Carl J H Hallendorff

Hallendorff, Carl Jakob Herman, f 5 nov 1869 i Rappestad (Ög), d 28 april 1929 i Sthlm (Engelbr). Föräldrar: kh Johan Herman H o Rosa Hanna Gustava Cnattingius. Mogenhetsex vid Norrköpings h a l 13 juni 88, inskr vid UU 14 sept 88, FK 13 sept 90, FL 14 sept 95, disp 18 maj 97, FD 31 maj 97, doc i historia 29 maj 97—20 aug 04, allt vid UU, vik adjunkt o extralär vid Uppsala h a l sept 98, adjunkt där 15 mars 01, lektor vid Örebro h a l 11 mars 03, lektor vid H reallärov på Östermalm i Sthlm 18 maj 04—08, lär i stats- o samhällslära vid K krigsskolan på Karlberg 06—10, prof:s n h o v febr 08, uppdrag att biträda med utarb av organisationsplan för Handelshögskolan i Sthlm 29 april 08, rektor där från 17 juni 09 (tilltr 1 sept), prof i statskunskap o ekon hist där 13 juni 11, led av AK 14—17, ordf i Allm valmansförb:s sthlms-avd 21. — LSkS 99, LVHAA 22.

G 8 juni 97 i Uppsala m Anna Maria Fries, f 7 april 71 i Linköping, d 3 mars 1929 i Sthlm (Engelbr), dtr till kh Andreas Peter F o Maria Charlotta Castensson.

När Carl H 1888 började sina historiska studier i Uppsala, kom han att i främsta rummet ägna sitt intresse åt den karolinska epoken. Som en av Harald Hjärnes lärjungar inspirerades han av dennes strävan att nyorientera Karl XII:s-forskningen och emancipera denna från negativ ideologisk dogmatik. Hans 1897 ventilerade doktorsavhandling Bidrag till det stora nordiska krigets förhistoria, som förskaffade honom docentur, väckte stor uppmärksamhet, och den blev jämte några mindre arbeten, som han under den följande tiden publicerade i olika tidskrifter och samlingsverk, en viktig insats i den fortsatta forskningen och den ganska intensiva debatt som den nya inriktningen framkallade. H fullföljde sina föresatser att söka ge ny belysning åt olika militära och politiska episoder under kriget genom engagerad källforskning, inte minst i utländska arkiv. Under arbetets gång kom han till ett alltmera fördomsfritt men på det hela taget positivt bedömande av kungens både person och verk.

H kom emellertid snart att fängslas av andra uppgifter både bakåt och framåt i tiden. Sedan han 1901 fått uppdraget att ge ut Sverges traktater med främmande magter, fick han direkt anledning att ta upp problem rörande 1600-talets historia, men detta hindrade honom inte från att också ägna sin uppmärksamhet åt 1800-talet, med tyngdpunkten förlagd till 1850- och 60-talen. Det första resultatet av hans forskningar om denna epok var hans bidrag 1908 till festskriften till Hjärne om de skandinaviska rikenas neutralitetsförklaring under Krimkriget. Av stor betydelse blev att han kunde stödja sig på brev och handlingar ur olika familjearkiv, som dittills knappast använts av forskningen. Ett urval ur dessa brev utgav han 1918 i en volym med titeln Oscar I, Napoleon och Nikolaus, som han inledde med en sammanfattande karakteristik av de utrikespolitiska problem som Sverige hade att ta ställning till under västmakternas konflikt med Ryssland i början av 1850-talet. Han underströk kung Oscars anspråk på att vara den personlige ledaren av utrikespolitiken och hans omsorg om att undvika farliga äventyr. Men han gav tillika en utpräglat kritisk bild av den sv diplomatins otillräcklighet och dess överdrivna känslighet för opinionen, som med sin misstro mot Ryssland förenade ett illusionstänkande i fråga om både Finland och västmakterna. I uppsatser i olika tidskrifter gav han vidare en mångsidig belysning av de diplomatiska förhandlingar som ledde till novembertraktaten och Ålandskonventionen. Studier rörande den skandinaviska krisen 1864 samlade han under titeln Illusioner och verklighet (1914), och under samlingsrubriken Från Karl XV:s dagar (1924) utgav han en mängd förut bl a i Svenska Dagbladet publicerade uppsatser. Till stor del var de ägnade skandinavismen, men där ingick också en första vetenskaplig undersökning av lantmannapartiets tillkomst och äldsta historia. Dessa uppsatser utgjorde förarbeten till en sammanhängande framställning av den politiska, ekonomiska och kulturella situationen i Sverige vid 1800-talets mitt som ingick i den 1923 utkomna 12:e delen av samlingsverket Sveriges historia till våra dagar (vars första hälft dock endast var en reviderad upplaga av Emil Hildebrands i den tidigare editionen av samma verk ingående skildring av Oscar I:s tid). Dessa större arbeten, till vilka bör läggas hans 1928 färdiga översikt över frihetstiden i Gleerupska förlagets utgåva av Svenska folkets historia, kompletterades med en rad uppsatser i tidskrifter och tidningar.

H:s position inom sv historisk forskning medförde, att han kallades till ordförande i Karolinska förbundet (1925), i Sv historiska föreningen (1926) och i Samfundet S:t Erik (1927). I detta sammanhang bör också framhållas, att han under sina sista levnadsår drogs in i det internationella historiska samarbete som började ta form 1926 med en internationell kommitté som centralinstans. 1927 anslöts Sverige till denna organisation, när vid ett sammanträde på Handelshögskolan i Sthlm i april Sv kommittén för internationellt historiskt samarbete konstituerades. Den fick till medlemmar representanter för ett flertal sv institutioner och sammanslutningar, och till dess förste ordförande utsågs H. Det blev emellertid en ganska kort tid han fick verka på denna post. Han deltog i den internationella kommitténs assembléer i Göttingen i maj 1927 och i Oslo i aug 1928, men dog en månad innan den tredje assemblén skulle äga rum i Venedig i maj 1929.

