Per A L Hallström

Hallström, Per August Leonard, f 29 sept 1866 i Sthlm (Klara), d 18 febr 1960 i Nacka (Sth). Föräldrar: kassören Conrad Leonard H o Johanna Maria Andersson. Mogenhetsex vid Nya elementarlärov i Sthlm 19 maj 83, inskr vid Tekn högskolan 13 sept 83, civiling där 10 juni 86, kompletterade med kemisk teknologi 16 sept 86— vt 87, kemist i Sthlm 87—88, i Philadelphia, USA, 89—90, eo amanuens vid Telegrafstyr 91—97, teaterkritiker i DN 03—05. Författare. — LVVS 05, LSA 08 (led av Nobelkommittén 13, ordf där 22—46, ständig sekr 31—41), fil hedersdr vid Gbgs högskola 16 sept 16, De Nios stora pris 29, Övralidspriset 53.

G 17 maj 95 i Sthlm (Hedv El) m Helga Sofia Erika Åkerberg, f 1 maj 70 där (ibid), d 23 febr 49 i Nacka, dtr till handlanden Johan Erik Å o Sofia Charlotta Carolina Wallenstråle.

Per H växte upp i en borgerlig miljö, hemmet var välsituerat men utan överflöd. Av fadern, som var kassör och allt i allo i en garverifirma på Kungsholmen, tycks H ha fått i arv den skarpa intelligensen, livligheten och berättarlusten men däremot inte hans praktiska handlingskraft. Från modern synes han ha ärvt det blyga, veka och eftersinnande i sitt väsen.

H har själv ypperligt tecknat sin barn-och ungdom och sin väg till författarbanan i En sparf i tranedans (i När vi började, 1902). Han var ovanligt tidigt utvecklad. Särskilt starkt framträder i hans andliga utrustning fantasin. Det fantastiska vävde sig in i hans tidigaste intryck och skapade om dem, så att det efteråt var svårt för honom att finna verklighetskärnan. Långt före skolåldern lärde han sig läsa, och böckernas värld blev genast den viktigaste för honom. Vid sex års ålder slukade han allt han kom över i läsväg, i synnerhet vers. Fritiofs saga var hans förtjusning och han grät över tragiken i Sven Duva. För hans fantasi betydde dock den grekiska mytologin mest. Han var mycket intresserad för språk och litteratur — redan under skoltiden började han t ex läsa spanska, på den tiden något högst ovanligt. Därför hade det varit naturligast, att han slagit in på humanistiska studier, och det ville han också. Sådana kunde dock inte då bedrivas i Sthlm, och hemmets ekonomi tillät inte att han sändes till Uppsala. 16 1/2 år gammal hade han tagit studenten på reallinjen och valde då på faderns önskan att studera vid Tekniska högskolan.

En söndagsförmiddag mot slutet av första läsåret där greps han av medvetandet att en dikt höll på att födas inom honom. Han hade upptäckt motsatsen mellan sig själv och världen och kände att de på något sätt måste förlikas. Redan nu ställde han sålunda det verklighetsproblem vars roll i hans tidigare novellistik Fredrik Böök fint belyst. Det kom att sysselsätta hans tanke och dikt hela livet igenom.

Närmast mötte honom verklighetens kölddrag i vardagsarbetet vid högskolan. Han trivdes inte med detta men förstod, att han måste fortsätta studierna för att få ett yrke att leva på, medan han ämnade lägga ned sin egentliga kraft i litteraturen. Han läste framför allt engelsk vers (bl a Keats och Shelley) och började själv vintern efteråt skriva »i sträck, mest en dikt var kväll». Den motsats mellan fantasilivet och verkligheten som den unge H så starkt kände, skärptes av tidsströmningarna. 1880-talet, naturalismens tid, hade föga till övers för fantasier och drömmerier. »Det var en pessimism utan ljusning», säger han.

Ännu svårare fick H det, när han trädde ut i livet. Han utexaminerades 1886 som ingenjör i mekanisk teknologi och kompletterade sedan sin examen med kemisk teknologi på ett år, vilket eljest brukade ta två. Ännu inte 21-årig fick han anställning som kemist i Sthlm. Säkerligen ligger det ingen överdrift i hans ord att ingen var »mindre förberedd att nappas med» det praktiska livet än han, ingen »såg med mindre illusion på det», ingen hade »tunnare hud att ta emot prövningarna».

I nov 1888 for H till Amerika. Han gjorde det utan illusioner, »bara i begär att dock få se något av världen, att ränna mitt i gapet på utilismens odjur, hellre än att kittlas av dess svans». Han stannade där halvtannat år, mesta tiden i Philadelphia som kemist på en stor fabrik.

