Anders E Jeurling

Jeurling, Anders Elis, f 21 dec 1851 i Kristinehamn, d 28 mars 1906 på Jättna, Gryt, Söd. Föräldrar: köpmannen Gustaf Elis J o Johanna Hamnstedt. Mogenhetsex vid hal i Örebro vt 71, inskr vid UU ht 72, red o utg av Gotlands allehanda 14 jan 76—15 jan 78, av Karlstads tidn 15 nov 79—1 okt 84, av Gbgstidn dagbladet 27 sept 84—31 jan 85, medarb i Aftonbladet 2 febr 85, red:sekr där 1 april 85—23 juli 89 (utgivare till 1 dec 87), VD för S-T från 30 nov 89 (ordf i styr för S-T ab 93—juni 02 o från okt 02), red 30 nov 89—10 aug 99, huvudred 11 aug 99—30 juni 02, led av styr för Sv tidn: utgivarefören 1 juni 98—05 (ordf 98—01 o 03—05), utgivare av Hvad nytt i dag 24 nov 98—05.

G 1) 30 sept 75 (-92) i Ölme, Värml, m Sofia Maria Andersson, f 21 mars 55 i Ed, Älvsb, d 8 april 32 i Linköping, dtr till godsäg Olle Gustaf A o Lisa Nilsdtr; 2) 16 dec 94 i Skara m Louise Kuylenstierna, f 7 juni 72 på Åsen, Essunga, Skar, d 7 aug 54 i Gryt, dtr till majoren Carl Johan Ludvig K o Eva Katharina Hjort samt omg m rektorn för Solbacka lärov Johan Berglund.

Under uppsalatiden medarbetade Anders J tillfälligt i Gotlands allehanda, som han inköpte 1875 efter att ha lämnat studierna. Efter några år överlät han emellertid tidningen på brodern Ossian J och drev 1878 —84 bokhandelsrörelse i Karlstad. Som deltidsredaktör för Karlstads tidning lyckades han delvis genom stridbar kritik av den kommunala förvaltningen stabilisera och driva upp den nedläggningshotade tidningen. På nyåret 1885 rekryterades han av prof Gustaf Retzius till redaktionssekreterare på AB. Genom ab Stadsposten tog J 1887 ett initiativ till lokal postbefordran i Sthlm. Då K M:t i dec 1888 som följd av ett riksdagsuttalande fastställde postverkets ensamrätt även vid den lokala postföringen, tvingades emellertid bolaget upphöra och inlöstes av generalpoststyrelsen på hösten 1889.

J:s roll i vissa hemliga försäljningsunderhandlingar med brännvinsdirektören och riksdagsmannen L O Smith på sommaren 1889 ledde till en brytning med Retzius och ett brådstörtat avsked från AB. Även om motsättningen till AB och Stadspostens likvidation ledde till konkreta tidningsplaner just på hösten 1889, tyder J:s genomarbetade kalkyler på en inte helt oförberedd situation. Han lyckades också få boktrycka- ren och förläggaren av den framgångsrika Sv Familj-Journalen, C E Gernandt (bd 17), som ekonomisk garant, och 2 dec 1889 utkom S-T:s första nummer.

Genom inriktning på lägre medelklass, småbrukare och industriarbetare konkurrerade J om läsarna i skiktet mellan DN och Social-Demokraten, vilken 1890 blev daglig, samtidigt som det låga priset, 2 öre mot normalpriset 5 öre, skapade en ny läsekrets. Småannonseringen blev ett hot mot i första hand Sthlms dagblad. Innehållsmässigt strävade J redan under AB-tiden att väsentligt öka andelen originalmaterial i texten.

Idén om en billighetstidning med koncentrerad och populär nyhetsjournalistik utan starkare politiska eller kulturella inslag var 1864 Rudolf Walls linje med DN och blev 1889 J:s. Försvagningen av DN:s ursprungliga profil blev på 1890-talet till förfång för konkurrenskraften gentemot S-T med dess för tiden ovanligt målinriktade reklammetoder. 1900 hade upplagan passerat 100 000, medan de närmaste konkurrenterna låg kvar på mellan 20- och 30 000. Politiskt kan S-T under J:s ledning betecknas som frisinnad med pragmatisk snarare än radikal framtoning. I unionsdebatten intog tidningen en anmärkningsvärt försvarsvänlig hållning.

