Carl G J Laurin

1 Laurin, Carl Gustaf Johannes, f 19 sept 1868 i Sthlm, Nik, d 31 mars 1940 där, Maria. Föräldrar: bokförläggaren Gustaf (Gösta) Leonard L o Agnes Maria Rothlieb. Mogenhetsex vid h latinlärov på Norrmalm i Sthlm 16 maj 88, inskr vid UU ht 88, FK där 12 dec 90, resor i Europa 90— 92, illustrationsred i ab P A Norstedt & Söner, Sthlm, 93—34, lär i konsthist vid Anna Sandströms lärarinnesem där 99—29, lär vid Sthlms arbetareinst 00—20. Skriftställare. — Fil hedersdr vid StH 21 maj 27.

G 30 nov 93 (enl vb för Klara) i Sthlm, Joh, m Gunilla Malvina Petre, f 1 nov 71 i Hofors, Torsåker, Gävl, d 4 april 43 i Sthlm, Maria, dtr till bruksäg Knut Casimir P o Elisabeth Wærn.

I Uppsala studerade Carl G L franska, nordiska språk, latin, litteratur- o konsthistoria, filosofi och geologi. Den fil kand-ex han avlade 1890 gav honom alltså en bred humanistisk bildningsbas men ingen bestämd yrkesinriktning. Under resor i Frankrike, Italien o Tyskland fördjupade han sina kultur- o konsthistoriska insikter ytterligare. Vaga planer på en vetenskaplig karriär övergavs inför giftermålet 93, då han inträdde i familjefirman P A Norstedt & Söner, grundad av hans farmors farbror. Han verkade där som illustrationsredaktör o kontaktman in- o utrikes.

Den fasta anknytningen till det ansedda boktryckeriet o förlaget skulle också bli av avgörande betydelse för den insats som av honom själv o samtiden uppfattades som den väsentligaste, hans bildningsverksamhet som skriftställare o föreläsare. Att döma av framställningen i hans Minnen hade han liksom brodern Thorsten (L 2) sedan mycket unga år hyst ett utpräglat intresse för konst o litteratur. Utbildning o läggning ställde konsthistorien i centrum för hans gärning. Som en väntjänst sammanställde han 98 ett litet bildhäfte av kända konstverk med text för användning i en flickskola i Gbg. Uppmuntrad av den erkänsla som mötte detta försök skrev han sin första populära sv konsthistoria, som utkom 00. Han visade sig kunna på ett lättfattligt o roande sätt ge en kortfattad men upplysande framställning om sv konst, som omedelbart fann sin publik o utkom i nya, ständigt utvidgade upplagor (den 11 :e så sent som 46 o också i skolupplagor).

Tiden kring sekelskiftet var en stor tid för den fria folkbildningsrörelsen, o L var en i ledet av de många idealister som verkade för att sprida upplysning i sitt fack till kretsar som inte inom skolans eller universitetets ram haft tillfälle att inhämta kunskaper. I 20 år höll han sålunda regelbundna föreläsningar vid Sthlms arbetareinstitut. 99—29 undervisade han i konsthistoria vid Anna Sandströms lärarinneseminarium, där hans undervisning indirekt fick betydelse för den sv flickskolan, länge den enda skolform där ett sådant "allmänbildande" ämne bereddes plats. Han föreläste också på Borgarskolan o ledde privata studiecirklar i sitt hem. Såväl hans muntliga undervisning som hans författarskap hade samma, för honom angelägna o självklara utgångspunkt, nämligen att möjliggöra för andra att berikas av o känna samma hänförelse inför konstens olika manifestationer som han själv upplevde o som han av egen erfarenhet visste stärktes ytterligare genom kunskaper om konstnärens livsöde o förutsättningar i tid o rum. Då han 08 utgav Skämtbilden och dess historia i konsten o 38 Barnet i liv och konst gav han också sin framställning en bred kulturhistorisk ram, där han på ett lättsamt men på ingående studier grundat sätt gav social o politisk bakgrund till det rika bildurvalet. Hans i fyra delar utgivna Nordisk konst (21—26) kan betraktas som en ämnesmäs-sig utvidgning av hans sv konsthistoria. I dessa o flera böcker o otaliga tidningsartiklar är det alltid fråga om att entusiasmera läsaren o leda denne fram till en upplevelse, inte att analysera det enskilda konstverket eller med formella kriterier karaktärisera en epok. Han ville vara en propagandist antingen han skrev en understreckare i SvD eller berättade om ett konstverk i Folkskolans barntidning.

