Henning L H Hamilton

9 Hamilton, Henning Ludvig Hugo, son till H 6 i dennes första g, f 16 jan 1814 i Sthlm (Jak), d 15 jan 1886 i Amélie-les-Bains, Frankrike (enl db för Vadsbro, Söd). Inskr vid UU 13 febr 28, underlöjtn vid Svea artillerireg 21 aug 29, kansliex vid UU 7 dec 30, eo kanslist i handels- o fi-nansexp 27 april 31, ex vid artillerilärov på Marieberg 27 maj 35, löjtn vid Svea artillerireg 5 aug 35—23 april 36, lär i taktik o reglementen vid läroanstalten för linjeofficerare i Sthlm 37—43, löjtn vid topografiska kåren 15 dec 37, lär i krigshist o krigskonst vid h artillerilärov på Marieberg 41, tjänstg kammarherre hos kronprinsessan Josefina 10 febr 41, handledare för prinsarna Karl o Gustaf under deras vistelse vid UU 43—46, kapten vid topografiska kåren 28 nov 45, major i armén o stabschef vid livgardesbrigaden 27 april 47, chef för kronprinsens stab 9 dec 47—26 mars 52, överstelöjtn i armén 10 april 50, tf landsh i Östergötlands län 21 okt 51, landsh där 27 mars 52, ordf i dir över Göta kanalbolag 27 mars 56—11 juli 62 o 19 dec 73—4 april 81, konsultativt statsråd 27 april 58, chef för ED 29 jan 59, avsked från statsrådsämbetet 2 nov 60, envoyé extraordinarie o ministre plénipotentiaire vid danska hovet 20 juli 61—19 febr 64. Deltog i riksdagarna 40—66 (ordf i bevilln:utsk 40—41 o 47—48, led av statsutsk 44—45, lantmarskalk 48, 53—54 o 56—58), led av FK 67— 81 (ordf i särsk utsk 69, talman fr 77), ordf i fullm för riksgäldskontoret 14 febr 66—27 mars 73, led av Södermanlands läns landsting 66, ordf i dir över seminarium för lärarinnor 67—81, i kommittén ang fästningsbyggnaderna vid Karlsborg o Vaxholm samt i Karlskrona skärgård juni—dec 67, led av kyrkomötena 68, 73 o 78, ordf i kommittén ang revision av 1686 års kyrkolag 69—73, ordf vid adelsmötena 69, 72 o 75, i kommittén ang läroverksförfattn:na 70—72, i dir för allm brandförs:verket för byggnader på landet 70—81, kansler för UU o LU 2 febr 72—4 april 81, v kansler vid KMO 73—81, ordf i riddarhusdir 75— 81, i styr för allm hypoteksbanken 75—81. — LKrVA 39 (sekr 39—43), led av fornskriftsällsk 44, LSkS 46, LVHAA 47, LMA 54, LSA 56 (sekr 74—81), RoKKMO 58, HedLVHAA 58, LLA 58, HedLVS 59, LVA 60, HedLLA 65, fil hedersdr vid LU 28 maj 68, HedLFS 73. Lämnade alla uppdrag, samfund o ordnar 81.

G 9 dec 37 i Sthlm (Svea art) m Maria Catharina v Rosén, f 14 aug 17 där (Klara), d 1 juli 02 i Nyköping, dtr till presidenten frih Erik Gabriel v R o Catharina Charlotta Rydberg.

Henning H började sin offentliga bana som lärare vid militära skolor i Sthlm och krigsvetenskaplig skriftställare. Han var 1837—39 en av utgivarna av Bibliothek för krigshistoria och krigskonst, och fick sistnämnda år VHAA:s historiska medalj i guld för Afhandling om krigsmaktens och krigskonstens tillstånd i Sverige under konung Gustaf II Adolfs regering (tr 1846). Även under senare skeden av sitt liv ägnade han sig understundom åt denna ämnessfär men med samtidshistorisk inriktning; han publicerade Kriget i Tyskland år 1866 (1869), Några betraktelser i anledning af kriget mellan Frankrike och Tyskland 1870 (1870) samt den allmänt historiska studien Frankrike och Tyskland åren 1866—1874 (1877).

