Erik Wilhelm Dahlgren

2. Erik Wilhelm Dahlgren, den föregåendes son, f. 7 juni 1848 i Stockholm. Elev vid Klara l. elementarläroverk 1859 —63 och vid Stockholms gymnasium ht. 1863; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 23 maj 1867; student vid Uppsala universitet 1 okt. 1867; avlade förberedande examen för inträde i rättegångsverken och K. M: ts kansli 29 maj 1868 och kansliexamen 28 maj 1870; har företagit ett stort antal utrikes studieresor. E. o. amanuens vid K. biblioteket 13 juni 1870; e. o. kanslist i civildepartementets expedition 14 juni 1870—dec. 1873; biträde vid Vetenskapsakademiens bibliotek juni 1870—dec. 1877; notarie i första kammarens kansli under riksdagarna 1871—74; förste notarie därstädes 1875—83; amanuens hos Svenska akademien febr. 1872—1910; erhöll 1876 uppdrag av Karolinska institutets inspektor att upprätta katalog över institutets bibliotek och 1877 av fullmäktige i riksgäldskontoret att trycka en katalog över riksdagens bibliotek; amanuens vid K. biblioteket 18 okt. 1878; ledamot av Kungsholms församlings skolråd 22 nov. 1880—5 juni 1888; styrelseledamot och sekreterare i Svenska sällskapet för antropologi och geografi och utgivare av sällskapets tidskrift Ymer 1 okt. 1882— 1 juli 1895 samt ledamot av sällskapets styrelse 1898— 1922 (v. ordförande 1900—01, ordförande 1902); en av stiftarna av Bengt Dahlgrens a.-b. 1886 och ledamot av dess styrelse 13 okt. 1886—12 maj 1910; bibliotekarie vid Karolinska institutet 28 okt. 1887—1 sept. 1903; tf. amanuens vid- Vetenskapsakademiens bibliotek från 1 jan. 1893; bibliotekarie därstädes 10 maj 1893— 10 juni 1903; erhöll avsked från amanuensbefattningen vid K. biblioteket 19 maj 1893 med tillstånd att kvarstå såsom lönlös tjänsteman; medlem av stadsfullmäktige i Stockholm 1893—1903; Sveriges representant vid de internationella katalogkonferenserna i London 1896, 1898 och 1900; revisor i hälsovårdsnämnden 1899 —1900; ledamot av styrelsen för sjukhuset S:t Göran 1900—11 (v. ordförande 1910—11); sekreterare i Svenska akademiens nobelkommitté från 1900; ledamot av Vetenskapsakademiens byggnadskommittéer 1901—06 och 1908—15 samt av dess förvaltningsutskott 1902—23; v. sekreterare i Vetenskapsakademien 8 jan. 1902—10 juni 1903; inspektor för femklassiga allmänna läroverket på Kungsholmen, sedermera Kungsholmens realskola, 1902—09; överbibliotekarie vid K. biblioteket 10 juni 1903 (med titel riksbibliotekarie från 1 jan. 1910 enligt K., brev 11 juni 1909); sakkunnig vid tillsättande av geografiprofessurer vid Uppsala universitet 1904 och 1907 och vid Göteborgs högskola 1905; inspektor för Vetenskapsakademiens bibliotek från 1905; ordförande i styrelsen för Kungsholmens församlingsbibliotek 1906—23, från 1915 tillika inspektor; utsedd av K. M:t att deltaga i förhandlingarna angående sjögränsen mellan Sverige och Norge 11 maj 1906 och 19 okt. 1908; revisor i Stockholms arbetareinstitut 1907—08; ordförande i Svenska fornskriftsällskapet 1909—20; ledamot av styrelsen för Stockholms högskola 1911—19; inspektor för E. Siden-bladhs donation i Vetenskapsakademien från 1911; erhöll uppdrag att utreda höghetsrätten till ön Clipperton 1912; erhöll avsked från riksbibliotekariebefattningen 30 juni 1916; ordförande i styrelsen för Lilla Hemmet 1917—23. RVO 1892; fil. hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala 6 sept. 1893; RNO 1897; RNS:tOO 1898; LVA 1900 (preses 1911—12 och v. preses 1917—23); LHA 1905 och ledamot av akademiens förvaltningsutskott 1907—22; KNO2kl 1906; KNO1kl 1910; erhöll av Vetenskapsakademien halva Letterstedtska priset 1910 och den stora Letterstedtska medaljen i guld 1915; hedersledamot av Svenska sällskapet för antropologi och geografi 1921; KmstkNO 1923; erhöll av Svenska akademien dess stora medalj i guld 1924; är dessutom ledamot av utländska lärda sällskap och innehar utländska ordnar.

