Gustaf Klint, af

2 af Klint, Gustaf, son till K 1, f 31 maj 1771 i Karlskrona, d 30 april 1840 i Adelsö, Sth. Yngling vid ett kofferdikompani 78, kadett vid amiralitetskadettkåren 81, fänrik vid amiralitetet 12 aug 82, officersex o lär vid kadettkåren 87, adjutant vid flaggan under storamiralens befäl 88, löjtn vid örlogsflottan 21 juli 88, storamiralens flaggadjutant på chefsskeppet Gustaf III 90, kapten vid amiralitetet 17 juli 90, informationsoff vid kadettskolan i Karlskrona 4 juli 91, vid Karlberg 27 okt 92, övertog sjökarteutgivningen från kronan 98, major vid örlogsflottan 16 nov 99, överstelöjtn i flottorna o kungens överadjutant av eskadern 1 mars 05, överstelöjtn vid amiralitetet 29 juni 09, överste i flottorna 4 april 12, vid örlogsflottan 23 maj 14, konteramiral 9 aug 14, vice amiral 26 jan 25, ordf i sjöförsäkr: överrätten 30 juni 37. — LÖS 97, LKrVA 04, LVA 19, HedLKrVA 19, HedLÖS 39.

G 16 nov 00 i Adelsö m Kerstin Akrel, f 8 april 83 i Sthlm, Klara, d 26 juli 64 i Adelsö, dtr till gravören Fredrik A (bd 1) o Christina Bergquist.

Genom fadern kom K såsom barn i kontakt med örlogslivet o sjötjänsten o med dess ledande personligheter under 1780-talets stora uppbyggnadsperiod. Han visade tidigt sinne för naturvetenskaperna, speciellt astronomi, o tilldrog sig sina lärares uppmärksamhet. För att förbättra familjens ekonomi infördes K som sjuåring i ett kofferdiknektkompani o erhöll lön som "yngling". Vid 11 års ålder erhöll han fullmakt som fänrik vid amiralitetet. K:s uppväxttid präglades av sträng sparsamhet, då fadern saknade förmögenhet o måste försörja en talrik familj på sin officerslön.

I sjökadettskolan observerades K:s kunskaper o fallenhet för sjötjänst o navigation, varför utbildningstiden reducerades. Han avlade 16 år gammal officersexamen med utmärkta vitsord o blev bitr lärare vid sjökadettskolan. Vid ryska krigets utbrott våren 88 förflyttades K från en sekundär funktion till hertig Karls flaggskepp, fört av fadern, som adjutant vid flaggan (ordonnans o rekognosceringsofficer). K har i en bevarad journal lämnat en detaljerad skildring av tre års tjänst i stora flottan. Denna relation är beträffande sjöoperationerna starkt subjektiv o kritisk, men uppfattades tidigt som en auktoritativ redogörelse för händelseförloppet kring storamiralen o hans flaggkapten samt för K:s roll. K utmärkte sig genom rådighet o initiativkraft o gjorde sig bekant med Finlands sydkust o dess då ytligt kända inom- o utomskärsleder, vilka han genom djärva improvisationer gjorde navigabla för den tunga 40-kanoners fregattypen. Erfarenheter, förvärvade under fadern, bildade grunden för omdömen o slutledningar som lades fram för O H Nordenskiöld.

Under kampanjen 89, dominerad av den förlamande epidemin i Karlskrona, kom K att bevittna bristfällig planering, till sabotage gränsande passivitet (Öland) o bristande handlingsmod (överste Fust vid Porkala). Detta befäste K i uppfattningen om att den högsta ledningen av rikets synnerligen betydande o värdefulla sjömakt utövades osakkunnigt o amatörmässigt. Under sommaren 90 deltog K i stora flottans samtliga operationer i Finska viken o förde egen krigsdagbok över enskilda fartygsprestationer i de talrika stridskontakterna. Dessa anteckningar blev av stort värde då på kungens order fartygens insatser samt individuella meriter skulle utredas. Stora flottans chansartade o förlustrika manövrer i den trånga Finska viken, för vilka Nordenskiöld med orätt gjorts ansvarig, skärpte K:s kritiska syn på sjövapnets situation, en uppfattning som tyst delades av fadern men aldrig kom till uttryck. Flottans rörelser i Kronstadt-bukten, innebärande stora risker utan klar målsättning, kulminerade i den riskfyllda positionen i Viborgsvikens mynning. K antyder i dagboken ett självständigt handlande o en målmedveten påverkan i syfte att förmå Nordenskiöld till handling enligt sin plan. Han överdriver med stor sannolikhet sin roll inför utbrytningen, men uppfattade klart den överhängande risken för total förintelse, o såg i kungen den ansvarige amatören. Däremot utsätter han ej Nordenskiöld för kritik. K:s samlade bedömning av tre krigsårs händelser fick naturligtvis ej publicitet men har påverkat sv sjöhistoriker allt sedan hans död (redan C A Gyllengranat). K betonar svag krigsförberedelse o en oansvarig högsta ledning av ett för riket betungande men förstklassigt sjövapen. K ifrågasätter även om det gustavianska Sverige överhuvud borde upprätthålla en linjeflotta i paritet med grannarna Danmark o Ryssland.