Det var emellertid som riksdagspolitiker H gjorde sin ytterst snabba karriär. Han debuterade på riddarhuset under den stormiga riksdagen 1840—41. Det första stora framträdandet gällde försvarsfrågan, där H motsatte sig indragningar i den indelta armén under hävdande av att det allmänna värnpliktssystemet var för dyrt för Sverige. Som ordförande i bevillningsutskottet fick han därefter tillfälle att sätta sig in i inkomstsidan av statsekonomin. Härunder föll tullpolitiken, där H visade sig vara moderat frihandlare, och brännvinsfrågan, där H genom största möjliga näringsfrihet ville bidra till att bränningen skildes från jordbruket och blev en högt beskattad fabriksnäring. Den politiska vattendelaren vid riksdagen liksom senare var dock representationsfrågan. Även här var H moderatliberal, godtog principen om allmänna val som rättvis men ansåg det för tidigt att införa systemet i Sverige, då varken kommunalandan eller folkbildningen nått tillräcklig utveckling.

Det stod redan klart, att H var en framtidsman. Om det förtroende hans person och åsikter ingav kronprins Oscar, som vid denna tid gällde för att hysa liberala sympatier i åtskilliga spörsmål, vittnar hans anställning vid kronprinsessans hov och uppdraget att handleda den blivande Karl XV:s och prins Gustafs studier i Uppsala. Då Oscar 8 mars 1844 blev kung, steg också H:s politiska bana brant. Han blev kungens förtroendeman i riddarhuset med uppgift att åstadkomma ett regeringsvänligt centerparti med ett samlande representationsförslag på sitt program. I det senare avseendet misslyckades han, och hans kompromissförslag godtogs ej av adeln på riksdagen 1844—45. Riksdagsbeslutet blev i stället att begära en k kommitté i ärendet.

Kommittén tillsattes i början av 1846, och H blev en av dess medlemmar. Något osjälvständigt språkrör för kungens åsikter var han inte: medan Oscar ville en nedre kammare byggd på samfällda val och en övre med ett starkt kungavalt inslag, tenderade H nu mot att i klassval söka en kompromiss mellan ståndsval och samfällda val. Kommittén blev snart ohjälpligt splittrad. Den åstadkom visserligen ett förslag om en tvåkammarriksdag med en starkt plutokratisk andra kammare och en första där kungen utsåg en tredjedel, men det tillfredsställde varken kungen eller någon av kommitténs ledamöter, som praktiskt taget alla reserverade sig på olika punkter. H:s reservation visar, att han nu tagit steget från moderatliberal center till den konservativa, ehuru ingalunda ultrakonservativa sidan. Den sv representationen måste vara nationell till sitt ursprung och bygga på det beståendes grundval. Samfällda val kan inte utsträckas till alla, eftersom inte alla har förmåga att delta i samhällets styrelse. Hellre än att skapa en enda priviligierad samhällsklass med godtyckliga gränser mellan medborgarna, bör man genom stånds- och klassval balansera olika intressen mot varandra.

