Johan Gustaf Hallman

2 Hallman, Johan Gustaf, son till H 1 i dennes första g, f 24 juni 1726, d 17 mars 1797 i Sthlm (Hovf). Inskr vid UU 10 maj 42, disp under C v Linnés presidium 18 dec 45, ex vid fil fak 47, ämnessven i VA 15 aug 47, resor i Europa juli 49—hösten 54, hovmedicus 50, med dr i Padua 50, andre livmedicus hos Adolf Fredrik 7 april 56, förest för kurhusinrättn i Sthlm 27 april 74, assessor i Collegium medicum 11 aug 75, läk vid Djurgårdsbrunn 93. — LPS 82, led av Upfostringssälsk 86.

G 55 m Charlotta Fredrica Krüger, dp 1 maj 30 i Sthlm (Ty), d 11 jan 95 där (trol Hovf), dtr till vinskänken Samuel K o Margareta Elisabet Horneij.

Vid 16 år sändes H till Uppsala med den blivande domprosten i Strängnäs J Wetter som informator. Han bedrev grundliga studier inom filosofiska och medicinska fakulteterna och disputerade under Linné på en avhandling i botanik. Gjörwell gör gällande, att respondenten skulle ha varit författare, vilket må vara osäkert, men han har ritat den plansch, som hör till avhandlingen. H hade från barndomen varit en flitig tecknare och uppnådde stor skicklighet. Linné anlitade honom då det gällde att verklighetstroget återge naturföremål, och när han för Vetenskapsakademin visade prov på sina avbildningar av fiskar och blommor, ansågs de kvalificera honom till att bli antagen som ämnessven.

Något av faderns håg för versskrivning fanns även hos sonen. I latinska verser har han prisat sin gynnare Abraham Bäck, och från hans uppsalaår finns en devot hyllningsdikt till tronföljaren Adolf Fredrik, där H i inledningen ber de akademiska fäderna att unna honom »en liten timma om denna stora Prins i magra värsar rimma». 1749 erhöll H av kommerskollegium ekonomiskt bidrag till en utlandsvistelse, vilken längre fram, när Adolf Fredrik blivit regent, kunde förlängas tack vare ett k stipendium. Av kommerskollegium hade han i uppdrag att studera silkesmaskavel och odling av mullbärsträd. Linné hade rekommenderat honom till uppdraget, och hans far hade goda förbindelser med presidenten i kommerskollegium E Broman.

Fem år kom utlandsvistelsen att vara, och hållpunkterna blev Paris, Rom, Neapel, Bologna, Padua, Florens, Wien och Hamburg. H var fylld av energi och kunskapsbegär. Under utresan studerade han troligen på uppdrag av Linné Nordsjöns tumlare och maneter. I Paris lärde han känna Voltaire och de Jussieu. Hans behagliga sätt skaffade honom vänner vart han kom. Han värderade högt, att han i Rom 1751 efter att ha speciminerat med en uppsats om smitto-samma febrar blev kallad till ledamot av den Arkadiska akademin. Denna ära delade han med kungarna i Frankrike och Polen berättar han stolt i brev till Bäck. I Bologna blev han under inverkan av Joseph Verrati och dennes hustru fysikprofessorn Laura Bassi en entusiastisk anhängare av Medicina electrica. I Lärda tidningar redogör han för hur elektriciteten, dragen ur luften med hjälp av järnsängar, på något ögonblick kunde ge rörelseförmåga åt lama lemmar. I Paris studerade han nyheter inom obstetriken och i Wien lärde han av Maria Theresias livläkare von Swieten, hur kalmuckerna botade syfilis. Han försummade inte resans huvudsyfte; både i Italien och Frankrike besökte han samvetsgrant plantskolor för mullbärsträd och följde silkesmaskens livscykel. Under vistelsen utomlands hade han utnämnts till hovläkare, och av Bäck hade han ingivits förhoppningar att bli anatomiprofessor i Sthlm. Att dessa gick om intet ansåg han bero på att han i hemlandet motarbetades av missunnsamma och »etterfulla kabalister». 1754 var de ekonomiska möjligheterna uttömda, och H återvände till Sthlm, där han öppnade praktik på Fredsgatan.

