Johan av Östergötland

Johan, f 18 april 1589 i Uppsala, d 5 mars 1618 på Bråborgs slott, Dagsberg, Ög. Föräldrar: konung Johan III o Gunilla Bielke. Fick Åbo o Bråborgs slott o län 90 (tilltr ej), hertig av Östergötland 00 (tilltr 06).

G 29 nov 12 på Sthlms slott m sin kusin Maria Elisabet, f 10 mars 96, d 7 aug 18 på Bråborgs slott, dtr till konung Karl IX o Kristina av Holstein-Gottorp.

J spelade som barn och yngling en större roll i rikspolitiken än han gjorde som vuxen, vilket berodde på att han efter Sigismunds avvikande var närmast till att ärva Sveriges krona. Hans farbror, hertig Karl, var visserligen inte villig att avstå från makten, men han var en utpräglad legitimist, uppenbarligen plågad av att stämplas som usurpator, inte minst vid främmande furstehov. Ganska länge underlät han att klargöra, hur han ställde sig i tronföljdsfrågan, och J kom därför en tid att stå i centrum för uppmärksamheten. Hertig Karl hotade gång på gång att avgå och kunde också ibland utpeka J som tronföljare, även efter det att denne, knappt femton år gammal, på riksdagen i Norrköping 1604 hade förmåtts att avsäga sig sina anspråk på tronen.

J:s furstendöme kom efter vissa regleringar att omfatta hela Östergötland, Kinda och Ydre härader i Småland, Sundbo i Närke och Kåkind i Västergötland, vartill 1611 lades ytterligare fyra härader i sistnämnda landskap. Det donationsbrev som Karl IX utfärdade 1609 gav J en stark maktställning. Furstendömet överlämnades till honom och hans manliga arvingar såsom deras "rätta egendom", och han tillerkändes andlig och världslig jurisdiktion, rätt att utnämna bl a biskopar och lagmän och att slå mynt med sin egen bild på. Hela den ordinarie kronouppbörden av skatter och avgifter, tullar, bötesmedel m m ställdes till hans disposition. Därutöver var han överbefälhavare över de i furstendömet uppsatta trupperna. J:s makt var dock i verkligheten ingalunda så oinskränkt. Man har belägg för att Karl IX gav förhållningsorder direkt till J:s underlydande och att J inte alltid vågade utnyttja sin utnämningsrätt till höga ämbeten utan att först inhämta farbroderns mening. Men med åren växte hans självförtroende, och regimskiftet 1611 betydde en avgörande förändring i hans ställning. Gustav Adolf var som nybliven konung angelägen att vinna J:s vänskap och visade förtroende för honom som militär medhjälpare, både under Kalmarkriget, då J gav prov på goda militära ledaregenskaper, och under det ryska kriget, då konungen 1615 inför sin avresa till krigsskådeplatsen utnämnde honom till högste befälhavare över de i hemlandet förlagda styrkorna. Men förhållandet mellan J och Gustav Adolf var dock i grunden ömtåligt. Ett allvarligt irritationsmoment utgjorde den efter Karl IX :s bortgång intensifierade polska propagandan i Sverige. Den inriktades inte minst på att försöka få J att understödja Sigismunds och de sv emigranternas planer. J avvisade dessa inviter. Men han kunde inte godta de hårda metoder som Gustav Adolf tillämpade under sin kamp mot den polska agitationen och som lagfästes i Örebro stadga 1617. Han blev därför trots sin lojalitet föremål för konungens misstankar. Klyftan mellan Gustav Adolf och J vidgades ytterligare, när denne i sällskap med den styvsinta änkedrottning Kristina slog vakt om furstemaktens befogenheter och prestige. Denna maktkamp ledde vid flera riksdagar till konflikter, som kunde väcka farhågor för ännu allvarligare sammanstötningar i framtiden. Men J:s bortgång skingrade dessa orosmoln. Han dog utan legitima barn, och furstendömet drogs in.

J saknade inte förutsättningar att bli en god regent över sitt lilla rike. Han hade fått en vårdad uppfostran. En tid hade han i likhet med Gustav Adolf haft Johan Skytte till vägledare. Han hade goda språkkunskaper, framför allt i tyska. Han gav många prov på ett livligt kulturintresse, var generös med att ge resebidrag åt studenter, omgav sig med lärda män och var en passionerad konstsamlare. Han hade liksom fadern en utpräglat estetisk läggning. Han byggde upp furstendömets administration och rättsväsen och gjorde insatser som domare och lagstiftare. Särskilt intresse ägnade han åt handelsnäringen och städerna och löste den gamla intressekonflikten mellan uppstäder och sjöstäder till de senares förmån. Framför allt ägnade han Norrköping intensiva omsorger, gav direktiv beträffande stadsplan och arkitektur och beviljade förmåner som stimulerade till invandring. Under hans tid bosatte sig ett antal utländska storköpmän i staden. Dess vapenfaktori grundades av honom. Norrköping skulle bli furstendömets representativa huvudstad, och i dess närhet anlade han Johannisborg som skulle bli hans residens.

Den slösaktiga hovhållningen och byggnadsverksamheten slukade stora summor och försatte J i en ohållbar ekonomisk situation. Furstendömets ordinarie skatteuppbörd förslog inte och inte heller de extraskatter som han utkrävde i strid mot donationsbrevets bestämmelser. Han saknade ekonomiskt sinne; även i detta avseende var han sin faders son.

Redan vid helt unga år drabbades J av svåra sjukdomsanfall, som till sist knäckte honom. Det olyckliga giftermålet torde ha förvärrat hans hälsotillstånd. Hans gemål Maria Elisabet, Gustav II Adolfs syster, hade liksom J en klen hälsa och blev efter några års äktenskap sinnessjuk. Med en Kerstin Månsdtr hade J en son Hans (ej Karl) Johansson (Sandbergska saml ÄÄ 6943—6945, RA), som blev ihågkommen i hans testamente men uppges ha dött ogift i Tyskland (Gillingstam).