Kommittéarbetet hade varit en nedslående erfarenhet för H. Till en god vän (Peter Wieselgren) skrev han: »Jag skulle för egen del ej önska mig bättre, än att det funnes något, vartill jag verkligen vore duglig, och att detta något blev min verkningskrets . .. Politiken är ett vanskligt fält, bland vars ogräs bitterhet i sinnet är svårast att undvika. Ännu har jag ej inom mig känt verkan därav, men jag har sett det på nära håll, och hoppas ledan skall bevara mig.» Riksdagen 1847—48 lade också kommittéförslaget till handlingarna utan åtgärd. Men februarirevolutionen 1848 förändrade situationen grundligt. Oscar I ansåg det nu nödvändigt att ta nya initiativ. H fick befallning att utarbeta ett förslag, som därefter framlades i konstitutionsutskottet av en släkting till honom. Det byggde på klassval till båda de föreslagna kamrarna och får med tanke på H:s tidigare ståndpunkt bedömas som ett moderatkonservativt utgångsbud med utrymme för kompromisser med liberalerna. Det blev snabbt inaktuellt. Under intryck av marsoroligheterna i Sthlm, Berlin och Wien övergav kungen H:s förslag och gav riksdagen ett något radikalare. Samtidigt ombildades statsrådet, varvid lantmarskalken Sparre blev justitiestatsminister. Lantmarskalksstaven anförtroddes åt H, en osedvanlig utmärkelse för en ännu inte 35-årig man.

När riksdagen på nytt sammanträdde 1850—51, blåste reaktionära vindar i Sverige som på kontinenten. Det var en given sak att det från 1848 vilande representationsförslaget skulle falla. I stället utarbetade H, tillsammans med medlemmar av den konservativa godsägargrupp som mer och mer tog ledningen på riddarhuset (G Lagerbjelke, C O Palmstierna), efter riktlinjer från kungahuset ett förslag till reformerad ståndsriksdag. I övrigt tog H inte mycken del i riksdagsarbetet. Han hade 1849 köpt egendomen Hedenlunda i Södermanland och tillbragte det mesta av sin tid där, med sthlmsresor blott då partivännerna krävde hans närvaro. Han engagerade sig emellertid i den fråga som nu för en tid trängde undan representationsfrågan från första linjen: järnvägsfrågan. Ett järnvägsnät var enligt H en nödvändighet om inte sv industri skulle komma på efterkälken och slås ut på världsmarknaden.

Då H efter riksdagens slut utnämndes till landshövding i Linköping, blev en av hans viktigaste insatser att verka för sitt läns infogande i stambanenätet. Huvudpunkten i den PM angående jernvägars anläggande inom Östergöthland som H utgav (1855) var att landskapets och hela sydöstra Sveriges kommunikationsbehov bara kunde tillgodoses, om västra stambanan drogs söder om Mälaren—Hjälmaren. Som lantmarskalk vid riksdagarna 1853—54 och 1856—58 tog H också ledningen av söder-om-Mälaren-partiet och förde dess sak till seger. Detta torde vara H:s största parlamentariska triumf under en lång riksdagsmannabana.

Under Oscar I:s senare regeringsår kom H eljest vid sidan av den stora politiken. Även om han under Krimkriget inte var främmande för en aktiv sv utrikespolitik, ogillade han kungens personliga regemente, hans hemliga diplomati och hans samröre med radikala journalister och agenter, liksom de förändringar i liberal riktning som skedde inom statsrådet. När kungens sjukdom hösten 1857 tvang honom att överlämna regeringen till kronprins Karl, framträdde emellertid H som ledare för ett formligt regimskifte. Huvudsakligen genom hans försorg omgavs regenten av en ministär utan utpräglad politisk färg men med ett allmänt konservativt kynne, besluten att stå enig gentemot riksdagen och, i fall av behov, mot regenten. H inträdde som konsultativt statsråd och »riksdagsminister»; han betraktades allmänt som och var till en början ministärens ledare. Då han i början av 1859 måste överta ecklesiastikdepartementet, försvagades dock hans ställning. De administrativa göromålen hindrade honom från att som tidigare fungera som konseljens förbindelseman både till regenten och till riksdagen.

