Johan Lorentz Odhelius

3 Odhelius, Johan Lorentz, brorson till O 1, f 3 mars 1737 i Strängnäs, d 23 aug 1816 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: handlanden o rådmannen Samuel O o Maria Elisabeth Helin. Elev vid gymn i Strängnäs 46–48, inskr vid UU 6 april 53, disp under Carl (v) Linné 23 dec 54, ML där 21 dec 57, läk i Maria förs i Sthlm 18 jan 58, hospitalmedicus vid armén i Pommern 12 juli 58, exp:medicus vid flottan i Karlskrona 5 april 60, prom MD vid UU (absens) 16 juni 60, hovmedicus 6 maj 61, brunnsintendent vid Djurgårds hälsobrunn 61–66, led av Collegium medicum 31 juli 61, läk o överläk vid Serafimerlasarettet i Sthlm 6 juni 63–13, assessor i Collegium medicum 12 mars 72, utsedd att undersöka åtgärder för medicinalverkets förbättrande vid amiralitetet i Karlskrona 29 maj 75, led av styr för Brandförsäkringskontoret i Sthlm 90, dir där 11 o 13, led av Evangeliska sällsk 09, av Sthlms stads inkvarteringskommission 10, adjung led av komm ang den allm läkarvården i riket maj 10–13, medicinalråd i sundhetskoll från 27 jan 13, led av Sv bibelsällsk 15, av styr för Allm barnbörds- o koppympn:inrättn i Sthlm 16. – LVA 75 (preses 76 o 84), LPS 08.

G 1) 11 okt 1763 i Sthlm, Klara, m Elisabet Maria Biurman, f 9 dec 1740 där, Nik, d 28 febr 1766 där, Klara, dtr till aktuarien Johan B o Catharina Wagner; 2) 16 april 1773 i Lund m Brita Christina Wåhlin, f 14 mars 1750 där, d 4 okt 1812 i Sthlm, Kungsh, dtr till domprosten TD Jonas W o Metta Maria Wassman.

Tidigt föräldralös uppfostrades O tidvis av sin farbror assessorn Lars O i Uppland och kom 1749 till Storskolan i Sthlm, där farbrodern Thore O (O 1) var konrektor. Efter studier i Uppsala och en kort tid som fattigläkare i Sthlm utsågs O till fältläkare under pommerska kriget. Han tjänstgjorde där i mer än två år, bl a som sjukhusläkare i Greifswald och som läkare vid flottan. De rika erfarenheter O förvärvade i den reorganiserade fältsjukvården var troligen nyttiga för hans karriär; nära nog omgående efter återkomsten sändes han i april 1761 av Collegium medicum till Södermanland med anledning av en epidemi. Sedan inledde han sin halvsekellånga verksamhet vid Serafimerlasarettet. Efter att ha misslyckats i sina strävanden att bli stadsmedicus i Sthlm utnämndes O efter ständernas ingripande till överläkare vid lasarettet.

På en gång praktiker, forskare och administratör var O en typisk representant för 1700-talets läkarkår. Hans forskargärning var intimt beroende av de publiceringsmöjligheter som i första hand stod en praktiker till buds. I VAH publicerade han från 1762 en mängd oftast korta meddelanden och uppsatser, i många fall kasuistik från Serafimerlasarettets ögonsjukvård. Trots avsaknad av egentlig kirurgisk utbildning utmärkte O sig framför allt som ögonoperatör, och ännu i hög ålder verkade han som sådan. Han var snabbtänkt – i vissa fall nyskapande – och kunde redovisa flera förbättringar vad gällde särskilt starroperationer. Hans bidrag till bl a den artificiella pupillbildningens utveckling fick dock inte något omedelbart internationellt gensvar. O lät även publicera utdrag ur sin journal där såväl lyckade som mindre lyckade starroperationer redovisades. Det vittnar om stor uppskattning av hans kunnande att andelen patienter med ögonsjukdomar på lasarettet under hans tid var påfallande stort. O vidareförde också Olof af Acrels (bd 1) intresse för postoperativ ögonsjukvård. Han rekommenderade speciellt ifråga om starropererade nya metoder: kallt vatten och frisk luft i stället för de gängse varma omslagen. O var även intresserad av den praktiska utbildningen av läkare. Tidigt företrädde han Sthlms intressen gentemot universiteten vad gällde medicinsk undervisning och stödde förslag om ökad klinisk utbildning.

O:s andra stora intresse var farmakologi. Han verkade aktivt vid tillkomsten av 1775 års farmakopé, men i vetenskapligt hänseende synes han ha haft relativt ringa betydelse. Hans inflytande märks tydligare i den samtidigt utkomna Pharmacopoea pauperum, vilken kom till flitig användning vid Serafimerlasarettet och i övrig offentlig sjukvård. Han publicerade också flera uppsatser på farmakologins område.

