Daniel Georgii Helsingius

Helsingius, Daniel Georgii, f trol 1717, d 12 aug 1774 i Sthlm (Klara). Föräldrar: domprosten i Borgå Georg H o Beata Schmidt. Studier i Borgå från 27, inskr vid Åbo akad 4 febr 32, inskr vid UU 25 jan 35, FK 39, innehade k stipendium 43—47, v notarie i slottsrätten april 48, notarie i k kansliet 11 aug 49, ord notarie i slottsrätten 15 nov 53, k bibliotekarie 1 juni 61, k sekr 29 juni 62, led av k överrätten 20 dec 65. — Politisk skriftställare. — Ogift.

H:s uppväxt- och studietid är föga känd. Sannolikt har fadern, som bl a varit lektor i grekiska i Viborg, haft betydelse för hans klassiskt filologiska inriktning. Under sina 15 års universitetsstudier förvärvade han enligt egna uppgifter särskilt goda kunskaper i språk, och 1739 disputerade han på en metafysisk avhandling som visar hans anknytning till tidens modefilosof Wolff.

H kom första gången i rampljuset genom förräderikommissionen mot Johan Gyllen-stierna (bd 17) m fl 1741, då han arresterades av sekreta utskottet för att ej få möjlighet att lämna landet, misstänkt för förgripligt tal och politiska stämplingar. Han utfrågades av kommissionen om påstådda yttranden om politiska frågor, inblandning i riksdagsintriger, främst i bondeståndet, och sin kunskap om de redan arresterade finländarna Arckenholtz och Mathesius förehavanden. På grundval av beslagtagna brev tillvitades han att ha fört korrespondens i allmänna frågor men nekade till detta och andra beskyllningar. De om honom utspridda ryktena förklarade han i varje fall ej ha rört politik, möjligen kortspel och liderlighet. Bevismaterialet befanns otillräckligt och kommissionen måste frige H. Själv hävdade han 1743, då han begärde upprättelse och stipendium för studier eller avlönad tjänst i riksarkivet på extra stat, att han »varit skild ifrån deltagande i politiska rörelser», medan den engelske ministern 1741 påstod att H varit en av hans mest verksamma agenter. Uppenbart är i varje fall att han varit nära vän med mot hattpolitiken oppositionella, bl a i Gyllenstiernska processen invecklade fd Åbostudenter samt med sin tillfällige chef på K biblioteket, skalden Olof Dalin.

Under de närmaste årtiondena i förvaltningstjänst på underordnade poster verkar H vara försvunnen från det politiska livet. Inget tyder heller på att han skrivit politisk litteratur, innan han på 1760-talet framträder som en av mössornas ledande skribenter i den nya tryckfrihetsförordningens spår. Som politisk skribent var han produktiv, som stilist elegant, som paskillant bitande, och hans bildningstyp återspeglas i hans för genren under frihetstiden ovanliga rikedom på klassiska referenser, givetvis med applikation på samtida sv politik. Mössorna visade under detta årtionde sin uppskattning genom flera befordringar, som H uppfattade som sinekurer och belöning för de tjänster han med sin penna gjorde partiet. Gustav IILs statsvälvning 1772 bör ha försatt H i en brydsam situation. I polemik med sin fiende Gjörwell hade han dokumenterat sig som antirojalist, och i bl a en mot kungen riktad, genomskinlig artikel om Augustus tyranni och sedeslöshet tagit Brutus och Cassius parti. Likväl verkar han snabbt ha inrättat sig efter de nya politiska förhållandena och på något sätt lyckats bli »konung Gustavs förtroendes skribent». Sina sista års publicistiska verksamhet ägnade han framför allt åt Dagligt Allehanda.

Som litteratör var H dock inte bara tidningsman och pamflettist. Redan i unga år lär han ha väckt uppmärksamhet som latinpoet och uppvaktade under senare år framför allt betydande mösspolitiker med hyllningsvers, någon gång även en politisk meningsmotståndare som Anders Johan von Höpken. Till ungdomsårens filosofiska avhandling fogade sig även några vetenskapliga arbeten som ett inlägg om sv språkets »rykt och uppodlande», en ordbok med historiska och moraliska anmärkningar, samt en historisk studie om de fria konsternas »upprinnelse och tillväxt i vårt K Fädernesland», allt enligt H:s egen uppgift.

Omdömena om H har växlat i både samtid och eftervärld. Hans främste vedersakare Gjörwell kallade honom i upprörda stunder för en »pöbelglafs» och »publikens bandhund» medan en meningsfrände prisade honom för »stort och skapande snille». Sentida forskare som t ex Sylwan talar om honom som språkkonstnär och mästare inom sin genre men även som grovkornig och helt renons på varje form av idé.

H:s temperamentsfulla, fräna stil och speciella anfallsteknik ger viss individualitet åt hans författarpersonlighet. Samtidigt kan han infogas i en direkt tradition i den sv politiska publicistikens historia, där mössornas betydande rad av särpräglade, sällsynt giftiga pamflettister kan sägas inledas av Arckenholtz, Bonde och Serenius och avslutas med Rothman och H.