Som departementschef var H framgångsrik nog. Tillsammans med justitiestatsministern Louis De Geer utarbetade han den proposition om ny religionsfrihetsstadga som blev lag 1860, åstadkom en prästlönereglering, som befriade präster och församlingar från åtskilliga irritationsmoment, och infogade Karolinska institutet i universitetsväsendet. Vid sidan av departementsärendena, där han i hög grad hade ståndens öra och, enligt en riddarhustalare, hela landets förtroende, uppträdde han energiskt i järnvägsfrågor, som försvarare av Gripenstedts frihandelspolitik o s v. Men regeringsledningen höll på att glida över till De Geer. Det blev uppenbart i den s k ståthållarefrågan. Karl XV hade i Norge lovat att godta ett eventuellt stortingsbeslut om att upphäva en paragraf i grunnloven, som stadgade, att svensk eller norsk man kunde utses till ståthållare i Norge. Så hade skett efter inofficiella konsultationer, där såväl H som De Geer och utrikesministern Manderström sagt sig ingenting ha att invända i sak. Men när stortingsbeslutet kom hösten 1859, uppstod en nationell opinionsstorm i Sverige, inte minst i riksdagen. H erbjöd sig att uppträda på riddarhuset för att lugna sinnena, men De Geer hävdade, att ärendet föll under hans ämbete och höll ett anförande, där han gick den nationalistiska riksdagsmajoriteten till mötes i stor utsträckning. Från denna tid började regeringen kallas De Geers och »den bästa av ministärer».

Att H upplevt detta som ett nederlag, torde framgå av vad han i jan 1860 skrev till Peter Wieselgren: »mina inre krafter förslå ej att bära den börda, som vilar på mig. . . visste blott människorna vad det kostar mig att spela rakkniv, skulle de snart bryna eggen av mig. Något måste jag dock uträtta innan jag slutar, och vill, med Guds hjälp, ännu något försöka.» Han höll också ut till riksdagens slut men lämnade i nov 1860 konseljen, enligt egen uppgift för att därigenom ge kungens missnöje med statsrådet efter nederlaget i ståthållarfrågan ett utlopp. Främst torde emellertid hans stolthet ha upprest sig mot att spela andra fiolen. Med en viss rätt kunde H vid sin avgång gottskriva sig det omdöme, som en politiker ur motståndarlägret (W F Dalman) gav honom, att han och hela landet lärt sig inse, »att det är från Herr Grevens inträde i ministären, som vi räkna epoken av den första konstitutionella styrelse, landet ägt sedan vårt nya statsskick».

Den post H nu accepterade och på sommaren 1861 tillträdde var sändebudsposten i Köpenhamn. Liksom statsrådsepoken varade ministertiden 2 1/2 år och den slutade liksom den förra med ett stort nederlag. Då H kom till Köpenhamn, hade den dansktyska kris inletts, som slutade med Danmarks nederlag 1864 och förlusten av Slesvig och Holstein. H:s befattning med utrikespolitiska frågor hade varit tämligen ringa. Han hade 1848 visat måttlig entusiasm för Oscar I:s interventionspolitik i det första dansk-tyska kriget, och detsamma kan sägas om hans hållning till kungens skandinavistiska politik under och efter Krimkriget. Under statsrådstiden blev han från både sv och danskt håll utsatt för påtryckningar att engagera sig i skandinavisk politik men ställde sig kallsinnig. I Köpenhamn fortsatte dessa bearbetningar. H blev enligt egen uppgift ofta betraktad som representant inte för sin regering utan för Karl XV:s personliga politik men har till en början inte övergivit sin neutralitet. Snart slöts dock en nära politisk förbindelse mellan H och den danske konseljpresidenten Hall, vars utrikespolitik målmedvetet inriktades på att nå en försvarsallians med Sverige-Norge som Danmarks enda räddning i det förestånde kriget. Från hösten 1862 började H skickligt men försiktigt bearbeta sin chef Manderström för sv medverkan i en sådan politik. I ett aldrig publicerat manuskript nedtecknade han samtidigt sin tro på de skandinaviska folkens förening och på ett öppet och praktiskt samarbete inom lagstiftning, militärväsen och ekonomi såsom en förberedelse härför. Under våren 1863 fick H mottaga en rad danska förslag om allians och union mellan de nordiska rikena, ställde sig enligt rapporterna till Sthlm avvisande eller avvaktande men stödde i realiteten Halls politik. På sommaren 1863 kom Karl XV till Danmark och erbjöd därvid Hall på vissa villkor ett försvarsförbund med 20 000 man sv-norska trupper. H ingrep och överenskom med Hall om en modifierad version av kungens löften, som till synes minskade Sveriges engagemang. I verkligheten bands Sverige hårdare, eftersom kungen, utan verklig makt och prestige, lättare kunde desavoueras än en officiell representant av H:s format. H satsade också omedelbart sin ställning på förverkligandet av alliansen. Då den sv regeringen, främst Gripenstedt, senare också De Geer, visade sig vara motståndare till denna, anordnades i sept en konferens på Ulriksdals slott. För att undvika en brytning som med H:s avgång skulle ha blivit offentlig, nådde man där en formell kompromiss: allianspolitiken avskrevs inte omedelbart men gjordes beroende av att England eller Frankrike ställde sig på Nordens sida. Några sådana utfästelser från Västmakterna stod dock inte att få. Alliansfrågan hölls likväl svävande hela hösten, och H kvarstod på sin post så länge allt hopp ej var ute. I slutet av året begärde han sitt avsked. Vid krigsutbrottet, då Danmark fortfarande stod ensamt, avgick han (febr 1864).