Amerikavistelsen kom att få avgörande betydelse för honom. Nästan allt han såg var honom djupt motbjudande, bl a den optimistiskt materialistiska andan, dogmatismen i livsåskådning, industrialismens förakt för människoliv, jäktet. Dessa mörka sidor i amerikanismen blev bestämmande för hans inställning hela livet. De kom till uttryck i hans skisser från Amerika och påverkade hans politiska uppfattning. Han hade en trist och hård tid. Sina kvällar och söndagar ägnade han åt att arbeta på sin bildning och producera. Han »började läsa och beundra Carlyle och ägna dyrkan åt Goethe». Åtskilligt av innehållet i hans första diktsamling tillkom nu och likaså hans första försök i prosaform.

Hemkommen till Sverige våren 1890 hade H klart för sig att han måste debutera som författare och fick i maj 1891 ut sin diktsamling Lyrik och fantasier. Den var heterogen och saknade personlig ton — med vilja hade H uteslutit det mest personliga. Formellt prövade han olika mönster. Han säger sig ha sökt inte att nå välljud utan »plastisk åskådlighet» men har väl knappast lyckats med detta. Boken råkade komma ut veckan efter Frödings Guitarr och dragharmonika och sammanställdes i flera recensioner med denna, en jämförelse som utföll till H:s nackdel. Efteråt kan man konstatera, att debutboken röjer mycket som förebådar H:s senare författarskap: mångsidigheten i ämnen och form och den stora beläsenheten.

Den ringa uppmuntran diktsamlingen rönt gjorde länge H obenägen för fortsatta försök i versform. Visserligen skrev han fortfarande versberättelser, men de omarbetades i regel till prosa. Han blev också tvungen att alltjämt söka sitt livsuppehälle i det praktiska livet — 1891 hade han blivit eo amanuens i Telegrafstyrelsen.

Kanske var det dock en lycka för H, att det praktiska arbetet upptog hans mesta tid och inte tillät honom att gräva ner sig i bitter misströstan. Därtill kom att han tack vare sin tjänst fick se nya miljöer och människotyper. Höstvintern 1891 sändes han på linjearbete i Norrbotten, och under några somrar (1891—94) var han kemist vid en impregneringsanstalt för telegrafstolpar i Östavall i Medelpad. Nu lär han känna Norrlands natur och folk, och han blir en av banbrytarna för den stora norrlandsskildringen. Under sina vandringar skymtar han de »bortkomna väsen på kant med tillvaron», vilkas öden han gestaltar i »små nyckfulla skisser». Några av dessa samlade han 1894 i sin första berättelsesamling under den välfunna titeln Vilsna fåglar.

Berättelserna är hämtade från verkligheten; utom Norrland har minnen från Amerika och från barndomen lämnat stoff. Livssynen är pessimistisk, men tonen är inte bitter som hos 80-talsförfattare utan raljant humoristisk eller satiriskt ironisk. Han hade med denna bok gjort sin avgörande debut, kommit in på det område som framför andra skulle bli hans och infört det slags människor som hans författarskap främst handlar om, de undanskuffade eller misslyckade.

Själv var H dock inte nöjd med verklighetsskisserna. »Jag omväxlade med flykter in i en vackrare värld, där jag andades ut friare», säger han. Så tillkom novellsamlingen Purpur (1895). Dess berättelser vittnar om det starka grepp som Schopenhauers filosofi hade om H vid denna tid och länge. Den skönhetsvärld som fantasin flyr till är lika grym som verkligheten. I det lilla dramat Miraklet hyllas i Schopenhauers anda medlidandet, som kom att bli ett huvudtema i H:s diktning.

Purpur är H:s mest 90-talistiska verk, såväl i sin skönhetslängtan och exotiska verklighetsflykt som i sin färgskimrande, rytmiserade stil, influerad av J P Jacobsens, men kan inte fritas från en viss överlastning. Åtminstone novellen Falken står dock i mästarklass. Samlingen mottogs tämligen kyligt men kom senare att få betydelse för tiotalisternas ungdomsdiktning: både Hjalmar Bergmans Solivro och Sigfrid Siwertz Margot röjer påverkan från Purpur.

En skarp kontrast till det stiliserade i Purpur bildar den ljusa och lekfulla berättartonen i H:s första roman, En gammal historia (1895). Det är en pastisch — något i 90-talsdiktningen vanligt — vars handling utspelas i sv småstadsmiljö på 1820-talet. Under den glättiga ytan utspelas dock en för H typisk konflikt. En idyllisk kärlekssaga mellan två unga krossas obarmhärtigt av verkligheten, representerad av flickans farmor. I teckningen av henne har H gett sin kanske mest levande människoskildring. Med denna bok vann han den läsande allmänhetens hjärta.