O ställde sig generellt kritisk men ofta försiktigt intresserad till kontroversiella nyheter inom medicinen. Särskilt märkbart var detta i hans pionjärgärning på den medicinska publicistikens område. Han översatte åtskilliga populärmedicinska skrifter och gav ut flera handledningar för icke sjukvårdsutbildade. I Collegium medicum anmälde O redan på 1760-talet intresse att ge ut en medicinsk tidskrift, och i VA genomdrev han tillsättandet av en redaktionskommitté för handlingarna. Som utgivare av Läkaren och naturforskaren (1787–1804) och dess föregångare Vecko-skrift för läkare och naturforskare (1782–86) gav han i många fall sv läkare de första upplysningarna om utländska nyheter; bl a var han mycket tidig med sin presentation av mesmerismen, som han ställde sig odelat negativ till. O vidareförde även sitt stora intresse för statistiska och socialmedicinska analyser. Särskilt tydligt är detta i presidietalet Dödligheten i Stockholm (1785), där han utgår från ledande statistiker och utförligt diskuterar möjligheter till förbättringar av sjukvård och sanitära förhållanden. O framträdde också som mindre lycklig översättare av vitterhet. Hans tolkning av Popes The rape of the lock (1797) föranledde beska kommentarer av Leopold.

O verkade synnerligen nitiskt inom både Collegium medicum och VA. Av kollegerna blev han vid åtskilliga tillfällen utsedd att genomföra viktiga uppdrag, och förutom revisionen av farmakopén anlitades han bl a för att ordna medicinalväsendet vid amiralitetet i Karlskrona (1775) och kurhuset i Vadstena (1798) samt pröva vaccinationens värde (1802). Som ett av sina sista stora uppdrag utarbetade O 1808 ett nytt reglemente för barnmorskor, vilket dock utkom först efter hans död. Ännu 1810 knöts han till läkarevårdskommittén, i vilken han förespråkade begränsningar i den föreslagna utbildningen av präster i medicinska frågor. 0:s administrativa skicklighet märktes inte minst i kollegiets organisatoriska verksamhet, där han tillsammans med David Schultz (von Schulzenheim) arbetade för reformer. O verkade även aktivt för förbättringar av läkarkårens status, och det har antagits att han låg bakom förslaget att öppna Läkaresällskapet för alla stockholmsläkare. I kollegiet utvecklade han stor aktivitet då det gällde att hålla efter kvacksalvare och olika alternativa terapier. Misstron märks bl a i hans upprepade kritik av Peter Hernquist (bd 18) och dennes veterinärmedicinska verksamhet. O engagerade sig livligt i diskussionen kring den s k Osbeckska kurmetoden mot veneriska sjukdomar och var ansvarig för kollegiets yttrande över denna, där originaliteten ifrågasattes men samtidigt dess eventuella nytta i ett bättre organiserat sjukvårdssystem diskuterades.

Trots idogt arbete vann O inte erkänsla i kollegiet, och han erhöll inte presidentämbetet, som han sökte vid flera tillfällen. Hans ansökningar hörde delvis samman med omsorgerna om ett arcana, det "Segercronska ögonvattnet", som han genom sitt första giftermål hade fått receptet till och önskade avyttra till staten mot pekuniär ersättning eller högre tjänsteställning. Hans lilla Afhandling om ögon-sjukdomar (1807) är ett försök att ge uppmärksamhet åt detta "undermedel". Lika aktiv var O i VA, där han invaldes först vid tredje förslaget. Hans omsorger gällde särskilt akademins förvaltning och ekonomi, men på grund av sin formalistiska läggning rönte han trots sitt stora intresse för akademins väl föga erkännande. "Denne sträve, glädjelöse man bemödade sig verkligen om akademiens bästa" (Lindroth). – Vid valet av Melanderhielm (bd 25) till sekreterare 1796 synes O ha varit den drivande, och han var en av de aktivaste då det gällde att utmanövrera Berzelius vid sekreterarvalet 1811. Avogheten mot Berzelius kan möjligen ha haft sin grund i den nedgörande recension – "gamla och förkastade kurmetoder" – som denne ägnade O:s Läkare-råd... (1808), vilket innebar en chikan på högsta ort för O.

O var livligt engagerad i Sthlms kommunala liv, särskilt i fråga om hälso- och sjukvård, och han intresserade sig för de principiella frågorna kring kommunal uttaxering för fattigförsörjning. Han var också en av dem som 1812 utsågs att reglera stadens fattigvård. O var intressent i det s k Loheska sockerbruket i Sthlm, och i Brandförsäkringskontoret var han bl a direktör i två perioder.

Den med åren mildare och ännu vid hög ålder aktive O var en känd gestalt i Sthlms gatuliv. Efter sin död fick O, som själv talat över många läkarkolleger, i David v Schulzenheim en minnestalare som oförblommerat yttrade sig om de mindre tilltalande sidorna hos honom men även framhävde rätlinjigheten och konsekvensen samt ämbetsmannen mer än vetenskapsmannen.