1893 lyckades J köpa ut Gernandt med kapital från Fredrik Vult von Steijern på DN. 1895 övertogs emellertid aktiemajoriteten i båda tidningarna av Skandinaviska tryckeriab, en nybildad presstrustbildning efter engelskt mönster. J:s beroende av utanförstående kapital — som emellertid inte synes ha påverkat tidningens redaktionella ledning — upphörde först 1900 i och med att J genom S-T ab förvärvade aktiemajoriteten i holdingbolaget. Redan 1901 har J varit inne på tanken att upplösa bolaget, som kommit att framstå som en belastande överbyggnad. 1900—04 avvecklades successivt bolagets intressen i DN, Malmö-tidningen, Sundsvalls tidning och GP, varefter det likviderades. J:s önskan att dra sig tillbaka även från S-T, delvis till följd av vacklande hälsa, förmådde honom att sommaren 1902 försälja aktiemajoriteten till ett konsortium, de facto representerande finländska motståndsrörelseintressen, framför allt prof Gösta Mittag-Leffler och den finländske publicisten Axel Lille. Oroad av ryktesbildningen mot bakgrunden av de ömtåliga relationerna till Ryssland lyckades dock J på formella grunder snabbt få köpet att återgå.

J var 1905 en av de större tecknarna i den av David Bergström och Valfrid Spångberg planerade frisinnade kvällstidningen Svenska pressen. När projektet inte blev av, tog J i stället över Spångberg till S-T, vilket under vintern 1905—06 ledde till en märkbar radikalisering på ledarsidan. Förhållandet mellan J och huvudredaktören Adolf Hallgren hade efter det "finska" mellanspelet 1902, då Hallgren agerat bulvan, blivit spänt. J synes nu i praktiken ha stött Spångberg mot Hallgren, trots att den senare torde ha legat närmare J:s egen politiska linje från 90-talet. Unionskrisåret 1905 innebar även för S-T en påkänning, som kvarstod i form av den Spångberg— Hallgrenska konflikten vid J:s död i mars 1906.

Den 1874 bildade Publicistklubben hade från början en yrkesvårdande, pressetisk inriktning. J, som i egenskap av tidningsledare visat en anmärkningsvärd administrativ och teknisk duglighet, tog genom motioner vid publicistmötena i Helsingborg 1892 och Gävle 1895 initiativet till en ekonomiskt-tekniskt betonad sammanslutning av de sv tidningsutgivarna. J satt ordf vid det konstituerande sammanträdet i april 1896, och när den nya organisationen blev arbetsduglig i maj 1898, valdes han till styrelseordf. Sv tidningsutgivareföreningens möjligheter att göra auktoritativa uttalanden på den samlade pressens vägnar utnyttjades de första åren i frågor som postbefordran, rätten till tidnings titel och tidningsreklamen, vilket — i likhet med organisationens första framträdande som arbetsgivarpart 1903—04 — i hög grad kom att peka framåt mot åren kring 1920.

J:s styrka som tidningsman låg på det administrativa och tekniska planet samt i hans förmåga att fånga upp skickliga medarbetare, t ex Emil Norlander, Adolf Hallgren, Valfrid Spångberg, Anna Branting och Emil Leijon. En återkommande ledarskribent under större delen av 90-talet var Adolf Hedin.

Vid sidan av sin publicistiska verksamhet intresserade sig J för småbruket och egnahemsrörelsen. 1900 grundade han genom en donation Solbacka läroverk på sin egendom Jättna, som han förvärvat 1896. Han synes inte på allvar ha satsat på en rikspolitisk karriär, även om han vid två tillfällen — 1881 i Karlstad, 1905 i Rönö, Hölebo och Daga — ställde upp som AK-kandidat, dock utan framgång.