Den i samtiden förekommande meningen, att H i sin danska politik drivits av önskan att spränga den sv regeringen för att göra come back som ledare i sitt hemland, kan inte beläggas. Säkert är att krisen efterlämnat en långvarig bitterhet hos H mot de forna regeringskollegerna. Motsättningen mellan ministären De Geer och H blev dessutom vid samma tid total i den största inrepolitiska frågan, representationsreformen, och den kom att färga H:s hela återstående verksamhet.

När De Geer 1861 började förbereda sin reformproposition, försökte H, möjligen på uppmaning av Karl XV, övertala honom att avstå från företaget. De Geer lät sig inte störa; propositionen förelades riksdagen i jan 1863 och antogs som vilande. Energiska försök hade gjorts från konservativ sida att få H att bevista riksdagen och leda oppositionen mot reformen. H vägrade; han bedömde adelns motståndskraft mot ett k förslag pessimistiskt och f ö ansåg regeringen hans uppträdande på riksdagen olämpligt.

Efter avgången från Köpenhamn stod H fri att kasta sig in i striden mot det vilande förslaget. Våren 1865 utgav han anonymt ett Bidrag till granskningen af Kongl Maj:ts Nådiga proposition — ett av huvudinläggen från konservativ sida. Hans huvudargument var, att förslaget rubbade den konstitutionella balansen genom att framtvinga parlamentariskt ministerstyre och försvaga kungamakten. Det innehöll också fröet till sin egen undergång genom konflikten mellan den lika rösträtten vid andrakammarval och den graderade vid elektorsvalen till FK. Skriftens slutord vittnar om den bitterhet H:s köpenhamnstid efterlämnat: med en övermäktig granne i öster och en våldsamt expansiv makt i söder, i ett Europa där bara styrkan stiftar lag, kan inte Sverige lämna vården av sina stora intressen åt en riksdag av idel kommunalpolitiker.

H spelade en framträdande roll även i den konservativa adelns motaktioner mot De Geers förslag under riksdagen 1865, fastän han vägrade att officiellt ta ledningen, under hänvisning till att det skulle kunna tolkas som en hämndaktion mot konseljen. Han författade sålunda Förslag till grunder för ombildning af svenska folkets representation, avsett att läggas fram som massmotion, om propositionen fälldes på riddarhuset. Det byggde på allmänna val med graderad röstskala men utan census till AK, klassval med viss representation för adel och präster till FK. Anslutningen från den konservativa falangen tycks inte ha varit fullständig, och förslaget kom aldrig under riksdagens övervägande, eftersom propositionen antogs av alla stånd. H hörde till oppositionens huvudtalare på riddarhuset, och när deras nederlag var ett faktum, framfördes hans motförslag som reservation av en lång rad av de besegrade.