Gift 9 nov. 1875 med Leontina Fransiska Cabré, f. 2 jan. 1856, d. 5 okt. 1925, dotter till musikdirektören vid Göta artilleriregemente Frans Cabré och Adelaide Brodelius.

D: s föräldrar härstammade båda från det av fadern, Värmlänningarnas författare, besjungna Ransäter i Värmland. Ehuru födda i Stockholm hämtade dock D. och hans ett år yngre broder Sven rika minnen från fädernas hembygd, när de efter avlagd studentexamen sommaren 1867 fingo göra en resa genom Värmland och här gästa fränder och vänner till familjen. Vid valet av levnadsbana var D., vars praktiska anlag redan tidigt utvecklats, allvarligt betänkt på att bliva lantbrukare, men när han samtidigt genom sin fader kom att lära känna Vetenskapsakademiens originelle bibliotekarie J. A. Ahlstrand, vilken vid D:s besök i biblioteket plägade anförtro honom enklare biblioteksgöromål, slocknade intresset för lantbruket och i stället mognade beslutet att inträda på biblioteksbanan, närmast i K. biblioteket. Som kompetens villkor för inträde här fordrades den tiden filosofisk grad eller kansliexamen; biblioteket räknades nominellt till konungens kansli. D. beslöt sig för den sistnämnda examen, som han avlade i Uppsala 1870, och antogs därpå till e. o. amanuens vid K. biblioteket, där G. E. Klemming då var chef. Samtidigt lät han inskriva sig som e. o. kanslist i civildepartementets expedition; efter tre års mera nominell än verklig tjänst lämnade han emellertid departementet.

En för D: s hela karriär viktigare syssla blev dock den, som han i egenskap av notarie i riksdagen i tretton år (1871—83) uppehöll. Sedan han lämnat Uppsala, hade han nämligen lärt sig stenografi och blev med tiden en mycket skicklig stenograf; en tid undervisade han även i stenografi. Som stenograf var han närvarande bl. a. vid urtima riksdagen 1871, kyrkomötet 1873, vid det första nordiska juristmötet i Köpenhamn 1872, vid naturforskaremötet därsammastädes 1873 med flera möten och kongresser. Han förestod även byrån vid juristmötet i Stockholm 1875, nordiska filologmötet 1876 och naturforskaremötet 1880. D:s verksamhet som riksdagsnotarie har varit av stor betydelse för den administrativa sidan av hans biblioteksverksamhet; han vann härunder stor förtrogenhet med en mängd olika frågor, särskilt de till statslivet hörande. Hans stora formella talang vid verkställande av utredningar, uppsättande av ämbetsskrivelser m. m. utvecklades förvisso under denna tid. Han kom också under sitt arbete i riksdagen i beröring med den tidens i vårt offentliga liv mest framstående personer och förvärvade här både beskyddare och vänner.

D. hade som nämnts 1870 inskrivits som e. o. amanuens i K. biblioteket, men började icke genast sin tjänstgöring här. Sin första utbildning som biblioteksman erhöll han i Vetenskapsakademiens bibliotek, där han redan i juni 1870 blev biträde och vikarie för Ahlstrand. Flera andra samtidiga uppdrag togo också hans tid i anspråk: utom det nyss nämnda arbetet som riksdagsstenograf kan nämnas, att han år 1872 blev amanuens i Svenska akademien, en befattning som förut innehafts av fadern, vilken detta år valts till En av de aderton. Amanuenssysslan i Svenska akademien nedlade D. först, år 1910. Dessutom fick han från fadern övertaga en del litterära uppdrag, bl. a. utgivnings- och översättningsarbeten från den Norstedtska firman (härom mera nedan).