Strax efter hemkomsten hade H försäkrat sig om två trädgårdstomter på sammanlagt mer än 3 500 m2 vid nuvarande Nybrogatans övre del. Uppmuntrad av sekreta utskottet vid 1755—56 års riksdag anlade han här en mullbärsplantage i stor skala, och som dess föreståndare uppbar han god lön. När plantagen 1758 inspekterades av Vetenskapsakademins utsända, fanns där 25 000 plantor och unga träd. De delegerade med Jacob Faggot och Bäck i spetsen gav dess upphovsman ampla lovord och rekommenderade fortsatt understöd. Vid följande riksdag hade en viss tillnyktring skett inom hattarnas optimistiska näringspolitik; man var inte längre säker på silkesmaskodlingens framtid i Sverige, och H:s ekonomiska villkor försämrades. Än kärvare blev dessa under riksdagen 1765—66, då mössorna tagit makten. Utan många komplimanger drogs alla anslag till plantagen in. 1770 löstes den in av Manufakturfonden för en summa, som ingalunda täckte H:s utlägg. Sedan försvinner anläggningen gradvis ur historien. Den nämns i Tunelds geografi 1773, men i sin skildring av Sthlm 1800 skriver Elers: »Hur länge denna plantering blivit underhållen eller haft bestånd är icke bekant».

När H mot slutet av 1760-talet, driven av socialt patos, kom att ägna större delen av sin tid åt de veneriskt sjuka bland Sthlms fattiga, minskade hans lönsamma praktik inom medelklassen. Doktorn blev svåranträffbar, och många patienter ville ogärna dela läkare med syfilissmittade. Denna sjukdom var nu stadd i kraftig spridning i Sthlms slum och betraktades närmast som vanhederlig. Myndigheterna ville ogärna genom att inrätta sjukhus lägga hyende under lasten. H lät i tidningarna meddela, att han åtog sig att utan ersättning behandla fattiga syfilissjuka. Patienter strömmade till och fick både vård och medicin. I många fall hjälpte han dem med kostpengar, för att de utan avbrott skulle kunna genomgå den rekommenderade kuren, vars viktigaste moment var intagning av relativt stora doser sublimat. Så småningom vann H:s uppoffrande arbete myndigheternas erkännande, och från 1775 beviljade K M:t hans verksamhet ekonomiskt stöd. Ett öre skulle läggas på varje till Sthlm infört skålpund kaffe, och en årlig kollekt skulle tas upp i stadens kyrkor. H fick så möjlighet att under längre perioder förse patienterna med läkemedel och livsförnödenheter. Han anlitades flitigt, och hans kurer gav resultat. Enligt en uppgift av assessor J Odhelius behandlade han under 1774—83 2 672 veneriskt sjuka, av vilka endast två dog. Från 1792 erhöll han fast lön som förste medicus vid kurhusinrättningen, vilken efter hans död förestods av P af Bjerkén och ägde bestånd till 1822.

Efter myndigheternas erkännande av H:s verksamhet förbättrades hans anseende och ekonomi. Den med drsgrad han förvärvat i Padua godtogs inte i Sverige, men efter examination inför Collegium medicum blev han 1775 assessor där. Tjänsten var dock flera år lönlös, och när han 1782 kom i lönetur, avstod han hälften av sina förmåner till en avliden kollegas änka. Endast under de fyra sista åren av sitt liv åtnjöt han full lön. Han följde framstegen inom sin vetenskap och lanserade gärna nya läkemedel och behandlingsmetoder. Intresset för Medicina electrica svalnade, men han experimenterade med märkliga mediciner mot binnikemask, och 1784 godkände Collegium medicum en av honom konstruerad boite fumigatoire till utdelning bland Sthlms parmmätare. Upptäcktsresande i Amerika hade berättat hur infödingarna räddade drunknande genom att »nedifrån blåsa tobaksrök in i tarmarna». Denna idé låg bakom H:s konstruktion, och han lät trycka en bruksanvisning — Om drunknades räddning — för apparatens handhavande, men något exemplar av detta tryck har inte återfunnits i sv bibliotek.

H var omtalad för sin prydlighet, sitt vänliga sätt och sin oföränderliga hövlighet. Linné karakteriserar honom 1757 som tyst, solid, manlig och ödmjuk. Vid god vigör till sitt sista år dog han efter nio dagars sjukdom i en åkomma som hans läkare diagnosticerade som gallfeber. Hans grav finns under mittgången i Hedvig Eleonora kyrka.