Nicolaus Barchius

Barchius, Nicolaus, brorson till riksrådet Samuel Bark (se släkten Barck), f. 25 nov. 1676 i Västerås, d 16 febr. 1733 därstädes. Föräldrar: dv. historiarum och poeseos lektorn i Västerås, sedermera prosten och kyrkoherden i Söderbärke Laurentius Barchius och Anna Rudbeck. Förlorade vid åtta års ålder sin fader men fick en god styvfader i prosten Olaus Kalsenius. Student 13 febr. 1689 i Uppsala, där han var inackorderad hos professor Joh. Salenius; disputerade 12 mars 1698 (De hospitalitate Hebræorum; pres. J. Palmroot) och 3 dec. s. å. (De indole heroica; pres. H. Forelius); anträdde mars 1699 en utrikes studieresa genom Danmark, Tyskland, Holland och England, varunder han besökte ett flertal, särskilt tyska, universitet; promoverades frånvarande till fil. magister i Uppsala 11 dec. 1700; hemkom sept. 1701. Prästvigd 17 aug. 1702; huspredikant (»hovpredikant») hos K. rådet och presidenten greve Nils Gyldenstolpe; e. o. K. hovpredikant 1703; tf. notarie i hovkonsistoriet s. å.; hovpredikant hos änkedrottningen 1706; domprost i Västerås 27 nov. 1709; änkedrottningens biktfader 1710; fick senatens befallning att kvarstanna i Stockholm såsom tf. preses i hovkonsistoriet och tillträdde domprostbefattningen först i maj 1711; deltog i riksdagarna 1713–14, 1719, 1726—27 och 1731; drottning Ulrika Eleonoras biktfader 1719; överhovpredikant och preses i hovkonsistoriet 5 mars s. å.; kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen och preses i Stockholms stads konsistorium 14 maj 1725; biskop i Västerås 24 nov. 1729 (tillträdde maj 1731). Teol. doktor vid kröningen 5 mars 1719.

Gift 1) 1 aug. 1707 (1706?) med Maria Steuch, f. 14 juni 1689, d 11 juni 1719, dotter till ärkebiskop Mattias Steuchius; 2) 26 apr. 1720 med Maria Eufrosina Franc, f. 1682, d 14 mars 1751, dotter till landshövdingen i Nyköping Peder Franc.

1720-talet, då B. verkade först som överhovpredikant och preses i hovkonsistoriet och sedan även som kyrkoherde i Storkyrkan och preses i stadskonsistoriet, var en i religiöst avseende synnerligen upprörd tid i Stockholm. Det var tiden för den konservativa pietismens blomstring, för konventikelplakatet och den Dippelska oron. Liksom prästerskapets stora flertal intog B. en mot de nya religiösa rörelserna skarpt avvisande hållning och blev genom sin ställning en av ortodoxins ledare. Till de mest extrema ortodoxa ivrarna hörde han dock icke. I en predikan inför hovet 1721 angrep B. pietismen och dess konventiklar. Han blev med anledning därav (4 dec.) uppkallad i rådet för att giva upplysningar. Här framhöll han starkt faran av de pietistiska sammankomsterna och tillrådde en allvarsam förordning med varning och hotelse om straff. Resultatet blev ett K. brev till överståthållaren av 8 dec. 1721 »angående de inritade och sig insmygande svärmeriers förebyggande och hämmande». 1725 drog B. ånyo uppmärksamheten till sig genom en antipietistisk predikan på 14 söndagen efter trefaldighet om »rätta christnas andelige prästerskap i Christo Jesu», vari han sökte med skriftens ord visa, att pietismens lära om det andliga prästadömet var falsk och att endast det vigda prästerskapet har en av Gud given rätt att offentligen förkunna hans ord inom församlingen. Predikan utsattes för en skarp kritik av kyrkoherde Herman Schröder och blev föremål för undersökning hos myndigheterna ända upp i senaten. Vid riksdagen 1726–27 var pietistfrågan brännande. I jan. 1726 hade konventikelplakatet utkommit men hade väckt opposition, och från pietistiskt håll sökte man vid riksdagen vinna en mildrande förklaring därå. Inom prästeståndet var stämningen given. Där klagade vid riksdagens början B. över att »gement och enfaldigt folk» i Stockholm vore »alldeles inficierade» med pietism och över att t. o. m. en och annan av prästerna offentligen å predikstolarna predikade mot plakatet (prästeståndets . prot. 14 sept. 1726). Samtidigt hade ståndet bekymmer för Dippel, vilka naturligen ökades, sedan denne efter en tids vistelse i Skåne i jan. 1727 kom upp till Stockholm. Ståndet gjorde stora ansträngningar att få honom förvisad ur riket genom K. M:t utan de andra ståndens hörande. Härvid tjänstgjorde B. såsom mellanhand, då det gällde att påverka konungen (prästeståndets prot. 1 och 4 febr. samt 11 mars 1727). Sedan prästeståndet i riksdagens sista stund lyckats få riksdagsbeslut av tre stånd på Dippels utvisande och den farlige kättaren var borta, vidtog för Stockholms konsistorium omsorgen om utrotande av spåren efter hans verksamhet i huvudstaden. Såsom konsistoriets preses hade B. att lägga hand härvid. Särskilt riktade sig misstankarna för dippelianism mot pietismens dåvarande främste representant bland prästerskapet, kyrkoherden på Skeppsholmen Erik Tolstadius. B. ledde konsistoriets åtgärder mot honom och var författare till det betänkande, som konsistoriet 13 dec. 1728 ingav till K. M:t, vari yrkades, att Tolstadius på behaglig tid skulle sättas från ämbetet. Över det »nit» och den »sorgfällighet», B. och konsistoriet i denna sak visat, uttalade prästeståndet vid 1731 års riksdag sin fägnad. B:s' verksamhet som biskop i Västerås blev mycket kort, och för stiftets utveckling har han därför knappast hunnit uträtta något. — Alstrins slutomdöme om B. i likpredikan över honom var, att han »vinnlagt sig att bevisa sig en beprövad och ostraffelig Herrans tjänare». Han omnämner ock åtskilliga drag, som röja en oskrymtad fromhet.