Om de egenartade förhållanden, som rådde i K. biblioteket vid tiden för D:s inträde i detsamma, har bl. a. Elof Tegnér i sina ännu outgivna självbiografiska anteckningar lämnat några upplysningar, vilka av D. återgivits i hans minnestal över Tegnér (1912). Dessa kunna med fördel kompletteras från en av Klemming författad P. M. av 5 jan. 1870 (refererad av V. Gödel, s. 159— 163). Biblioteket var inrymt i K. slottets nordöstra flygel, som därför också kallades biblioteksflygeln. Till biblioteket kom man genom en trång dörr och en lika trång förstuga, som år 1869 anbragts på slottets norra fasad vid Lejonbacken och som ledde in i den gamla från Logårdssidan kommande trappan. Denna förde upp till bibliotekets expeditionslokaler, som utgjordes av tre små arbetsrum, varav det första och största upptogs av vaktmästarna, som här bl. a. mottogo och genomgingo tidningsleveranserna, iordningställde paket m. m. De två andra rummen, verkliga kyffen, befunno sig åt Logårdssidan; av dessa var det yttersta samtidigt utlåningsbyrå, katalogrum, läsesal och rum för tjänstemännen, under det att det innersta var chefens rum, där även en del av katalogiseringsarbetet bedrevs. För böckernas förvaring fanns en ursprungligen mycket praktfull sal, den s. k. »Salongen», utstyrd med ekpanelningar och balkonger samt försedd med tre gallerier. Till följd av bristande utrymme för bokmassorna hade det vackra rummet måst förvandlas till magasin, där varje vrå var upptagen av skåp och hyllor, de nya av ohyvlade bräder. På liknande sätt hade våningen inunder, efter statens en gång där förvarade skulptursamlingar kallad »Stenmuseum», inretts och överfyllts. Den dyrbara handskriftssamlingen var till största delen inhyst i »Sten-museum», i ett rum i slottsflygelns yttersta ända, dit en lång halvmörk korridor förde. Arbetsrummen i övre våningen voro vintertid nödtorftigt uppvärmda, men i »Salongen» och »Stenmuseum» fanns ingen som helst värmeanordning. Att under de kalla vinterdagarna nöjaktigt upprätthålla utlåningen i dessa lokaler och här framtaga rekvirerade böcker var därför oaktat tillgången till en gammal »bibliotekspäls» förenat med stort obehag. Även i arbetsrummen härskade under vintern trots eldningen en besvärande golvkyla. I en entresolvåning ovanför de nyss nämnda expeditionsrummen funnos vidare tre små arbetsrum, dit den vanliga vägen gick genom en mörk skrubb, egentligen en toalett. Här emottogs och behandlades den utländska accessionen, bestämdes bokinköp m. m. Biblioteket hölls öppet fem dagar i veckan från kl. 11—2, om lördagarna var det stängt. Antalet besökare var icke stort, egentligen var det blott några särskilt gynnade forskare, som hittade vägen hit och för vilka biblioteket, som Tegnér skriver, snarare var ett slags sällskapslokal, en litterär hållstuga än en plats för studier.

Det är självklart, att arbetet i dylika lokaler skulle avsevärt försväras, och dock funnos, såsom D. framhåller i sitt minnestal över Tegnér, goda ansatser till reformer på flera områden, bl. a. upprättandet av en ny katalog, de hart när outredliga bokmassornas klassificering, påbörjandet av svenska boksamlingens uppställning m. m. Med alla sina förtjänster var Klemming dock en svag chef, vilkens huvudintresse riktade sig på den svenska samlingen och som levde i ovänskap med sina närmaste tjänstemän, särskilt Ahlstrand och Harald Wieselgren. Han överlämnade gärna åt dem av tjänstemännen, som hade verkligt intresse för biblioteksarbetet, att på egen hand genomföra behövliga reformer. Att under sådana förhållanden även brist på disciplin skulle menligt inverka på arbetet inom biblioteket är lätt att förstå. Med Tegnér, som började sin verksamhet i K. biblioteket samtidigt som D., hösten 1870, gjorde nu, säger D., en helt ny kraft sitt inträde i den av lägervall hotade institutionen. Tegnér var en född chefsnatur, som förstod att organisera och leda, en överlägsen personlighet, därtill en vetenskaplig och litterär begåvning. Han blev snart den verklige chefen, och till honom slöt sig den fyra år yngre D. i uppriktig beundran och vänskap. En epok i K. bibliotekets historia blev flyttningen från slottet till den nya byggnaden i Humlegården, som ägde rum hösten 1877 under Tegnérs ledning. Härunder förestod D. det krävande arbetet med de stora bokmängdernas mottagande och uppställande i de nya lokalerna.

