Otto Wilhelm Königsmarck

3 Königsmarck, Otto Wilhelm, bror till K 2, f 5 jan 1639 i Minden, Westfalen, d 15 sept 1688 på ett venetianskt amiralsskepp utanför Chalkis (dåv Negroponte), Grekland. Studier vid univ i Leipzig 51—53, i Jena 53— 55, studieresor i Europa 57—60, överkammarherre vid sv hovet 11 dec 60, envoyé till England 17 dec 60, överste o chef för C G Wrangels kavallerireg 64—65, ambassadör till Frankrike april 66 (fullm 31 maj 65), till sachsiska hovet febr 67, major i kurpfalzisk tjänst 67, överste för livgardet till häst 10 aug 67, för Livreg till häst 26 nov 67—23 maj 72, sv ord ambassadör i Frankrike 4 dec 71—74, generalmajor o vice guvernör i Bremen o Verden 23 maj 72, fransk maréchal de camp 74, sv generalfältmarskalklöjtn 21 sept 74, fältmarskalk 13 okt 75, befälhavare över militien i Pommern 27 nov 75, generalguvernör över Pommern, Rügen o Wismar 14 okt 79, kansler för univ i Greifswald 79— 85, generalissimus över venetianska krigsmakten 85.

G 9 febr 82 på Karlberg, Sthlm, m grev Catharina Charlotta De la Gardie, f 18 mars 55 i Sthlm, d 15 sept 97 i Stade, dtr till riksdrotsen greve Magnus Gabriel D o pfalzgrev Maria Euphrosine.

K fick en grundlig o mångsidig utbildning, i hemmet i Stade o sedan under resor o universitetsstudier i utlandet, varvid den lärde Esaias Pufendorf var hans handledare. Vid 15 års ålder utsågs han till rector magnificus vid univ i Jena. 56 vistades han i Basel, året därpå i Venedig. Efter Karl X Gustavs död 60 utsågs han till överkammarherre hos den unge Karl XI men sändes snart som envoyé till England för att gratulera Karl II till tronbestigningen.

65 värvade K ett tyskt livgarde på 150 hästar, som deltog i kriget mot staden Bremen, o ledde själv våren 66 en lysande ambassad till Paris för att vinna Frankrikes stöd i biläggandet av denna tvist. Följande år utnämndes han till överste för Livreg till häst o kvarstod som regementschef till maj 72. Men redan 68 hade han gått i fransk krigstjänst o deltog med ett av honom värvat regemente med stor utmärkelse i striderna på olika fronter, bl a i slaget vid Seneffe.

Medan K ännu tillhörde franska armén, tjänstgjorde han 72—74 som ordinarie sv ambassadör i Frankrike, framförde sitt lands medlingsanbud till den franske kungen o deltog i underhandlingarna om subsidietraktaten mellan Frankrike o Sverige. Först in på året 75 återvände han till Sverige. K, som under tiden utnämnts till vice guvernör i Bremen o Verden o fältmarskalkslöjtnant, fick nu Karl XI :s order att bege sig till armén i Tyskland. Han anlände dit några dagar efter nederlaget vid Fehrbellin i juni, o redan i jan 76 efterträdde han den gamle, sjuke C G Wrangel som överbefälhavare i Pommern. Han mottog uppdraget med stor tvekan. Hans syn på Sveriges försvarsmöjligheter var mycket dyster, o i brev till kungen kritiserade han öppet Wrangel för hans dåliga planering.

K framstår som en försiktig, något pessimistiskt lagd man, men med förmåga att improvisera o utnyttja tillfället (Wimarson). Han ville inskränka försvaret av Tyskland till de fasta platserna o Rügen. I nära tre år förmådde han nästan utan understöd från hemlandet o mot överlägsna motståndare hålla kvar de sv trupperna i Pommern. Under de allierades långa belägring av Stettin (juli—dec 77) var K outtröttlig att med brev egga borgerskapet till fortsatt strid, prisade deras uthållighet o lovade dem fördelar i framtiden. Stettin o Rügen gick förlorade, men med raskhet o kraft satte K in ett motanfall o vann 18 jan 78 vid Warksow på Rügen en lysande seger över den dansk-brandenburgska armén o återtog ön. Budet om segern mottogs med jubel i högkvarteret i Skåne, men fiendens övermakt var för stor, o K tvangs 25 okt s å kapitulera i Stralsund o uppge Pommern.