Under de följande 15 åren fortsatte H som FK-ledamot och som innehavare av en lång rad uppdrag och äreställen att stå i den politiska scenens rampljus, men de stora motgångarna under 1860-talet hade märkt honom och berövat honom en stor del av hans användbarhet. I stort sett måste epoken betraktas som en efter hand tragisk epilog till hans stora karriär.

Som riksdagsman och ordförande i riksgäldsfullmäktige förde han vad en av hans tidigaste levnadstecknare (W A Bergstrand) betecknat som ett veritabelt revanschkrig mot regeringen De Geer. Hans inlägg i remiss- och dechargedebatterna var skarpa vidräkningar med ministären för kraft- och planlöshet. Hans opposition gällde inte minst de försök som nu och för lång tid kom att dominera riksdagsarbetet: att åstadkomma en försvarsreform genom utökning av den allmänna värnplikten och indragningar i indelningsverket. De Geer tillskrev själv de ständiga angreppen från representationsreformens motståndare stor del i den prestigeförlust som 1870 ledde till hans avgång. I någon mån hade H alltså fått revansch.

H stannade emellertid i oppositionsställning även under De Geers efterträdare Adlercreutz. Under den urtima riksdagen 1871, som sammankallats för att lösa försvarsfrågan, gick han till kraftiga attacker mot regeringens härordningsförslag och hävdade på nytt indelningsverkets oumbärlighet och värnpliktsarméns olämplighet för Sverige. Urtiman slutade utan resultat, och hela regeringen begärde avsked. Under de förhandlingar som följde spelade H något av sin gamla roll som kungens regeringsbildare och nämndes själv som blivande krigsminister eller konsult. Slutet blev emellertid, att regeringen i stort sett satt kvar. I en broschyr (under signaturen G N) analyserade H krisens orsaker och fann att den bottnade i representationsreformen: en regering utan kraft stod mot en riksdag dominerad av bönder utan allmänanda och politisk mognad.

AK:s lantmannaparti besvarade detta och liknande angrepp med att vid riksdagen 1873 votera bort H från ordförandeposten i riksgäldsfullmäktige. Prickningen torde också innebära, att man alltjämt fruktade H som potentiell regeringsbildare. Oscar II :s trontillträde 1872 hade stärkt hans ställning i det avseendet. Oscar I hade begagnat honom, för Karl XV hade han en tid varit en politisk mentor. I den nya kungen hade han en oreserverad beundrare. Under krisen 1863 hade Oscar, som delade H:s inställning i alliansfrågan, enligt sin dagbok velat visa upp honom för hela världen som bevis på att Sverige ännu alstrade politiska karaktärer. Förtroendet kvarstod orubbat tio år senare. Under en ny regeringskris 1874 handlade kungen hela tiden i samråd med H. »Helst hade jag», skriver han i sin dagbok, »naturligtvis sett Henning Hamilton inträda såsom en framstående medlem av mitt råd, men han avböjde bestämt allt tal därom». Någon större förändring i konseljen blev inte av den gången. Först 1875 inträffade ett verkligt regeringsbyte, då De Geer återkom som justitiestatsminister.