Inom K. biblioteket avancerade D. 1878 till ordinarie amanuens. Hans arbete förlades nu på den utländska avdelningen, och de olika biblioteksgöromål, som uppdrogos åt honom, kommo hans intresse för biblioteksarbetet och bibliotekariekallet överhuvud att växa. Han ansåg sig därför nödsakad att avveckla sina övriga uppdrag: biträdesbefattningen i Vetenskapsakademiens bibliotek hade han lämnat redan i dec. 1877 och med utgången av 1883 års riksdag avsade han sig även uppdraget som riksdagsnotarie. Från och med år 1884 fick D. uppdraget att handhava bibliotekets bokinköp. Här är platsen att nämna ett arbete, som kan anses vara en av det svenska biblioteksväsendets betydelsefullaste produkter och om vilkets tillkomst D. har den väsentligaste förtjänsten, nämligen den för Sveriges offentliga bibliotek gemensamma accessionskatalogen. Sedan en följd av år hade universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund i ganska tunna häften offentliggjort respektive biblioteks årliga accession av utländska böcker. När Tegnér år 1883 blivit universitetsbibliotekarie i Lund och bl. a. skulle besörja utgivningen av detta biblioteks accessionskatalog, uppstod hos honom den tanken, att en katalog, som omfattade nyförvärven i landets större offentligabibliotek, skulle bliva av vida större betydelse för såväl forskningen som biblioteksförbindelserna inom landet i övrigt än de förutvarande publikationerna. Han meddelade D. sin plan och reste i mars 1886 upp till Stockholm för att verka för densammas genomförande. Förslaget omfattades genast med livligaste intresse av dåvarande ecklesiastikministern K. G. Hammarskjöld, som medgav, att kostnaderna för katalogens tryckning finge tagas på K. bibliotekets expensanslag. Den 16 mars samma år hölls ett sammanträde med representanter för K. biblioteket, universitetsbiblioteken och Vetenskapsakademiens bibliotek, vid vilket D. förde protokollet. Här utformades detaljerna för detta viktiga bibliografiska företag. Katalogen skulle utgivas genom K. biblioteket, och D. fick i uppdrag att redigera densamma. Den första årgången utkom redan år 1887 och omfattade den utländska accessionen för år 1886 i sju svenska offentliga bibliotek. D. har själv utgivit de tio första årgångarna av accessionskatalogen, omfattande åren 1886—95, varvid han presterade ett oerhört arbete, som till allra största delen måste utföras utom den obligatoriska tjänstgöringstiden i biblioteket. D. utarbetade även ett generalregister till de tio första årgångarna (tryckt 1896—98). Han har också sedermera ingripit och hjälpt till vid redigeringen av vissa årgångar, då arbetet visade sig vara de till förfogande stående krafterna övermäktigt och hotade avstanna (dubbelårgången 1909—10, färdigtryckt 1912; slutredigeringen av det andra tioårsregistret 1896—1905). Vilket viktigt bibliografiskt hjälpmedel, som av D. skapats för de svenska biblioteken, framgår därav, att den senast utkomna årgången 43 för år 1928 omfattar 1051 sidor (årg. 1 213 sidor) med bidrag från fyrtiotre bibliotek. Även i utlandet har den svenska accessionskatalogen vunnit erkännande såsom ett i alla avseenden mönstergillt och förebildligt bibliografiskt arbete.