En ljusare stämning möter också i novellsamlingen Briljantsmycket (1896), vilket tyder på att H är på väg att nå en försoning med tillvaron. Boken anknyter till norrlandsskildringen i Vilsna fåglar, men denna framträder här fördjupad i den mästerliga I blå skogen, som pekar framåt mot både diktsamlingen Skogslandet och novellen Det stumma i De fyra elementerna. I titelnovellen får ett briljantsmycke som en make skänker sin dödsdömda hustru visa illusionens makt och hoppet inför döden. Med sin veka stämning och fina psykologiska analys förebådar den såväl romanen Våren som de utomordentliga dödsskildringarna i Thanatos och De fyra elementerna. De tre avslutande berättelserna med grekiska motiv visar H:s starka inlevelse i antikens värld; de har en durklang och en enkel, klar stil olik H:s tidigare.

Liksom En gammal historia blev Briljantsmycket en publikframgång, och H vågade i början av 1897 lämna sin tjänst för att helt ägna sig åt författarkallet. Hans närmaste bok blev Våren (1898), där han sökte fånga tidsandan. Den ger skarpa psykologiska analyser och fina naturstämningar men är tung och saknar fasta konturer. På sin ålderdom ångrade han denna bok, som har bidragit till att ge honom rykte att vara tråkig. Mot slutet av 1897 företog H en resa till Italien med återkomst våren 1898. Han skrev då de noveller med italienska motiv som ingår i Reseboken (1898). Intrycken av det han sett och läst under denna och några senare Italien-vistelser befruktade hans författarskap under åren kring sekelskiftet. Det dystra skådespelet Bianca Gapello (1900), ett par av novellerna i Thanatos s å, det sprittande glada lustspelet En veneziansk komedi (1901), reseskildringen Italienska bref (s å), de finstämda novellerna Det stumma och Phocas (i De fyra elementerna, 1906) och den vackra inledningsdikten till Skogslandet (1904) är den litterära skörden av resorna. Dessa hade också en annan betydelse: de lättade det tryck H tidigare känt och gav honom luft under vingarna, vilket gjorde att han kunde skriva mera ohämmat. Nu tillkom dessutom sagodramat Grefven af Antwerpen (1899) och romanerna Döda fallet (1902) och Gustaf Sparfverts roman (1903).

H:s romaner — han utgav också En skälmroman (1906) — visar förtjänster i skildring av både miljö, t ex det norrländska älvlandskapet i Döda fallet och Stockholm i En skälmroman, och människor (i Döda fallet för ovanlighetens skull en handlingsmänniska och i En skälmroman fantasten och slarvern Tuve Blomdahl) men saknar den gestaltbildande kraft som romanen fordrar. Med sitt intellekts rörlighet och sin benägenhet för reflektion och stämningsmåleri hade H svårt att samla sig till stora verk med bredd och must, enkel och jämn linjeföring.

Dessa egenskaper hämmade honom också som dramatiker. Där tillkom också hans svårighet att skapa en naturlig dialog. Inalles skrev han elva dramer (frånsett Miraklet i Purpur och Laodamia i De fyra elementerna). Två var på sin tid stora succéer på teatern: En veneziansk komedi, som är en i H:s oeuvre ovanligt munter skapelse med en verkligt levande gestalt i Isotta, och Erotikon (1908). Det senares på sin tid beundrade kvickhet blev föråldrad i och med att stycket bidrog till att ta död på den erotiska jargong som det angrep. Kungadramerna Karl XI och Gustaf III (1918) och än mer samtidssatiren Nessusdräkten (1919) är trots goda enskildheter inte lyckade. Högst står Två legenddramer (1908) och Två sagodramer (1910). Särskilt legenddramat Alkestis, en den osjälviska kärlekens höga visa, och sagodramat Tusen och en natt om diktandets lust och kval har i sin språkkonst en betagande charm.

Den fullständiga nyöversättning av Shakespeares dramatik som upptog H:s mesta tid under ett decennium (1920—31), visar lysande partier framför allt i stil, vers och rytm men har inte slagit igenom på scenen.

H:s andra diktsamling, Skogslandet, är ett uttryck för 90-talets patriotism. Han har fint fångat stämningar från gammal sed och folktro i dikter som Herr Nils i Wierstad och En häxa, men högst når han i Flyttfåglarna, som med sann naturinlevelse tolkar fåglarnas snabba flykt och ångest inför färden och samtidigt uttrycker något av hans eget väsen. H:s huvudområde är novellen. Utom förut nämnda samlingar utgav han Nya noveller (1912), Ungdomsnoveller (1923), Händelser (1927) och Leonora (1928). I det lilla formatet kom hans rika andliga utrustning bäst till sin rätt: hans förmåga av inlevelse i skilda tidsåldrar, miljöer och människotyper, hans djupgående psykologiska analys, hans mångsidiga vetande, hans nyanserade stilkonst med dess förmåga att skifta efter ämne och stämning. Han kan räknas som nyskapare av novellens genre i sv litteratur. Bland senare novellister som lärt av H kan utom Hjalmar Bergman och Sigfrid Siwertz nämnas finländaren Runar Schildt.

