vid StH, där han snart kom att höra till zoologen W Leches framgångsrikaste o flitigaste elever.

90 deltog K i sällskap med bl a G Nordenskiöld o J A Björling i en expedition till Spetsbergen, o följande år bekostade hans mormor en resa till Surinam, där han under ett halvt år studerade tropiskt djurliv o gjorde zoologiska o etnografiska samlingar. Högskolan saknade ännu examensrätt, o K, som tycks ha fått en viss motvilja mot Uppsala, fortsatte sina studier i Würzburg, där han med sin väldiga förmåga att snabbt lära in fakta på kort tid avlade en meriterande examen. Efter hemkomsten blev han Leches docent o ägnade under ett par år sina krafter tämligen odelat åt zoologin. Besvärad av rampfeber o en något gäll röst föreläste han offentligt endast en termin o meddelade i fortsättningen enskild undervisning. Några av hans zoologiska undersökningar publicerades i facklitteraturen o väckte en viss uppmärksamhet, men K ansåg själv, att han som forskare saknade djärvhet o tankeskärpa. Som samlare för Riksmuseum följde han med solförmörkelseexpeditionen till Finnmarken 96 o Sv antarktiska undsättningsexpeditionen 03—04.

På grund av motsättningar — mera politiska än vetenskapliga — mellan prof Leche o K bekräftades inte hans docentförordnande, när högskolan 04 fick examensrättigheter, o K drog sig tillbaka till Stafsund, där han levde som privatlärd o i fortsättningen drev sina zoologiska studier mer osystematiskt o tidvis något amatörmässigt. Under vistelser på Island, Grönland, Färöarna, Korsika, Gotland o Jämtland gjorde han värdefulla samlingar åt Riksmuseum av framförallt insekter o fåglar. Han upptäckte ett par nya skalbaggar, senare av entomologer beskrivna under artnamnet Klinckowströmi, o belönades efter 23 års flitigt samlande med VA:s Wahlbergsmedalj. På Stafsund gjorde han försök med fiskbastarder o drev en i jägarkretsar uppmärksammad avel av taxar o vita stövare. Mot slutet av 20-talet började K med stor iver odla o studera bakterier o fann bland dem en dittills okänd art, som han beskrev i Arkiv för botanik, men överansträngde i detta sammanhang sina ögon o måste 32 avstå från undersökningar som krävde mikroskop.

K:s första separata skrift var en skildring av expeditionen till Spetsbergen. Den mottogs liksom flertalet av hans prosaböcker tämligen välvilligt av kritiken, men som han själv berättar drogs han från tidiga år "som målen mot ljuset mot diktens värld", vilket inte var lyckligt, o de diktsamlingar han på egen bekostnad lät trycka under 90-talet utsattes för hård kritik. Mest omtalad blev kanske Svipdag, en dikt på fornordisk meter, med vilken han tävlade i SA. Den blev obelönad, o Viktor Rydberg, som fungerat som K:s lärare i poetisk formgivning, karakteriserar i ett brev till Carl Snoilsky tävlingsbidraget som ett "ädelstenssmycke", omgivet av ett benhårt skal av jämförelser formade enligt den fornnordiska poetiken o helt obegripligt för den bildade allmänheten. Större framgång hade K som librettoförfattare till A Hallens opera Waldemarsskatten o jakteposet Örnsjötjuren, o 07 nådde han ett eftersträvat mål, då SA belönade hans versdrama Olof Trätälja med sin stora guldmedalj. Denna belöning förargade bl a Strindberg, som beskrev K som en "trappnaskare o hovslinker", vilket knappast var rättvist, eftersom denne föga aktade hov o kunglighet. Riktigare bedömdes han måhända av sin vän C G Laurin, som kallar honom aristokratisk anarkist. K insåg efterhand att prosan var hans rätta uttrycksmedel o började författa populära reseberättelser från sina samlingsfärder. Om sitt deltagande 11 i en kvasivetenskaplig internationell expedition till Jan Mayen (expeditionen kunde aldrig landa) skrev han en bok, som av riksbibliotekarien E Dahlgren bedömdes som den roligaste i sitt slag inom den sv litteraturen.

Två barn o en måg var konstnärer, o under en period intresserade sig K för konsthistoria o utarbetade ett omfångsrikt manuskript om djurmåleriet i konsten, tryckt i förkortat skick efter många svårigheter att finna förläggare. Under en längre tids vistelse i Paris skaffade han fram material till en ikonografi om Leda o svanen, av en försiktig förläggare utgiven i en mindre upplaga, då boken enligt tidens sätt att se hade en anstrykning av pornografi. Han använde ett par år o mycket möda på det s k Laurin-arkivet, en serie skickligt gjorda förfalskningar o en föregiven krönika över släkten Laurin, med vilken C Laurin hyllades på sin 50-årsdag. Den s k Kattgreven ansåg han orättvist bedömd av sv folket o redogjorde för hans göranden i en bok under signaturen Taxbaron. 20 började han utge äventyrsromaner, i vilka han gav prov på en ohämmad fabuleringslust. Han uppger i brev, att han i dessa böcker ansåg sig ha rätt o skyldighet att laborera med det otroliga o att endast det omöjliga var förbjudet. Till skillnad från vad K tidigare fått tryckt blev dessa böcker ekonomiska framgångar, o han konstaterade belåtet, att arvodena räckte både till punsch o cigarrer. De är i stor utsträckning en sorts nyckelromaner, o K:s vänner o ovänner återfann sig där i olika gestalter. Då t ex hans radikale vän Algot Ruhe i Folkets Dagblad förhånat K:s något pompösa kommunistskräck, känner man i Filmstjärnans arv lätt igen samme Ruhe i rollen av en osympatisk bolsjevikagent.

K:s största litterära framgång var fyra band memoarer, som gavs ut i rask följd i början av 30-talet. De har samma ton som dagböcker av adliga herrar o damer från 1700-talet, o han berättar på samma ogenerade sätt som de, om människor han träffat. Där målas många goda porträtt, framförallt av en hel generation naturvetare vid StH. Han avslöjar ogärna det som kan såra men är öppenhjärtig om sig själv o tvekar inte att blotta sina svagheter o misslyckanden. Till svagheterna hörde i ringa grad bördshögfärd, men han hade liten förståelse för demokratiska strävanden, o politiskt stod han under en period av sitt liv till höger om högern. När han under 20-talet drygt ett år var redaktör för boulevardbladet Figaro, fick han med någon överdrift eftermälet att ha varit ledare för Sveriges första o sista fascisttidning. Hans kvalifikationer för befattningen var främst, att han 94 tillsammans med sin vän teologen Oskar Bensow redigerat Söndags-Nisse. K var språkbegåvad, han talade o skrev utmärkt franska, tyska o engelska, han gjorde sig utan svårighet förstådd på holländska o, tack vare att han i samband med sin mytologiska diktning studerat nordisk filologi, även på isländska o färöiska. Han deltog gärna i sällskapslivet o var en portalfigur i Travellers Club o Idun. Hans omfångsrika gestalt o hans väldiga profetskägg uppskattades av karikatyrtecknare, o hans talförhet o kvickhet gjorde honom till huvudperson i en mängd anekdoter.