H:s mångsidiga intressen och outtröttliga energi gjorde det naturligt, att hans kapacitet togs i anspråk även för uppgifter av mera praktisk art. Dit hörde i främsta rummet uppdraget att leda organisationen av Handelshögskolan i Sthlm, när den 1909 startades efter fleråriga förberedelser, sedan bankdirektör K A Wallenberg 1903 donerat en större summa som grundplåt.

Genom sin anknytning till Handelshögskolan, vars rektor han blev 1909 och där han 1911 blev professor i statskunskap och ekonomisk historia, fick H anledning att vidga sina forskningar och föra dem in också på det ekonomiska livets område. Han hade inte den ekonomisk-historiska utbildning och kanske inte det intresse för ekonomisk teori som främst tack vare Eli F Heckscher och Arthur Montgomery kommit att prägla den ekonomisk-historiska forskningen. Men hans egen mångsidiga orientering och hans breda politiska och kulturhistoriska intresse dokumenterades i sådana omfångsrika arbeten som två delar av historien om Sveriges riksbank under specialtiteln Riksens ständers bank 1719—1803 (1919 och 1920), Sv handelsbanken 1871—1921 (1921), Sv brandtariff-föreningen 1873—1923 (1923) och Sv arbetsgivareföreningen 1902—1927 (1927). Riksbankshistorien gav många knappast fullt utnyttjade bidrag till frihetstidens och den gustavianska epokens karakteristik.

Under den jämförelsevis korta tid H verkade som läroverkslärare förmedlade han till sina lärjungar Harald Hjärnes nyskapande historiesyn. Han hävdade bl a att sv historia måste sättas in i dess universella sammanhang, även om det kunde vara påkostande att emancipera sig från invanda nationalistiska eller inrepolitiska synpunkter, och att det gällde att klarlägga de djupare drivkrafterna bakom utvecklingen. Denna sökarattityd anlade han för egen del också vid sin bedömning av det samtida politiska skeendet, sedan han i slutet av 1906 dragits in i publicistisk verksamhet som politisk medarbetare i Sv Dagbladet. Han anpassade sig till en början efter tidningens försök att driva en icke partibunden moderat politik, men han lyckades inte få anslutning för sin idé om en borgerlig samlingspolitik med sikte på att värna om samhällsintresset och rättsordningen.

Under åren närmast före första världskriget koncentrerades H:s journalistiska verksamhet på utrikespolitiken. Han blev en övertygad förespråkare för alliansfrihetens idé och blev efter krigsutbrottet en klar motståndare till aktivismen, vilket inte hindrade honom från att betrakta centralmakterna som småstaternas beskyddare. Förutsättningen för hans krav på en alliansfri sv politik var emellertid, att den kunde stödjas på ett starkt försvar, och på denna punkt hade han redan under förkrigsåren satt in sina krafter med övertygelse och verv. Under den då intensiva försvarskampanjen hoppades han till en början, att den Staaffska ministären skulle kunna förmås att framlägga förslag om en avsevärd förstärkning av försvaret. Men då avgörandet dröjde på grund av splittringen i frågan inom det liberala partiet, följde många och långa diskussioner dels om ett regeringsskifte, dels om hur en försvarsreform skulle utformas. När en bred folkopinion till förmån för ett starkare försvar tog sig uttryck i bondetåget i febr 1914, befann sig H bland de aktiva försvarsvännerna och fick som sådan s å plats i riksdagens andra kammare. Där anslöt han sig till högerpartiet. Vid sommarriksdagen detta år arbetade han ivrigt för att sammanjämka de olika meningarna och få till stånd den betydande förstärkning av landets försvar som genomdrevs vid denna riksdag.

H:s riksdagsverksamhet blev inte långvarig. Då man inom Handelshögskolans styrelse befarade, att det parlamentariska livet skulle inkräkta för mycket på hans arbete som högskolans rektor, fann han sig föranlåten att 1917 lämna riksdagen. Till detta hans beslut, som inom högerkretsar väckte stor besvikelse, bidrog att han inte ansåg sig kunna avstå från den ekonomiska trygghet som hans ställning som rektor gav. Sin politiska gärning som publicist fortsatte han emellertid och lämnade flitigt bidrag till i främsta rummet Sv Dagbladet och den 1911 pånyttfödda Sv Tidskrift, i vars inre redaktionscirkel han tog säte i en krets av äldre och yngre Hjärnelärjungar. Han invaldes också i kyrkomötet, där han var lekmannaombud för Sthlms stad 1925 och 1926. Han fick härigenom ett nytt tillfälle att odla sitt personliga kyrkointresse, som för honom var ett fädernearv. Hans far var präst i Linköpings stift, och hans yngre bror Knut verkade länge som missionär i Sydafrika. Hans kyrkliga intressen fick ytterligare näring genom hans giftermål. Hans hustru var syster till S A Fries (bd 16), och genom vänskapen med denne kunde H vidga sina ecklesiastika kontakter. Han var en flitig kyrkobesökare. I flera år var han också ledamot av kyrkorådet i Engelbrekts församling i Sthlm.

H:s bortgång vid ännu inte fyllda 60 år hade som närmaste orsak en blindtarmsinflammation. Men hans hustrus död några veckor tidigare drabbade honom så hårt att hans livslust sinade. Under den något kärva ytan fanns hos H, denna effektiva arbetsmänniska, en tilldragande förening av personlig godhet, värme och hänsynsfullhet som verkade stimulerande på alla han kom i beröring med.