I all sin diktning kretsar H kring dödens mysterium och hyllar medlidandet som nödvändigt komplement till kärleken. Däremot skildrar han aldrig den sensuella, åt driftlivet vettande kärleken. — Med sin beläsenhet, kvickhet och estetiska känslighet var H framstående som essäist och kritiker. Han uppsökte helst den stora »levande» dikten och var särskilt hemmastadd i engelsk litteratur (Shakespeare, Keats, Carlyle, Thackeray). In i det sista läste han Nobelkandidaternas arbeten; ett urval av hans utlåtanden ingår i hans sista bok, essäsamlingen Ryssar, engelsmän och andra (1952). Inom akademins Nobelarbete var han länge den ledande — han hade huvudförtjänsten av några av valen (Tagore, Yeats, Pirandello). I de för akademins räkning skrivna minnesteckningarna över C V A Strandberg — Talis Qualis — (1912) och Carl Snoilsky (1933) visade sig H också vara en utmärkt litteraturforskare. Han var också en talangfull reseskildrare med fint sinne för det karakteristiska. Högst står skisserna i Italienska bref, men också några av intrycken från Holland och Belgien (i Skepnader och tankar, 1910) bevarar sin friskhet. Däremot är Våren till mötes (1925) med intryck från en Medelhavskryssning alltför mycket färgad av hans bittra mentalitet efter första världskriget.

H brukar räknas som den siste av 90-talisterna och hade mycket gemensamt med dem: inriktning på själsskildring mera än yttre handling, intresse för det provinsiella och senare det nationella. Men han hade också djupa rötter i 80-talet. Han kände idealistens harm över lögn och humbug och kunde med sin mörka pessimism och stränga ibsenska moralism inte anamma 90-talets livsglädje, esteticism och övermänniskokult — han drogs inte till Nietzsche utan till Tolstoj. Han var en självständig natur, en oppositionsman som oftast gick emot strömmen.

Med sin nervöst livliga läggning tog han ofta lidelsefullt parti; så i debatten om Sv akademin under Nobelprisets första år och om unionsupplösningen 1905. Rättvisepatos låg bakom hans inställning mot Strindberg i den bekanta fejden — harmen över dennes angrepp på Geijerstam (eljest hade han tidigare än de flesta klar blick för Strindbergs storhet t ex i Ett drömspel). Detsamma kan sägas om hans politiska ställningstaganden. När det gällde kravet på allmän rösträtt, deltog han i demonstrationståget; den hållningslöshet som han tyckte sig finna hos de liberala vid unionsupplösningen förde honom till höger. Hans tyskvänliga inställning under första världskriget bottnade bl a i reaktion mot den enligt hans mening oredliga fraseologi som ville göra Frankrike till favoriten och Tyskland till »folkfienden». Versailles-freden fann han orättfärdig och hade därför förståelse för det starkare Tyskland som senare växte fram och som han trodde skulle bli en motvikt mot en världssovjetisering. Men han var ingen nazistsympatisör och ogillade bl a starkt övergreppen mot judarna.

H var en manligt fast karaktär, kunde stundom verka avmätt och kärv men var innerst inne en vek natur, storsint och ridderlig. För den grunda, åt komiken gränsande humorn hade han föga till övers men desto mer för den humor som »tankfullt ler» och den ironiskt maliciösa som »har satirens dolk någonstans i kläderna».

Ingen som lärde känna H kunde undgå att imponeras av hans skarpa rörliga intelligens och spelande kvickhet, hans utomordentliga minne och enorma beläsenhet. Kanske var denna hans läggning till förfång för honom som diktare. Levertin framhöll faran av att ha en så »cerebral» läggning, och Georg Brandes skrev till H, att han stundom tyckte det stod »Litteratur imellem Dem og Livet». Mycket i H:s diktning förefaller ha växt fram genom tanke, analys och vetande mera än genom personlig lidelse, intuitivt seende och spontan fantasi.

Också stilen visar ofta något av forskarens sökande och analyserande, återspeglar det fågellikt jagande och sammansatta i H:s väsen. Detta gör stundom hans arbeten ordrika och abstrakta, förtar dem deras friskhet och konkretion. Men hans mogna verk har fast, nästan dramatisk komposition, stark koncentration, enkel klarhet, åskådlighet och djup, och i några nådde han det stora mästerskapet.