År 1887 utnämndes D. även till bibliotekarie vid. Karolinska medikokirurgiska institutets bibliotek efter doktor V. Broberg, en befattning som han lämnade först år 1903, då han blev överbibliotekarie vid K. biblioteket. Under D: s bibliotekarietid tillväxte institutets bibliotek snabbt och krävde såväl genomgripande lokaländringar som tillbyggnad. Vid Ahlstrands avgång från bibliotekariebefattningen i Vetenskapsakademien blev D. 1893 kallad även till akademiens bibliotekarie; från 1 jan. detta år hade han tjänstgjort där som amanuens och kände ju från sin föregående verksamhet här väl till detta bibliotek. Samtidigt erhöll D. avsked från sin befattning i K. biblioteket med tillstånd att som lönlös tjänsteman kvarstå vid biblioteket. Ahlstrand hade under sina sista levnadsår blivit mer och mer originell, och biblioteksarbetet hade försummats. Sålunda hade akademiens publikationer under flera år icke blivit utskickade till de institutioner, med vilka akademien stod i bytesförbindelse. Det krävdes därför ett grundligt uppryckningsarbete, och för detta var D. med sin hart när obegränsade arbetsförmåga den rätte mannen. Sommaren 1893 lät D. bl. a. expediera icke mindre än åtta ton böcker till utländska institutioner. Över sin gamle gynnare och läromästare Ahlstrand har D. år 1912 ristat en vacker runa (Vetenskapsakademiens Lefnads-teckningar, Bd 4). Som bibliotekarie i Vetenskapsakademien deltog D. i egenskap av Sveriges representant vid konferenserna i London 1896, 1898 och 1900 angående en internationell naturvetenskaplig bibliografi. Om Sveriges deltagande i detta internationella företag har D. på uppdrag avgivit flera rapporter och förslag till Vetenskapsakademien samt även organiserat den svenska regionalbyrån. År 1901 utkommo de första häftena av bibliografien, men med världskrigets utbrott upphörde densamma och har senare icke kunnat återupptagas.

På sommaren 1903 kallades D., som då vistades i London, att som överbibliotekarie vid K. biblioteket efterträda Snoilsky, vilken avlidit 19 maj. D. tillträdde befattningen den 1 okt. samma år. Från och med 1 jan. 1910 ändrades titeln överbibliotekarie till riksbibliotekarie. Den 30 juni 1916 erhöll D. avsked från denna befattning, ett år efter uppnådd pensionsålder. D:s chefstid kan utan överdrift betecknas såsom en epokgörande period i K. bibliotekets historia. Under hans praktiska och kunniga ledning utvecklades det att bliva vårt lands stora humanistiska nationalbibliotek, och samtidigt blev det ett fullt modernt bibliotek, som för huvudstadens och landets forskarvärld nu spelar en betydelsefull roll. Att här i detalj skildra D: s organisatoriska arbete inom K. biblioteket låter sig ej göra, därtill är det för rikt och skiftande. Blott några av de viktigaste etapperna av bibliotekets utveckling under D:s ledning skola här framhållas. Det ordinarie anslaget till bokinköp och bindning, som dittills utgått med 34,000 kronor, blev genom 1908 års riksdagsbeslut höjt till 45,000 kronor, varjämte ett extra anslag å 10,000 kronor beviljades för bindning av böcker. Samtidigt inrättades en ny katalogiseringsavdelning inom biblioteket, som under ledning av en förste bibliotekarie fick till uppgift att katalogisera vissa ofullständigt förtecknade delar av bibliotekets äldre samlingar, särskilt på den svenska avdelningen. Till bestridande av de härmed förenade utgifterna beviljades ett årligt anslag på 10,000 kronor. Tillsammans med överbibliotekarierna vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund avgav D. ett gemensamt förslag till 1909 års riksdag angående lönereglering för K. bibliotekets och universitetsbibliotekens ordinarie tjänstemän, vilkas löner varit oförändrade sedan 1877. Genom den av riksdagen beviljade regleringen förbättrades dessa tjänstemäns ställning avsevärt, och även anslagen till de e. o. tjänstemännen höjdes. D. utarbetade ny, instruktion för K. biblioteket och nytt reglemente för dess begagnande, båda fastställda av K. M:t 30 dec. 1910. Även lokalerna, som i vissa avseenden visat sig omoderna, kunde förbättras tack vare ett av 1912 års riksdag beviljat belopp å 61,000 kronor. Bl. a. inlades ny centralvärmeledning, fullständig omläggning av den elektriska belysningen utfördes, expeditionslokalerna och läsesalen moderniserades, varjämte ett särskilt forskarrum inrättades. Ett förslag till nya katalogregler utarbetades av D. år 1910, vilka trycktes under titeln »Katalogregler för Kungl. Biblioteket samt anvisningar för anordnande av bokband» och fastställdes 30 juni 1916, samma dag som D. beviljades avsked från riksbibliotekariebefattningen. Även boksamlingarna vunno en avsevärd ökning under D:s chefstid. Bland större donationer kunna nämnas den Berghmanska elzeviersamlingen jämte ett kapital på 117,100 kronor, avsett dels för den enastående samlingens underhåll och komplettering, dels för katalog- och utgivningsarbeten inom K. biblioteket (1910), doktor Otto Smiths donation av större, delen av friherre Per Hiertas inkunabelsamling (1912), den Sondénska porträttsamlingen (1913), F. Vult von Steijerns donation av hans stora Goethe-och Wagnersamlingar (1913), vilka emellertid överlämnats till biblioteket först år 1929 efter fru von Steijerns död.

