Samuel A Fries

2 Fries, Samuel Andreas, f 15 mars 1867 i Linköping, d 14 dec 1914 i Sthlm (Osc). Föräldrar: kh Andreas Peter F o Maria Charlotta Castensson. Mogenhetsex vid Norrköpings h allm lärov 8 juni 1886, inskr vid Uppsala univ 27 sept s å, fil kand där 30 maj 1888, teol kand där 26 maj 1894, prästv 7 juni s å, teol lic vid Uppsala univ 23 mars 1895, disp pro gradu 6 april s å, utnämnd teol dr 16 sept 1897, promov 6 nov s å, allt i Uppsala, v komminister i Nikolai förs i Sthlm 15 aug 1894–30 april 1895 o 1 sept 1895–30 april 1900, komminister där 25 juni 1898 (tilltr 1 maj 1900), led av Sthlms stadsfullm från 1904, kh i Oscars förs i Sthlm 5 juni 1907 (tilltr 1 juli s å), led av Sthlms konsistorium s å, led av överstyr för Sthlms stads folkskolor 1908–13 (v ordf 1909–10, ordf 1910–13). – LNO 1904, KV02kl 1912.

G 28 aug 1894 i Hjorted (Kalm) m Anna Klara Sofia Fagerlin, f 17 okt 1866 där (ibid), d 29 maj 1940 i Sthlm (Osc), dtr till godsägaren Otto Gottfrid F o Amanda Josefina Amalia Andersson.

Med en målmedvetenhet och energi, som var utmärkande karaktärsdrag hos Samuel F, grep han sig som ung student i Uppsala hösten 1886 an med studier på lång sikt. Han hade från .början klart för sig, att han skulle bli vetenskapsman. På förvånande snabb tid inhämtade han grundliga insikter i ett flertal teologiska ämnen, samtidigt som han planlade självständiga forskningar inom sitt huvudgebit, exegetiken. År 1889 vid 22 års ålder offentliggjorde han sin första vetenskapliga avhandling, över ämnet »Profeten Jeremias klagosång över konung Josia». År 1892 anmodade honom hans lärare i semitiska språk, professor Herman Almkvist, att skriva en modern framställning av Israels historia, vilken utkom 1894. Redan vt 1893 hade han fått i uppdrag att hålla akademiska föreläsningar över samma ämne och fick därigenom tillfälle att göra sig till talesman för den moderna bibelkritiken. Men uppdraget kom från den radikale Almkvist, som var misstänkt bland teologerna, och blev därigenom i framtiden inte någon merit för F på den akademiska vädjobanan.

Det som utom studierna mer än något annat gav innehåll åt F:s Uppsala-år var vänskapen med den något äldre N J Göransson, sedermera professor i dogmatik, och Nathan Söderblom. Dessa tre bildade ett sällskap, kallat »Fritt ur hjärtat», vilket regelbundet varje söndagseftermiddag sammanträdde för att »lösa världsgåtorna». Särskilt var det F och Söderblom, som fann varandra. De var mycket olika till kynne, men båda hade samma lidelse för vetenskapen och kyrkan och kämpade för samma mål. Dess innebörd sammanfattar Tor Andrae i sin Söderblomsbok i två punkter: »Först en konsekvent genomförd, rent historisk uppfattning av kristendomens tillblivelse, av dess stiftare och dess heliga urkunder, med uteslutande av allt övernaturligt, för så vitt därmed förstås tilldragelser eller ingripanden av principiellt annat slag än de, som annars bilda människolivets eller historiens vävnad. För det andra: Från religionens eller från den religiösa auktoritetens sida får inte ställas något hinder i den fria tankens och forskningens väg. Tanken skall inte veta av annat hinder än det, som den själv under sitt rastlösa sökande möter och tvingas att erkänna. Där finner den till äventyrs ett nytt område, ett sammanhang av egen art, vars svårigheter den själv inte kan bemästra. För trons egen renhet och trygghet är det nödvändigt att den forskande tankens rätt erkännes helt och utan prutmån». Det anförda gäller närmast Söderbloms banbrytande gärning inom sv teologi, men det gäller oavkortat även som uttryck för F:s uppfattning.

Liksom Söderblom fick F de rikaste impulserna för sin teologiska åskådning från den kontinentala forskningen, främst den tyska. Men liksom S stiftade F i unga år bekantskap med den för sina djärva idéer berömde och fruktade pastor primarius Fredrik Fehr (bd 15), vilken också blev F:s förman i det prästerliga ämbetet. Fehr företrädde ett religiöst reformprogram, i vilket den unge F kände igen mycket av sina egna tankar, och när Fehr tidigt rycktes bort, utgav F en minnesskrift, som tillika är ett vältaligt vittnesbörd om hans omfattande studier även på det dogmhistoriska området.

F sökte professur inte mindre än tre gånger utan framgång, första gången 1898, då det gällde, eo professorsämbetet i exegetik i Uppsala. Medsökande var docenterna Stave och Kolmodin. De sakkunniga som förklarade F inkompetent till professuren, avgav ett gemensamt yttrande, vars slutord beträffande F hade följande lydelse: »Här är ju fråga om besättandet av en lärareplats för den akademiska ungdomen och särskilt för blivande präster i församlingen . . . Då gäller det ju i första hand, att läraren besitter icke blott fördomsfrihet i sin forskning . . . utan framför allt en fast grundad tro på den bibliska uppenbarelsesanningen i det hela och på kristendomens fundamentala läror och därjämte, varsamhet och pietet i behandlingen av nya dagens spörsmål». Ärendet hade med iver och oro följts av den trogne vännen Nathan Söderblom, då ännu i Paris. Frågan var inte blott av personlig art utan även av principiell räckvidd. »Väljer man med sakkunnige», skriver Söderblom, »upphör de teologiska fakulteterna att existera såsom vetenskapliga institutioner . . . Vi må nöja oss med seminarier i de romerska och reformerta sektkyrkomas stil. Ljusa utsikter».