Också som teaterkritiker spelade L en betydande roll. Hans forum var den i borgerliga, bildade kretsar flitigt lästa månadstidningen Ord och Bild, där han från 03 till sin död skrev teaterkrönikor, separat utgivna i sex volymer under titeln Ros och ris (13—39). Teatervärlden speglas i alla sina former. För tragedier o lustspel var han lika öppen, men framförallt lovprisar han gärna den enskilda skådespelarinsatsen. I Ord och Bild publicerade han också 99 en artikel om Dreyfusaffären, som engagerade honom starkt o som han återkom utförligt till i senare publikationer. Han drevs därvid lika mycket av känslan för rättvisa åt den förfördelade som av chocken över att se en så tvivelaktig process föras i det av honom högt beundrade franska kultursamhället.

L kan betecknas som en aktiv europé, men mindre av politiskt än kulturpolitiskt märke. Som många av sin generation kände han sig särskilt knuten till Tyskland, i hans fall så mycket naturligare som hans morfar var tysk kyrkoherde i Sthlm, o han underhöll kontakter med sin tyska släkt. Hans personliga förbindelser med vänner i många länder hindrade honom att se aktuella politiska frågor i svart o vitt, o han misstrodde alltid kategoriska ställningstaganden utan psykologiska o sakliga motiveringar. Själv var han av natur o princip inriktad på förståelse o inte på konfrontation. I den andan utgav han 17 boken Alla ha rätt, som vill vara ett nyanserat inlägg i första världskrigets politiska debatt. I ett senare skede tvekade han dock inte att helt o tidigt fördöma nazismen.

Med sitt utåtvända, umgängesglada sinne hade L ett stort intresse för människor, både dem han mötte i levande livet o i den historiska litteraturen. Detta ledde till utgivningen av böcker som Folklynnen (15), Kvinnolynnen (16), Människor (19), delvis omtryck av tidningsuppsatser. Samma människointresse kom honom att i Våld och väld (10) bl a skildra två gestalter ur fransk 1800-talshistoria, Louis Philippe o Napoleon III, som i hans ögon var intressantare personligheter än vad den samtida historieskrivningen ville göra gällande. Han försöker där också psykologiskt tolka de agerande i Pariskommunen o klarlägga deras idéer.

L var stolt över att vara en genuin stockholmare, född på Riddarholmen, i nästan ett halvsekel bosatt på Söder med Riddar-fjärden o Staden mellan broarna ständigt inför ögonen, men han var också ovanligt hemmastadd i det centrala Europa, flitig resenär sedan den tidiga ungdomen. Hans orientering var inte endast turistisk o konsthistorisk, utan han strävade också målmedvetet att underhålla internationella kontakter inom litteratur o vetenskap. Hans vetgirighet var stor, o han gynnades av ett mycket gott minne. I de Minnen, som han utgav i fyra delar (29—32) förvånas man t ex över de koncisa hågkomster han redovisar från sin vistelse i Italien som tioåring i samband med faderns sjukdom o död. Av memoarerna framgår i vilken intressant krets av människor han senare levde med Hjalmar Söderberg, Oscar Levertin, Axel Klinckowström, Carl Larsson, prins Eugen, Georg o Hanna Pauli bland de mycket nära vännerna o hela det kulturella Sthlm i bekantskapskretsen. Han tillhörde ett otal föreningar, de flesta av rent sällskaplig karaktär, men var också bland stiftarna av den högst allvarligt syftande o lyckosamma Föreningen för skolornas prydande med konstverk (grundad 97). Memoarböckema utgör egentligen en enda lång revy över människor, som han mött under sitt rörliga men föga dramatiska liv. Grundtonen är tacksamhet för vad han upplevt o sett o hans omdömen om samtida människor nästan undantagslöst uppskattande. Vid en jämförelse med de betydligt saltare, privata brev som utgivits av sonen Ca-simir under titeln Liv och konst (46) framgår, att det var medvetet som han offentligt endast ville återge de positiva sidorna av sitt möte med människor. Breven ger en mera direkt föreställning om den spirituella o humoristiska konversation som enligt samstämmiga vittnesbörd utmärkte hans överallt kända o välsedda person. I dem talar han också ut om det som han inte gillar, t ex de på 10-talet frambrytande radikala konstriktningama, för vilka han, trots ärliga försök, inte kunde hysa någon förståelse. Som konstpedagog var det för sin ungdoms o mannaålders konst, o naturligtvis för den äldre europeiska konsten, som han propagerade, o hans roll som popularisator kan därvid knappast överskattas.