Andreas Kalsenius

Kalsenius, Andreas, f 1 nov (likpred), dp 4 nov 1688 i Söderbärke, Kopp, d 24 dec 1750 i Västerås. Föräldrar: kh mag Olaus K o Anna Rudbeck. Inskr vid UU 4 maj 98, mag där 21 maj 13, prästv i Västerås till huspredikant hos k rådet greve Gustaf Cronhielm 22 maj 16, v pastor i Söderbärke efter fadern 17, reg:pastor vid Dalreg 17, andre pastor vid Livdrabantkåren 20 (tilltr 21), eo hovpredikant 20, ord juni 22, v preses i hovkonsistoriet 21 maj 25, överhovpred 13 mars 28, tillika kh i Nikolai förs, Sthlm, 15 sept 30 (tilltr 1 maj 31), TD i Greifswald 30, biskop i Västerås 8 nov 33 (tilltr 1 maj 35), deltog i riksdagarna 34, 38—39, 40—41, 42—43 o 46—47 (led av SU 34, 38—39, 42—43 o 46—47).

G 22 jan 23 i Garpenberg, Kopp, m Elisabeth Lemoine, f 25 nov 00 där, d 73 vid Sätra brunn, Kila, Vm, begr 20 juli 73 i Västerås, dtr till inspektören Isaac L o Clara Moell.

Genom härstamning och släktförbindelser — hans morfar var västeråsbiskopen Nicolaus Rudbeckius — tycktes K bestämd för det andliga ståndet. Genom moderns första äktenskap med kyrkoherden Laurentius Barchius var han dessutom befryndad med de inflytelserika släkterna Barchius och Bark. Ännu inte fyllda tio år sändes K till Uppsala, där hans studier först leddes av halvbrodern Nicolaus Barchius. Senare tillhörde han kretsen kring Erik Benzelius d y, hans handledare skall då ha varit Andreas Rhyzelius. I denna intellektuellt stimulerande miljö väcktes K:s håg för lärda studier, och hans planer tycks först ha gått i denna riktning. Promoverad till magister 1713, ville han företaga en utländsk studieresa, men den omöjliggjordes av krigsförhållandena. Efter prästvigningen 1716 tjänstgjorde han en tid som huspredikant hos Gustav Gronhielm. Som regementspastor i Dalregementet deltog han i 1718 års norska fälttåg och i slaget vid Baggensstäket 1719.

Redan vid denna tid hade K goda förbindelser vid hovet genom Nicolaus Barchius, som var brorson till Ulrika Eleonoras förtroendeman statssekreteraren Samuel Bark och redan i flera år hade tjänstgjort som hovpredikant och drottningens biktfader; han utnämndes 1719 till överhovpredikant. Avgörande för K:s fortsatta bana blev utnämningen till pastor i drabantkåren och eo hovpredikant. Härigenom fick han kontakt med Fredrik I, vars närmaste omgivning han sedan länge tillhörde. De tycks ha förenats av ett gemensamt intresse för jakt.

K:s befordran gick sedan raskt. Redan 1728 efterträdde han Barchius som överhovpredikant och hovkonsistoriets preses. Sin ställning vid hovet bibehöll han även efter utnämningen till kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen, varmed också följde ordförandeskapet i Sthlms konsistorium. I egenskap av konungens själasörjare följde han denne på resan till Hessen 1731. K rönte många prov på kunglig nåd. Utnämningen till Barchius efterträdare som biskop i Västerås genomdrev konungen sålunda mot rådets majoritet. Genom sina släktförbindelser tillhörde K den kyrkliga aristokrati ur vilken episkopatet vid denna tid normalt rekryterades. Hans främste medtävlare, domprosten Tillæus, var redan till åren kommen. Till K:s förmån talade hans ungdom och driftighet, men säkert har också vid detta tillfälle hans goda relationer till kungaparet varit av stor betydelse.

Som biskop kom K att spela en politisk roll. I prästeståndet representerade han sitt stift vid samtliga riksdagar mellan 1734 och 1747, och han intog en inflytelserik ställning i ståndet bl a som ledamot i sekreta utskottet. K:s tidiga relationer till den benzelianska kretsen och kung Fredriks förbindelser med den framväxande oppositionen mot Arvid Horn samverkade till att K anslöt sig till denna och senare till hattpartiet. Vid den halvt revolutionära kupp genom vilken hattpartiet i dec 1746 säkrade sin majoritet i rådkammaren hörde han till dem som genomdrev prästeståndets deltagande i rådsvalet. Hans förhållande till kronprinsessan Lovisa Ulrika tycks däremot ha varit dåligt. I ett brev till sin bror betecknar hon i juni 1746 K som den störste skurk på jorden.

Påståendet att K i hemlighet skulle ha sammanvigt kung Fredrik och Hedvig Taube är sannolikt ogrundat. Det har aldrig kunnat visas, att en sådan vigsel verkligen ägt rum. Konungen själv förnekade det energiskt. K:s ställning som konungens förtrogne och biktfader var dock ömtålig. Den omständigheten att han inte sökte förhindra eller avbryta den anstötliga förbindelsen väckte misstanken att han främjade den. Härtill bidrog säkert också den påfallande välvilja, som kom honom till del från monarkens sida och som väckte avund. K:s belackare påstod, att han med skriftens och profetemas ord skulle ha försvarat tvegifte.

K var en dugande stiftschef, ordningsam och sträng. Den fruktan han kunde injaga mildrades av hans vänliga och sällskapliga väsen. I allmänhet tycks han ha åtnjutit sin samtids respekt och aktning. Till lärouppfattningen var han ortodox, och han hörde i likhet med sin halvbror och företrädare i biskopsämbetet till pietisternas motståndare. Som ledamot i den 1729 tillsatta kommissionen över Eric Tolstadius tillhörde han den minoritet som förklarade denne överbevisad om dippelianism och därför i likhet med konsistoriet ville döma till avsättning från kyrkoherdeämbetet på Skeppsholmen.

Genom sitt äktenskap blev K ekonomiskt tämligen välsituerad. Bouppteckningen visar en behållning överstigande 200 000 dlr kmt. Då äktenskapet var barnlöst kunde makarna utöva en viss välgörenhet. K skänkte sålunda UU grundplåten till en professur i kyrkohistoria som skulle bära hans namn. Universitetet fick också Sätra hälsobrunn och ett kapital på 20 000 dlr, vars avkastning skulle användas till fattigas underhåll. K ägde en betydande boksamling, som efter hans död försåldes på auktion.