Karl Filip

Karl Filip, f 22 april 1601 på Revals slott, d 25 jan 1622 i Narva. Föräldrar: konung Karl IX av Sverige o Kristina av Holstein-Gottorp. Hertig av (större delen av) Södermanland o Närke samt (hela) Värmland 12 dec 09 (konf 11 juni 13).

Ingick samvetsäktenskap 5 mars 20 m Elisabeth Ribbing, f 1 jan 1596 (personalier; ej 28 juni 97) på Fästered i Finne-kumla, Älvsb, d 24 april 62, trol (E 5470) på Klagstorp i Norra Kyrketorp, Skar, dtr till riksskattmästaren Seved R o Anna Gyllenstierna samt senare g m landshövdingen Knut Lilliehöök.

K var liksom flera av sina äldre syskon (jfr bd 13, s 346 [Elisabeth Sabina]) bland de första i Sverige som fick mer än ett förnamn (Walde 1922). Sitt andra namn torde han ha fått efter sin mormors far, lantgreven Filip den ädelmodige av Hessen (Hermansson).

K:s födelse gav fadern förevändning att söka stöd för sin släktgren genom att 25 april 01 i skrivelser till konungarna av Frankrike o England, generalstaterna i Nederländerna, hertigarna av Pommern (ej Preussen) o Braunschweig samt lantgreven av Hessen be dem sända representanter som dopvittnen vid hans dop. Han fann sig även föranlåten att några månader efter K:s födelse komplettera sitt 00 upprättade testamente med bl a en bestämmelse, att den nyfödde skulle ärva sin fars hertigdöme, då den äldre brodern Gustav Adolf blev konung, o dessutom få vissa uppräknade städer, slott o län i Livland, om denna provins kunde helt erövras o behållas (Hermansson). Att K skulle få faderns hertigdöme medgavs 04 av ständerna i Norrköpings arvförening. Vid faderns kröning 07 fick K på sin lott Södermanlands fana, som dock, då han ännu var knappt sex år, bars av amiralen Jöran Gyllenstierna (Werwing). I samband med att Gustav Adolf genom två brev 09 o 10 fick Västmanland som hertigdöme, utfärdades förläningsbrev för K på de områden han skulle ha, dock inte med alldeles samma gränser som faderns haft (Lokalf). 11 grundade Karl IX inom hertigdömet den efter K uppkallade staden Filipstad.

Sedan 08 hade Henrik Horn (bd 19, s 344) varit Gustav Adolfs o K:s hovmästare, o som deras lärare hade fungerat Johan Sehroderus, senare adlad Skytte, o dennes bror Ericus Schroderus. Några veckor före sin död skrev Karl IX till K ett förmaningsbrev för att denne ej var flitig i sina studier. Sedermera riksrådet Mattias Soop sändes då till K för att lära honom franska (Sthlms Magazin, 2). Senast 13 blev fd prof Peder Andreæ (Grubb; bd 17, s 342) K:s lärare. En likpredikan framhåller särskilt, att K jämte latin o franska även fick lära sig italienska (Petrus Jonæ Angermannus).

I ett brev från den sv överbefälhavaren Jakob De la Gardie till bojarrådet i Moskva 24 aug 10 nämnde denne, att olika partier i Ryssland till tsar önskade en av den sv konungens söner respektive den polske konungens son Vladislav. 23 juni 11 valde det ena av dessa partier Gustav Adolf till rysk tsar. Efter De la Gardies stormning av Novgorod träffade ständerna där 25 juli s å med honom en uppgörelse, i vilken valet av Gustav Adolf ersattes med ett alternativt val av antingen denne eller K. Underrättelserna härom nådde Sverige kort före Karl IX :s död 30 okt, o i dec avgick från Novgorod till Sverige en beskickning, som åberopade valet 23 juni men även erinrade om Ruriks o hans ättlingars sv härstamning. 10 jan 12 skrev Gustav Adolf till Novgorod, att han snarast möjligt ville resa dit, o förläningsbrev visar, att han började utöva den ryska regeringsmakten. De la Gardie ansåg det emellertid med hänsyn till ryssarnas reaktioner orealistiskt med en personalunion mellan Sverige o Ryssland, o efter framställningar från honom meddelade konungen 19 febr, att han med änkedrottningen o hertig Johan skulle rådslå om K:s resa till Ryssland. Först i okt gav han emellertid motvilligt sitt samtycke till att K blev tsar. Vid riksdagsförhandlingarna i nov föreslog K:s mor änkedrottningen, att han försiktigtvis blott skulle sändas till Viborg. Till följd av hennes motvilja mot att låta honom resa på sjön under vintern kom han emellertid ej dit förrän 9 juli 13, flera månader efter Mikael Romanovs val till tsar. Då den från sv sida begärda hyllningen av K i hela Ryssland ej kom till stånd, återvände han till Sverige i början av 14.