För K:s del blev behållningen av kriget en ovanligt god kännedom om Finska viken, fr o m Stora nordiska kriget det sv rikets återkommande maritima krigsskådeplats, som detta oaktat varken mätts eller utprickats tillfredsställande. K:s verksamhet som lärare vid sjökadettskolan syftade enl K:s egna anteckningar till utökad undervisning i realistiska förhållanden; ett flertal av epokens sjöofficerare saknade den primärskolning som gavs åt flottans ryggrad underofficerskåren. K underströk nödvändigheten av kunskap i manövrering o manuell hantering av materielen jämsides med insikter i teoretiska ämnen. Under åren vid Karlberg gick K helt upp i danandet av dugliga o ansvarskännande subalternofficerare. Förmyndarregeringens njugga inställning till sjövapnet o kortsynta nedskärande av anslagen för utbildningen — liksom även till sjömätningsarbetet — föranledde K att lämna skolan för att ägna sig åt det kartarbete som för honom framstod som hans livsuppgift. Han kvarstod dock i tjänst med bibehållen anciennitet o befordringsrätt.

K hade i enlighet med epokens privatekonomiska principer 03 förvärvat lantegendomen Hammora på Adelsö av svärfadern, gravören Fredrik Akrel. Förvärvet innebar skuldsättning o intensivt arbete för jordbrukets upparbetande. På Hammora arbetade K med sitt kartverk, men då även denna verksamhet kom att innebära en ekonomisk belastning, präglades hans liv av finansiella bekymmer. Dessa hindrade honom likväl ej att målmedvetet utnyttja all tillgänglig tid för kartverket liksom för sjövapnet. Han betraktades efter ryska kriget som en av Stora flottans mest lovande yngre officerare.

I Napoleonkrigens press på det för sin neutralitet kämpande o ekonomiskt illa rustade Sverige ökades kraven på sjövapnets förmåga att uppträda med pondus mot stormakterna, främst mot det för sin existens ensamt kämpande Storbritannien. K kom att i konvojtjänst inom brittiskt intresseområde o senare som linjeskeppsbefälhavare i södra Östersjön meritera sig för större uppgifter. Dessa lät ej heller vänta på sig; det kritiska året 08 utsågs K till fartygschef på amiralsfartyget o 14 till flaggkapten för den sammansatta styrka som sammandrogs för Bernadottes anfall mot Norge. Utan överdriven respekt o undfallenhet för marskalken/tronföljaren förfäktade K vid Fredrikstad djärvt egna synpunkter o planer, vilka realiserades med avsedda resultat o med obetydliga förluster. Denna på omsorgsfulla förberedelser baserade operation med stora artillerifartyg i trånga vatten förskaffade K flaggmansgrad o kan ses som kulmen av hans aktiva tjänstgöring.

Genom faderns delaktighet i den s k sjökortsförbättringen, som 82—97 resulterade i serien benämnd Sjökortet över Östersjön (utg i Nordenankars namn), kom K tidigt att vinna praktisk erfarenhet av sjömätning o sjökartearbete. Enligt egna uppgifter skall han ha utfört renritandet av det förnämliga bladet Finska Viken, utgivet 89. Tidigt hade K under resor med fadern observerat felaktigheter hos officiella sjökort utgivna av Nordeuropas ledande maritima makter. K föresatte sig att verka för tillkomsten av tillförlitliga sjökort även över främmande vatten. Denna föresats kunde han fr o m 98 realisera, då han övertog ansvaret för Sjökortet över Östersjön; projektet benämndes sedermera av K Sveriges sjöatlas o berörde de sv, norska o danska kusterna men även Nordsjön, Kanalen o franska atlantkusten.

Kadetternas sjöexercisexpeditioner, som leddes av K 92—06, gav honom tillfälle till omfattande mätningar längs Sveriges ostkust, speciellt norrlandskusten o vid Finlands militärt viktiga sydkust. Främmande kartmaterial erhöll han genom personliga kontakter med ledande hydrografer. Redan kort efter ryska kriget kom K:s verksamhet att uppmärksammas, men fram till sekelskiftet undanskymdes den av matematikern prof N G (af) Schultén, senare överste o slutligen lotsdirektör i det med Ryssland införlivade Finland. Konkurrensen mellan dessa begåvade o ambitiösa personer var hård. Då kronan 98 i beträngt läge beslutat nedlägga sjökarteutgivningen samt inskränka topografiskt-hydrografiskt arbete, överläts ansvaret för sjökarteutgivningen på K som enskild person. K ingick på detta säregna avtal, vilket bestod till hans död 40. 98—20 utgav K ett fyrtiotal sjökort.

K:s far hade sysslat med en förbättring av Johan Månssons Sjöbok, o K utgav 5 seglingsbeskrivningar i anslutning till sjökartor, vilka till uppläggning o bildmaterial kan ses som förebilder till det sena 1800-talets Svensk lots. Arbetets omfattning men främst detaljarbetet o kartornas pålitlighet gjorde K till en internationellt aktad person; namnet K blev ett begrepp, vilket bl a missbrukades av brittiska kartförläggare på egna produkter. K:s sjökort över Nordsjön ansågs under årtionden vara oöverträffat.