D. har även utvecklat en betydelsefull verksamhet inom den akademiska världen, i Svenska akademien, bl. a. som redaktör av dess handlingar (serien från 1886, del 9—39, 1894—1928), i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt framför allt i Vetenskapsakademien. Såsom bibliotekarie vid akademiens bibliotek hade han inlagt stora förtjänster om detta; på grund härav och på grund av sina vetenskapliga meriter söm geografisk forskare (se nedan) blev han 9 maj 1900 kallad till medlem av akademiens dåvarande nionde klass i det rum, som var ledigt efter hans vän Elof Tegnér; vid klassindelningens reformering 1904 flyttades han till femte klassen, för mineralogi, geologi och fysisk geografi. D. har tagit initiativet till flera viktiga reformer inom Vetenskapsakademien, bl. a. rörande dess publikationsväsen. De dittills utgivna serierna »Översikt» och »Bihang» ersattes på förslag av D. med fyra »Arkiv» för olika vetenskaper jämte en »Årsbok», den senare avsedd att innehålla årsberättelser, levnadsteckningar m. m. Då akademiens förvaltningsutskott och riksmuseets intendenter år 1901 gemensamt tillsatte en kommitté för behandling av akademiens och museets byggnadsfråga, invaldes D. i densamma och blev följande år jämväl sekreterare. Denna kommitté arbetade till år 1906, varefter 1908 en ny kommitté på fem personer tillsattes, däribland D., som författade de båda kommittéernas alla betänkanden. Då akademiens nybyggnad ute vid Frescati högtidligt invigdes 10 nov. 1915 i närvaro av konungen och medlemmar av konungahuset, överlämnades härvid till D. av preses den stora Letterstedtska medaljen i guld för hans förtjänster om akademiens byggnadsfrågor. För tillfället hade D. på uppdrag av akademien även författat ett verk innehållande akademiens och dess institutioners »Personförteckningar 1739—1915». Några år senare, 1918, utgav han i två band akademiens äldsta protokoll för åren 1739—41. D. har varit ledamot av akademiens förvaltningsutskott 1902—23, dess kalenderkommitté, han var akademiens preses arbetsåret 1911—12, dess vice preses 1917-—23. Hans minnesteckningar över Elof Tegnér och J. A. Ahlstrand, båda 1912, hava ovan redan nämnts. I akademiens sessionssal uppsattes 1917 D:s av Emerik Stenberg målade'porträtt.