Från denna tid har H börjat avveckla sina intensivare politiska engagemang. Han lämnade det särskilda utskottet för försvarsfrågan (1875) med motivering att han ogillade den s k kompromissens sammankoppling av grundskatte- och försvarsfrågorna. Hans yttranden i kammaren blev färre, även om han fortfor att ingripa i försvarsdebatten och, i egenskap av universitetskansler, i universitetsfrågor. Att han 1877 blev kammarens talman är snarast ett tecken på att han förts ur de främsta stridslinjerna. Men ännu under finanskrisen 1879 höll De Geer en ministär med H som medlem för möjlig, varvid H, som bl a var styrelseledamot i Enskilda banken, skulle stå för stöd åt storindustrin, de enskilda järnvägarna och privatbankerna.

Men H befann sig då sedan länge i en privat finanskris, som nalkades sin katastrofala upplösning. I början av 1881 uppdagades det, att H tecknat sin brorson Wathiers namn på skuldförbindelser. Brorsonen åtog sig visserligen att lösa förbindelserna, men då falsarierna läckt ut, var H en fallen man. Han entledigades från sina offentliga och enskilda uppdrag, tvangs avsäga sig alla hedersuppdrag och ledamotskap i akademier samt återlämna sina ordnar. De fem sista åren av sitt liv tillbragte han i frivillig landsflykt i Sydfrankrike.

Ett sådant fall från ära och anseende till vanrykte väckte ett enormt uppseende, och då saken aldrig kom under domstols prövning, fick samtiden nöja sig med viskningar och rykten om kraschens natur, omfattning och orsaker. Katastrofen har alltjämt gåtfulla drag. Följande är emellertid klarlagt. Vid mitten av 1850-talet blev H förmyndare för sin föräldralöse brorson. Även sedan Wathier blivit myndig, skötte H till stor del hans affärer, framför allt den process som gav honom Barsebäcks fideikommiss. Upprustningen av godset finansierades med lån upptagna av H med Wathier som borgensman. H befann sig redan då i vissa ekonomiska svårigheter, hade 1849 fått täcka en släktings oegentligheter och hade i Krimkrigets slutskede förlorat på misslyckade spannmålsspekulationer (sammanlagt c:a 70 000 kr). Han sålde då Hedenlunda men arrenderade godset av köparen. Arrendet var högt, men under ägarens livstid betalade H ingenting. Vid dennes död stod han i gengäld i skuld till dödsboet med närmare 150 000 rdr. I vad mån dessa skulder ökats genom hasardspel, varom uppgifter cirkulerade i samtiden, undandrar sig eftervärldens bedömande. Lavinen har i varje fall satts i rörelse. Under långa perioder innehade han ingen tjänst. Arvoden i styrelser och direktioner gav honom visserligen under senare år inkomster motsvarande en statsrådslön, men han har ändå tvingats till en ständigt ökad skuldsättning. Som säkerhet för dessa ofta omsatta lån har han, obekant från vilken tidpunkt, börjat använda reverser och borgensförbindelser, på vilka han själv tecknat brorsonens namn. När bubblan sprack, uppgick hans skulder till 3/4 miljon, summan av förfalskade papper till 285 000 kr.

Frågan om hur H själv uppfattat sitt handlingssätt och hela sin ställning kan inte besvaras. Människor som stod honom nära under olika skeden av hans liv, frapperades av det anspända och slutna i hans väsen. Han har inte heller givit eftervärlden någon nyckel till full förståelse. Det är i varje fall oberättigat att se hela hans insats i ljuset av slutkatastrofen, att som stundom skett bedöma honom bara som en politisk hasardör, inbegripen i ett högt spel om makten. Han har satsat sina tillgångar, sin intelligens, elegans, slagkraft i tal och skrift, snabbhet i arbete, uppfattning och repliker, på en rad olika områden av samhälls- och kulturliv. De positiva resultaten av hans insats motsvarar möjligen inte hans förutsättningar, främst därför att han tidigt band sig vid idéer och intressen, som inte hade framtiden för sig. Därigenom blev hans nederlag slutgiltiga. Under slutskedet av sitt liv var han hårt sliten inte bara av kroppsliga sjukdomar utan också av många förlorade strider.