Georg Gezelius

4 Gezelius, Georg, f 6 okt 1735 i Karlstorp (Jönk), d 24 maj 1789 i Lillkyrka (Ör). Föräldrar: lanträntmästaren Martin G o Sara Catharina Broström. Inskr vid UU 23 okt 52, vid Åbo akad juni 57, disp pro gradu 30 juli s å, mag 2 aug s å, huspredikant hos presidenten frih C F v Höpken maj 59, prästv i Uppsala 30 maj s å, pastoralex 25 maj 64, kh i Ö Ryd (Sth) 25 sept 65 (tilltr maj 66), i Lillkyrka o Ödeby (Ör) 4 febr 67 (tilltr 17 maj s å), k hovpredikants titel 4 juni 79, kontraktsprost över Glanshammars kontrakt 23 april 80.

G 10 juli 67 i Sthlm (Ridd) m Sara Regina Petré, f 41, d 16 febr 99 i Lillkyrka, dtr till kämnären Johan Joakim P o Ebba Hadelin.

G hade en bekymmersam uppväxttid. Hans far, som var lanträntmästare i Jönköping, kom på balans, dömdes till avsättning och livstids fängelse samt dog 1760. Modern hade redan 1748 flyttat till Sthlm, där G fick två gynnare i greve E v Stockenström och handlanden J Lefebure. Av sin morbror lanträntmästaren C N Broström sändes han till Uppsala. Genom att undervisa söner till E J Paléen (adl af Palén) blev G bekant med dennes svåger, C Fr Mennander, som 1757 utnämndes till biskop i Åbo. Det beslöts, att G skulle överflytta dit för att slutföra sina studier. Genom sin beskyddare Palén blev G 1759 huspräst hos presidenten C F v Höpken. Samtidigt fortsatte han som informator, reste med sina lärjungar i Närke och Bergslagen och predikade på olika håll. G slutade 1763 hos Paléns och blev informator för en son till den 1756 avrättade översten Erik Brahe. 1765 blev han kyrkoherde i Ö Ryds pastorat, till vilket familjen Brahe hade patronatsrätt.

G hade emellertid en annan gynnare i kammarherre Carl F H:son Uggla på Ekeberg i Närke, och denne kallade G till kyrkoherde i Lillkyrka följande år. Denne mångintresserade och kunnige man, själv känd som heraldiker, personhistoriker och topograf, har utan tvivel haft ett stort inflytande på G:s intressen och inspirerat honom till att påbörja de samlingar, som resulterade i vårt första biografiska lexikon. I sin intressanta självbiografi, tryckt i PHT 1954, anger G, att han i febr 1777 reste till Sthlm för att öka sina samlingar för lexikonarbetet, varvid han även besökte Uppsala. Helst önskade han få ett pastorat i dessa trakter, enär »alla slags kunskaper hava sitt rätta hemvist» där; häri misslyckades han dock. När lexikonet, som förlades av akademibokhandlaren M Swederus i Uppsala, var klart för utgivning, dedicerade G del I (1778) av detta Försök til et biographiskt lexicon öfver namnkunnige och lärde svenske män, omfattande kombinationen A–H, till konungen. Av litteratur, som G använt nämner han särskilt arbeten av Stiernman, Loenbom, Ekholm och Gjörwell samt bland medhjälpare, utom Uggla, J H Lidén, Gahm och E M Fant. Själv infann sig G i audiens hos Gustav III 1 nov s å, anmäld av sin gynnare Brahe. Belöningen blev en hovpredikantsfullmakt i juni 1779.

Andra delen av lexikonet, omfattande I–R, var klar s å. I förordet nämner G här en ny medhjälpare i A Schönberg. De vid artiklarna fogade källhänvisningarna visar, att G även haft en rad tillfälliga medhjälpare. Sedan tredje delen, S–Ö, utkommit vid jultiden 1780, arbetade G på sitt supplement och detta, som var  ganska vidlyftigt, lämnades till Swederus i början av 1786 och publicerades 1787. Här nämner G ytterligare några av sina mera ordinarie medhjälpare, nämligen överstarna J Gemer och Edv Plaan, bergsrådet E af Geijerstam, lantmäteriöverdirektören P Holmbrinck, den bekante personhistorikern Abr Hülphers och magister Anders Forssenius. Artiklarna i lexikonet är förhållandevis korta och liknar i fråga om sakuppgifter den bättre åminnelsegenren. Stilistiskt och även sakligt ansluter sig G även till Jöchers Gelehrten-Lexicon, som bl a visar  intresse för kuriositeter och anekdoter. En viss yttre skildring ges, t ex av peruker, skägg, ovanlig längd,  klädedräkt; den inre karakteristiken är mera schablonmässig. Medeltida personer är ej medtagna, ej heller  kvinnor (jfr titeln); inte heller konungarna är biograferade. Däremot tog G med uppgifter om föräldrar och porträtt. Någon enda gång ges kritik (t ex på art N v Oelreich). Givetvis är G:s verk mest kompilation. Han erkänner själv att lexikonet »i sitt slag är ganska ofullständigt». Någon gång citeras handskrivna samlingar som Stiernmans och Schönbergs, men om egentliga arkivstudier är inte tal. Stoffet är det tryckta från likpredikningarna till den då moderna litteraturen.

G:s verk var en aktningsvärd och intressant prestation för sin tid, så mycket mer som författaren hade starkt begränsade resurser såsom lantpräst i en avsides ort. För nutiden har lexikonet mest historiografiskt intresse genom sitt urval, men när det gäller med G samtida personer, som han eller hans krets av hjälpare personligen känt, har det ännu värde. Man kan där även hitta nyttiga litteraturanvisningar om dåtida tidningar och tidskrifter.