Vid sidan av sin biblioteksverksamhet har D. även funnit tid till en omfattande vetenskaplig författarverksamhet. Ovan har redan nämnts, hurusom D. redan tidigt fick övertaga sin faders förbindelser med den Norstedtska firman; här verkade han en tid som korrekturläsare (som sådan utmärkte han sig för stor skicklighet och noggrannhet) och utgivare. De första arbeten han redigerade voro Egron Lundgrens En målares anteckningar (1872) m. fl. arbeten av samme förf., vidare den nya upplagan av E. G. Geijers skrifter (1875—82) med av D. författat register. D:s första tryckta bibliografiska arbete är »Förteckning öfver riksdagens bibliotek» (1877). Vidare utgav han en katalog över det Norstedtska förlaget 1873 —78 (1880) med supplement 1879—88 (1888). Sin egentliga litterära författarebana började dock D. som medhjälpare åt A. E. Nordenskiöld vid författandet av berättelsen om Vegaexpeditionen. Ursprungligen hade detta uppdrag lämnats åt August Strindberg, som en tid sysslat med studier i de geografiska upptäckternas historia. Uppdraget var icke lätt, lika litet som samarbetet med Nordenskiöld på grund av dennes livliga temperament, men första häftet av »Vegas färd kring Europa och Asien» utkom i nov. 1880* och efter ett år låg arbetet färdigt i tvenne band. D. har även utgivit Nordenskiölds »Studier och forskningar föranledda af mina resor i höga Norden» (1883) och »Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland 1883» (1885) samt hans stora »Facsimile atlas» (1889); däremot deltog D. icke i utgivandet av »Periplus» (1896), där han blott författat ett kapitel om »Forntida seglingsanvisningar för de nordiska farvattnen». Genom detta medarbetarskap (se härom närmare i Ymer 1902, s. 249—276) med en av tidens största forskningsresande kom D: s intresse att alltmera vända sig till geografiska studier och särskilt till kartografiens historia, och han har sedan på detta område publicerat ett flertal självständiga viktiga verk. År 1882 blev han sekreterare i Svenska sällskapet för antropologi och geografi och tillika redaktör av sällskapets tidskrift Ymer,. vars årgångar 3—14 (1883—94) han utgivit. Han har här publicerat talrika uppsatser med ämnen hämtade från Söderhavs-öarna, Mexico, Kongolandet, om Amerikas upptäckt, Stanleyexpedi-tionen m. m. D. har bl. a. översatt Stanleys bok »I mörkaste Afrika» (1890). Han har också under sin verksamhet i nämnda sällskap utgivit några av Sven Hedins första arbeten, nämligen dennes resor i Persien och Turkestan (1887, 1892). Ett i K. biblioteket befintligt manuskript över Marco Polo's resor utgavs i faksimile av D. 1882; han bidrog också vid utgivningen av katalogen över det av Nordenskiöld hemförda japanska biblioteket (tr. i Paris 1883). År 1902 fungerade D. som ordförande i Svenska sällskapet för antropologi och geografi, år 1921 blev han sällskapets hedersledamot. Han har representerat detsamma på geografiska kongresser i Hamburg 1885, i Paris 1889.

På Nordenskiölds sextioårsdag 18 nov. 1892 utgav D. i faksimile med kommentar en spansk världskarta, »Map of the world by the Spanish cosmographer Alonso de Santa Cruz» efter ett handritat original från år 1542 i K. biblioteket. Detta arbete belönades med silvermedalj på Columbusutställningen i Madrid samma år. Av andra utmärkelser, som denna tid kommo D. till del, kan nämnas, att han vid jubelfesten i Uppsala 6 sept. 1893 promoverades till filosofie hedersdoktor. D. har som sakkunnig anlitats såväl av Uppsala universitet som Göteborgs högskola vid tillsättande av geografiprofessurer.