År 1901 sökte F en professur i samma ämne i Lund och placerades av fakulteten i fjärde rummet. Till en s å ledig eo professur i exegetik i Uppsala fick F ett tredje och två fjärde rum. Emellertid hade. Söderblom under tiden blivit professor i Uppsala. Vid fakultetssammanträdet 26 maj 1902 framlade han ett utlåtande på 38 trycksidor. Till detta kunde han foga uttalanden från två namnkunniga tyska exegeter. Söderbloms inlaga är ett märkligt aktstycke. Det är inte blott en apologi för vännen utan ger även uttryck åt viktiga principiella synpunkter på vad självständig forskning måste innebära. Han företog en fullständig omvärdering av de sökande och ställde F i första rummet, men fakulteten lät sig inte påverkas. Söderbloms aktion hade emellertid gjort intryck. När större akademiska konsistoriet sammanträdde för att uppgöra sitt förslag, placerade inte mindre än 10, däribland Harald Hjärne, Adolf Noreen och Henrik Schück, F i första rummet, medan han av tjugo ställdes i tredje. Därmed var F:s öde avgjort. Han nådde aldrig sina vetenskapliga drömmars yttre mål: att som akademisk lärare helt få ägna sig åt forskningen.

Redan 1894 hade F i huvudstaden börjat sin prästerliga gärning med stor framgång. På ett sällsynt sätt förenade han teoretisk begåvning med fallenhet för livets praktiska uppgifter. Han var en framstående predikant och talare, och det sägs, att särskilt männen drogs till hans predikstol liksom till hans kateder. Dessutom var han en skicklig organisatör. Men också den enskilda själavården tog honom flitigt i anspråk. Därtill hade han – liksom Fehr och Söderblom – ett levande intresse för de sociala frågorna.

F var en arbetare som få. Vid sidan om sin krävande praktiska gärning fick han tid inte blott att studera utan även att forska. Oavlåtligen var han sysselsatt med att skriva, och hans sammanlagda produktion är enorm. Han medverkade i dagspressen i de mest skilda frågor. Han var en flitig recensent av vetenskaplig litteratur, medverkade i ett flertal utländska tidskrifter och hann med ett stort antal egna originalarbeten och översättningar. F fortsatte utgivandet av den av Fehr grundade skriftserien »I religiösa och kyrkliga frågor». Hans korrespondens var synnerligen omfattande. Ett vittnesbörd om hans djärvhet och energi är den religionsvetenskapliga kongressen i Sthlm 31 aug—3 sept 1897, till vilken han lyckades samla en rad, delvis lysande vetenskapsmän från ett flertal länder. Han var kongressens förste sekreterare och redigerade dess aktstycken, en volym på 623 sidor. År 1906 grundade han »Religionsvetenskapliga sällskapet» i Sthlm, till vars sammanträden han inte sällan kallade de främsta utländska auktoriteterna, såsom Adolf Deissmann, Ignaz Goldzieher, Rudolf Eucken m fl. Även genom sådana initiativ kom F att spela en betydande roll i vetenskapligt avseende.

Ett av de exegetiska ämnen, som F framför allt var sysselsatt med, var Johannes-evangeliet. Hans bidrag till den johanneiska frågan bär spår av hans ofta påtalade svagheter som forskare, främst hans fallenhet för djärva men ohållbara hypoteser. Men lika klart framträder här hans stora och förblivande förtjänster. F menade, att Johan-nesevangeliet är att betrakta som en trovärdig källa för kunskapen om den historiske Jesus och att det även ur denna synpunkt kan sägas komplettera den synoptiska traditionen. I denna huvudfråga hade väl de konservativa ingenting att invända, men de vägar, varpå F nådde sina resultat, kunde de inte gilla. F betraktades som rationalist och rabulist. Han hävdade, och genomförde fullt ut forskningens rätt att med vanliga historiska och filologiska metoder undersöka de bibliska texterna men visar en långt större respekt för traditionens pålitlighet än samtidens exegeter av den liberala riktningen. I sitt sista större arbete, »Gamla och Nya testamentets religion», ger han likaledes uttryck åt synpunkter, som på sin tid var överraskande. Å ena sidan har han klar blick för sambandet mellan Gamla och Nya testamentets religion, å andra sidan hävdar han den nytestamentliga religionens originalitet ooh självständighet gentemot omvärlden. Man må komma ihåg, att F upplevde den religionshistoriska skolans genombrott, för att rätt inse värdet av hans från f ö moderna utgångspunkter vunna resultat.

F rycktes hastigt bort i sina bästa år. Likväl hade han hunnit med mera än de flesta. 75-årsminnet av hans födelse firades på initiativ av dåvarande professorn i Nya testamentets exegetik Anton Fridriohsen (s 513 f) genom en högtidssammankomst i Uppsala exegetiska sällskap. Därvid avtäcktes en bronsmedaljong av F, utförd av konstnären Arvid Backlund. Samtidigt utkom en minnesskrift. En medalj har efter denna medaljong präglats, vilken skall utdelas som belöning för undersökningar på det exegetiska området (»S A Fries-medaljen»),