Gustaf Björnram

Björnram, Gust af, f. 1746 (3?) i Savolaks, d 28 mars 1804 i Stockholm. Föräldrar: löjtnanten Per Björnram och Anna Margareta Amnorin. Åtnjöt skolundervisning; student i Åbo 1768. Överflyttade till Stockholm; informator för guldsmeden Per Zethelius' barn; återvände till Finland, där han skall ha varit verksam som advokat; återvände till Stockholm och uppges där ha innehaft lägre befattningar vid krigsmakten; handsekreterare hos hertig Karl; tolk (translator) i finska språket 24 aug. 1780; antagen till konungens tolk å kustflottan med 400 rdr sp. i lön 13 mars 1781; erhöll protokollssekreterares titel 4 apr. s. å.

Gift 15 nov. 1787 med Anna Botilda Thorsman, f. 14 sept. 1771, d 11 nov. 1837, dotter till överinspektören vid sjötullen i Visby Johan Peter Thorsman och omgift med assessor Jakob Dubbe.

Efter avskedet från sin militära tjänstgöring fann B. i Stockholm en blygsam utkomst genom informatorsverksamhet och renskrivning, bl. a. av handlingar rörande frimureriet. Härigenom kom han i beröring med höga frimurare, särskilt Elis Schröderheim, och synes då ha kommit på idén att för egen vinning begagna sig av tidens ockulta intressen och vidskepelse. Han tyckes ha varit en tarvlig och obegåvad person men ägde en viss förslagenhet, vilken han också väl behövde, då hela hans »kunskap» bestod i en del signerier och trollkonster, som han lärt i Finland. Genom Schröderheim blev han införd hos Gustav III. Denne synes ha trott på hans andebesvärjelser och förutsägelser om kommande tilldragelser. Bland de förra omtalar L. von Engeström en, som ägde rum i Kärnbo kyrkoruin vid Gripsholm i närvaro av konungen, J. G. Oxenstierna och G. J. Adlerbeth. Livmedikus S. A. Hedin har lämnat en berättelse om en annan, i Lovö kyrka, då konungen också var närvarande jämte hovstallmästaren A. F. Munck, Schröderheim och tre andra. Av Hedins skildring framgår, att det hela var ett medelst tygstycken och masker, föreställande spöklika personer, samt genom magisk belysning av B. skickligt anordnat bedrägeri. »Ehuru jag sett hela tillställningen», tillägger Hedin, »kan jag ej neka till att detta spektakel hade något imponerande», och märkligt är, att till och med sådana klarsynta män som Schröderheim och K. A. Ehrensvärd, vilken var med vid en av B:s nattliga andeseanser på Johannes kyrkogård, läto lura sig av eller mer eller mindre trodde på B:s konster. Även i hertig Karls ynnest stod han en tid högt. Det var på hertigens förord, konungen 1781 ansåg sig kunna förläna B. protokollssekreterares heder och värdighet, »då hans föresats bliver oföränderlig att aldrig söka någon befordran inom kansliet». I frimurarorden erhöll han ett ämbete, men han var folkskygg och synes icke ofta ha tagit del i dess sammankomster. Sedan hans spådomar om änkedrottning Lovisa Ulrikas av Gustav III otåligt avvaktade död ej slagit in och Hedin avslöjat hans knep, var hans stjärna i sjunkande. Under sina sista år levde han ett fullkomligt enstöringsliv, omspunnen av rykten, som berättade om hans förbund med den onde och hans farliga trollmakt. Som ett vittnesbörd om hans hänsynslöshet må nämnas, att lian redan under natten efter sitt bröllop övergav sin hustru och rymde med en del av hennes bröllopsgåvor. Hans verksamhet som ordensvurm och andebesvärjare är emellertid en kulturbild, som ej bör förgätas i det Gustavianska tidevarvets historia.