Johan Gustaf Halldin

Halldin, Johan Gustaf, f 5 sept 1737 i Runnaby, Eker (Ör; nu Längbro, Örebro), d 4 dec 1825 i Sthlm (Hedv El). Föräldrar: reg:skrivaren Gustaf H o Anna Margreta Broström. Inskr vid UU 4 juni 52, eo kanslist i KB trol i slutet av 59, bokhandl i Sthlm på 70-talet, skriftställare.

G m Ulrica Juliana Ahlgren, f 21 april 50, d 22 nov 26 i Sthlm (Hedv El).

Efter studier vid Uppsala universitet blev H anställd vid K biblioteket, där han emellertid inte avancerade längre än till eo kanslist. Han uppträdde också som utgivare av några kortvariga periodiska skrifter och som författare på dikt och prosa. Hans politiska sympatier låg på hattarnas sida, och han ägnade Axel v Fersen d ä en hyllningsdikt 1768. På 1770-talet etablerade han sig som bokhandlare med utländska skrifter som specialitet, vilket emellertid slutade med konkurs.

Från sin dittills relativt obemärkta tillvaro kom H plötsligt i rampljuset våren 1779 genom några artiklar i Sthlms Posten under pseudonymen Publicola. Sedan revolutionen 1772 hade den politiska diskussionen i Sverige varit synnerligen tam. Kritik mot myndigheter förekom sällan, och kungens och regeringens åtgärder stod utanför all diskussion. Inte ens det allmänt utbredda missnöjet med brännvinsmonopolet (1775) fick annat än i mycket inlindad form uttryck i pressen. Lovorden var vanligare i tryckta skrifter. Till denna lojalitet mot de styrande bidrog bl a den reaktionära TF 1774, men också det faktum att farliga skribenter köptes av regimen.

Under dessa förhållanden väckte H:s frispråkiga politiska tidningsartiklar speciellt stor uppmärksamhet. Den första behandlade domstolarnas praxis vid tryckfrihetsmål, varvid dock myndigheternas enda reaktion blev ett anonymt svar från justitiekanslern. I nästa artikel (St P 14 april nr 76) kom emellertid H in på det gustavianska regeringssättet, vilket han betecknade som »dygderegering». Kungens dygd vore regeringssättets enda grundpelare, och den konungsliga makten var enligt H inte begränsad av någon motvikt. I den sista artikeln (St P 15 april nr 77) kritiserades brännvinsmonopolet som orättvist och ägnat att framkalla nationens missnöje.

Vad H skrivit om brännvinet blev sensation bland allmänheten, och myndigheternas reaktion kom också snabbt. På Gustav III:s order åtalades H och dömdes av Svea hovrätt till tre veckors fängelse på vatten och bröd. I justitierevisionen ändrades straffet till döden. Majoriteten av domarna motiverade emellertid straffskärpningen med H:s förgripliga uttalanden om författningen. Gustav III anslöt sig till majoritetens mening men benådade samtidigt H från allt straff.

Kungens inkonsekventa handlande dikterades uppenbarligen av önskan att erhålla ett prejudikat. Genom att rådsherrarna i justitierevisionen, som tillrått brännvinslagstiftningen, dömde H för hans tankar om författningen, undvek man att ge intrycket, att de dömde i egen sak. H har själv uppgivit, att två av dödsdomens anhängare i justitierevisionen anförtrott honom, »att konungen hade lovat dem, att om de ville döma mig till döden för att dymedelst avskräcka andra från att med dylik dristighet skriva mot kungliga förordningar, skulle jag icke allenast bliva av Hans Maj:t benådad utan ock erhålla en livstidspension såsom upprättelse för det man tvungit mig att spela en roll i denna sällsamma dramen. Detta löfte gick ock verkligen i fullbordan».

Uppgiften om pensionen är riktig. H fick tom förskott för flera år. Avsikten måste ha varit att vinna honom över på kungens sida. H fick dessutom tillåtelse att i framtiden vända sig direkt till denne med sina tankar, och en rad bestraffande brev vittnar om att han utnyttjade den givna tillåtelsen. Gustav III fann honom till slut besvärande och skrev till statssekreteraren Elis Schröderheim: »H börjar på nytt att gräla; laga så för Guds skull, att det tar en ända innan min hemkomst — han gör oss alla galna.»

Avsikten att vinna H för regimen nåddes inte genast. Han medverkade sålunda i Josias Cederhielms oppositionsblad Sanning och Nöje (1779—80). Men 1783 blev han utgivare av det nystartade regeringsorganet Aftonbladet, närmast tillkommet som motvikt till den oppositionella Tryck-Friheten den Wälsignade. Hans redaktörsbana blev emellertid kort. H hade gripits av swedenborgianismen och lät den komma till uttryck i tidningen. Sthlms konsistorium, som av regeringen förmåtts att obesett rekommendera Aftonbladet till övriga konsistorier i riket, reagerade, och H entledigades från sin post. I fortsättningen gjorde han sig mest känd som ivrig swedenborgare och sökte bl a under 1780-talet upprepade gånger att trycka swedenborgska skrifter i Khvn, dock med ringa resultat. Han blev också, medlem av Exegetiska och philantropiska sällskapet, vilket grundades 1786. Sällskapets omvändelsekampanj hejdades snart av lagens arm och Kellgrens penna, men H:s swedenborgianska intresse blev bestående.

Att H ännu i början av 1790-talet inte ansågs politiskt helt ofarlig framgår av att han tillhörde dem som häktades efter mordet på Gustav III 1792. Man väntade att finna upplysningar om oppositionens planer i hans papper, men resultatet blev negativt. Efter några dagars bevakning på sitt rum släpptes han. I fortsättningen bodde han åtminstone tidtals i Köpenhamn, där Frans Michael Franzén träffade honom 1795. I juni 1813 förhördes H i Hälsingborg med anledning av att han skrivit anonyma brev i Sv philantropiska sällskapets namn till ett par regeringsledamöter, och fick välja mellan att åtalas eller att insättas på Malmö hospital. H valde det senare alternativet, troligen på grund av att han då fick mat och husrum, och tillbringade där tiden 13 juni 1813—19 sept 1814. Han erhöll därefter en gratifikation, som 6 okt 1815 ökades till 200 rdr bko årligen. Under senare delen av sitt liv kallades han k sekreterare.

Inför sin samtid var H känd som Publicola och swedenborgare, dvs som politisk och religiös fanatiker. De som känt honom närmare, t ex hans kusin prosten G Gezelius och E Schröderheim, har emellertid också starkt framhävt hans bildning och kunskaper, inte minst hans djupa insikter i främmande språk. »Mångkunnig, skarpsinnig, med ett odlat vett, och ett i grunden dygdigt hjärta» är Gezelius karaktäristik. Men han tillägger också, att H »alltid haft något egit, något besynnerligt uti sin karaktär, som skiljt honom ifrån andra och gjort hans öden sällsamma».