K:s hertigdöme kom under hans omyndighet att efter faderns död styras av modern, som blev en stridbar förespråkare för hans intressen i de konflikter som uppstod med kungamakten. I vilken utsträckning den omyndige hertigen själv agerat i dessa sammanhang är föga känt. Sommaren 17 röstades i rådet inför konungens kröning om den sextonårige K:s ifrågasatta myndighetsförklaring, varvid elva riksråd tillstyrkte, medan Axel Oxenstierna ensam avstyrkte. Gustav Adolf beslöt i enlighet med dennes mening, o K förblev omyndig till sin död, ehuru han fr o m 19 kan beläggas själv ha undertecknat brev till fogdar i hertigdömet (Johansson). K fick kort därpå avsluta sina studier med en resa dec 17—maj 18 över Danmark, där Kristian IV gav honom ett ståtligt mottagande på Kronborgs slott, via Lübeck, Hamburg, Bremen, Braunschweig, Hessen o Pfalz till Paris, där han fick företräde hos Ludvig XIII, samt åter över Baden, Stuttgart, Nürnberg, Dresden, Rostock o Trelleborg. Efter att i början av 21 i moderns sällskap ha gjort sitt sannolikt enda besök i Värmland (Johansson) lyckades K — sedan han sökt använda Axel Oxenstierna, Karl Karlsson Gyllenhielm o Johan Skytte som bönemän — förmå Gustav Adolf att låta honom följa med till Livland på sommaren s å. Vid belägringen av Riga arbetade båda bröderna i löpgravarna med spade i hand. Då Gustav Adolf 12 sept ville storma staden, var K en av dem som förmådde honom att för tredje gången avsända en skrivelse med uppmaning till kapitulation, vilken uppmaning fick avsett resultat. Därefter följde han brodern på fälttåget till Mitau. På hemresan från Balticum drabbades K 11 jan av "einem pestilentischen Fieber" (X 240). Gustav Adolf måste därför kvarlämna honom i Narva, där han dog mellan kl 2 o 3 natten till den 25 jan 22. Liket fördes till Sthlm på sommaren s å (Walde 1918—19), o begravningen ägde rum 19 nov 23 i Strängnäs domkyrka, där hans kvarlevor vid undersökningar 1860 o 1907—10 återfanns svepta i en dyrbar sobelpälsbrämad kappa av sammet, o där en rustning av förgyllt järn från hans begravningståg förvaras. Hertigdömet hemföll till kronan, varefter intet dylikt varit mer än titulärt i Sverige.

Om K:s person är föga känt. De emellanåt i senare litteratur återgivna karakteristiker av honom, som publicerats i HSH 1, s 202, 5, s. 51 f, o 8, s 18, är alla förfalskningar av A L Stierneld (Hildebrand). 16 skrev K:s hovmästare Dietrich von Falkenberg (bd 15) till pfalzgreven Johan Kasimir om den då i Sverige varande hertig Frans Karls av Sachsen-Lauenburg skadliga inflytande på honom (Cronholm). Ett intermezzo vid kröningsriksdagen 17 tyder på att K ärvt åtskilligt av Vasarnas temperament. Ett av modem underskrivet o beseglat förslag till överenskommelse angående K:s hertigdömes rusttjänst hade då av Gustav Adolf återsänts till henne, men K hade gått tillbaka till honom med det. Konungen yrkade upprepade gånger på att K skulle behålla det, men K slängde det på golvet, varefter konungen kastade det på elden. Våren 19 tackade K Gustav Adolf för ett försonligt brev, i vilket denne förklarat o ursäktat sig för "hotan o undsägelse"; K sade sig ej kunna komma ihåg, att han givit orsak till "vrede o ovilja" utan endast förfäktat sin "mening o rättighet" (Sthlms Magazin, 3). Axel Oxenstierna uppges på äldre dagar ha talat om den "jalousie", som varit mellan Gustav Adolf o hertigarna K o Johan, o som sin mening uttalat, att "hade icke Gud kallat båda så snart bort, så hade en blodbadstuga visst blivit i riket" (Loenbom 1768; Adlersparre). De personalier över K, som går under Gustav II Adolfs författarnamn o tryckts av Styffe o Hallendorff, är av osäkert värde som belägg för konungens inställning till honom, eftersom ett koncept till en stor del av dem föreligger av Johan Skyttes hand (K 360). De kan alltså ej utan vidare anses vara författade av Gustav Adolf. Av K:s kvarlevor framgår, att han var en bredaxlad man med rödblont hår o skägg (Strömbom). De målningar av honom, som funnits, är ej bevarade, men han är avbildad på flera medaljer.

Några dagar efter K:s död födde Elisabeth Ribbing deras dotter Elisabeth Karlsdotter, som redan av sin samtid kallades Gyllenhielm (bd 17). En i litteraturen spridd uppgift (Lüdeke), att K också hade en illegitim dotter, som var gift med den bekante boktryckaren Ignatius Meurer, är kronologiskt orimlig (Gerdes). En uppgift (Arckenholtz) om ytterligare en illegitim dotter till honom, vars son "Koskiöld" eller Koskull skulle ha fått rekommendationsbrev av drottning Kristina i Rom, beror möjligen på förväxling med en i släkten Koskull ingift dotter till en av Erik XIV:s illegitima döttrar.