Ett mera betydande arbete, varigenom D. lade grunden till sitt rykte som geografisk författare, utkom år 1900: »De franska sjöfärderna till Söderhafvet i början af 18: e seklet». Till grund för detta arbete, som belönades med Prix Jomard av Société !de géographie, lågo trägna forskningar och studier i skilda arkiv i Paris, som D. företagit år 1896. D. fortsatte sina arkivstudier i Frankrike åren 1903 (särskilt arkiven i S:t-Servan), 1904 och 1906. Som resultat av dessa forskningar har D. offentliggjort dels några mindre förberedande arbeten, såsom »Abbe Noél Jouin» (1904), »Le comte Jérome de Pontchartrain et les armateurs de Saint-Malo» (1905), »Voyages francais a destination de la Mer du Sud avant Bougainville» (1907), dels sitt huvudverk, »Les relations commerciales et maritimes entré la France et les cötes de l'Océan pacifique», vars första del utkom i jan. 1909. Detta arbete belönades år 1910 med halva Letterstedtska författarpriset för utmärkt originalarbete samt samma år med Prix Gobert av Franska akademien. Andra delen av detta epokgörande verk har ännu icke utkommit, men förstudier för densamma föreligga i flera tryckta avhandlingar och uppsatser, bl. a. »Om den franska handeln i Stilla oceanen under åren närmast efter freden i Utrecht» (föredrag vid presidiets nedläggande i Vetenskapsakademien 1912; också i fransk översättning), »Les debuts de la cartographie du Japon» (1911), »A con-tribution of the history of the discovery of Japan» (1914). D:s monografi »The discovery of the Hawaiian Islands» (1916), som samma år belönades med Loubatska priset, är hans största arbete av uteslutande geografiskt-historiskt innehåll.

Efter sitt avskedstagande från bibliotekstjänsten har D. ingalunda njutit något otium. I samband med ett år 1917 av friherre Louis De Geer på Lövsta meddelat uppdrag att skildra dennes släkts och egendomars historia har D. bedrivit trägna arkivforskningar dels under längre och kortare perioder åren 1918—23 i det rika familjearkivet på Lövsta, dels i riks- och kammararkiven i Stockholm. Som resultat av dessa forskningar har D. utgivit en rad utmärkta arbeten, vilka beröra såväl ätten De Geer som den svenska brukshanteringen i allmänhet. Särskilt förtjäna framhållas det stora genealogiska verket »Ätten De Geer. Stamtaflor» (1920) och den utomordentligt viktiga monografien »Louis De Geer 1587 —1652. Hans lif och verk» i två stora delar (1923), det senare arbetet belönat med Svenska akademiens stora medalj i guld på akademiens högtidsdag 1924. Av andra i samband med De Geer-forskningarna författade avhandlingar kunna nämnas »De uppländska bruken Österby, Forsmark, Leufsta och Gimo under äldsta tider» (1928), »Järnvräkeri och järnstämpling» (1930) m. fl.

Att en man med D: s praktiska läggning och stora arbetsförmåga skulle erhålla en mängd kommunala och andra förtroendeuppdrag är självklart. Sålunda var han stadsfullmäktig åren 1893 —1903 och utgav på uppdrag av stadsfullmäktige till Allmänna konst- och industriutställningen 1897 tre band om »Stockholm. Sveriges hufvudstad» (1897), i vilket han själv författat kapitlen om högre undervisningsanstalter, museer, bibliotek och arkiv samt Stockholms omgivningar. Genom D: s intresse och arbete utvecklades Kungsholmens församlingsbibliotek, i vars styrelse han var ordförande 1906—23, till det största och mest besökta av huvudstadens församlingsbibliotek.

Av andra offentliga uppdrag, som D. erhållit, kan nämnas, att han deltog i behandlingen av den s. k. Grisbådafrågan angående sjögränsen mellan Sverige och Norge (1906—09). D. har icke blott sammanställt det för utredningen erforderliga kartmaterialet utan även författat det utlåtande, som lades till grund för underhandlingarna från svenskt håll samt ombesörjt tryckningen av samtliga handlingar, som skulle föreläggas skiljedomstolen i Haag, där han även deltog som en av de svenska delegerade. Det den 28 okt. 1909 fällda domstolsutslaget blev i huvudsak till Sveriges förmån. Ett annat uppdrag lämnades D. år 1912 genom franske ministern Thiébaut i Stockholm, nämligen att utreda höghetsrätten till den lilla ön Clipperton i Stilla oceanen, varom tvist rådde mellan Frankrike och Mexico. Ön har 1931 genom skiljedom tillerkänts Frankrike.