I början av juni 79 landsteg K i Karlshamn med återstoden av trupperna. Han var misstänksam mot krigsledningen, som han ansåg avsiktligt ha lämnat honom i sticket, o sin misstro riktade han mot den mäktige Johan Gyllenstierna. Han vistades hos Karl XI i Skåne o sökte där förgäves motarbeta Gyllenstiernas inflytande. Karl XI :s åsikt om K:s uppträdande framgår av ett brev till Nils Bielke 88: "han var en brav soldat och hade stor övning, men det stora felet hade han det han aldrig talte väl om någon".

I okt 79 återsändes K nu som generalguvernör till det efter freden återlämnade Pommern. Under kriget hade han gjort Sverige stora ekonomiska tjänster. I jan 76 övertog han ett tyskt kavalleriregemente, som han genom värvningar förstärkte till elva kompanier. Till underhåll åt trupperna i Tyskland tillsköt han 150 000 dir smt av egna medel. För vissa restantier till kronan innehade han som pantegods Ralswik på Rügen o Herrevadskloster i Skåne. Båda godsen lät Johan Gyllenstierna indra till kronan hösten 79. Först efter Gyllenstiernas död fick K ersättning för Herrevadskloster i form av godsen Börringekloster o Lindholmen i Skåne, men 86 blev också de indragna. När K i början av 86 inlämnade en räkning på 50 000 rdr, som likvidationskommissionen redan avgjort, avvisades hans krav av kungen, som ålade honom "perpetuum silentium". Bosjökloster i Skåne, som han köpt av sin svärfar Magnus Gabriel De la Gardie, indrogs 88 efter hans död.

Djupt besviken över kungens agerande sökte K lämna landet för att gå i främmande krigstjänst. I maj 85 avreste han med k tillstånd till Ungern o stred där under kejsarens fanor mot turkarna. Efter fälttågets slut begav han sig till Wien, där han fick det smickrande anbudet att bli överbefälhavare för republiken Venedigs armé i kampen mot turkarna. Sedan Karl XI gett sitt samtycke, anlände K i mars 86 till Venedig, där han mottog sitt befäl.

K vidtog åtskilliga åtgärder för att skapa en rörlig armé, uppsatte ett lätt fältartilleri o anställde 15 000 man tyska legotrupper. Flera sv officerare tog tjänst hos honom. Armén skeppades över till ön Lukas, turkarna besegrades i flera slag o halvön Morea erövrades. I sept 87 erövrades Aten. Under belägringen av Akropolis träffades Parthenon, som turkarna använde som krutmagasin, av en bomb o sprängdes i luften, vilket K djupt beklagade. Under belägringen av turkarnas huvudort Negroponte på ön Eubea drabbades K av pesten o avled följande höst. Hans lik fördes balsamerat till Stade, där han begrovs i den K:ska familjegraven i S:ta Maria kyrka. Staden Venedig hyllade hans minne genom att sätta upp hans bild i marmor vid arsenalen.

K var en högt begåvad man med gedigen klassisk bildning. Anna Åkerhielm, som medföljde till Grekland som sällskapsdam till grevinnan K, berättar, att han talade både latin o grekiska. Han hade en redbar karaktär o uttryckte sig gärna rakt på sak om människor o förhållanden, vilket retade många. Hans svärfar M G De la Gardie säger, att han hade "den hardiessen som vill vara utan sky att säja sanningen". Sin militära utbildning fick han i Frankrike under Turenne. Han var en skicklig organisatör, seg o klok, o en framstående härförare. Hans treåriga försvar av Pommern räknas som en av stormaktstidens främsta militära prestationer. Han var djupt religiös o en human chef, som vårdade sig om sitt folk.