Otto Sylwan

 2 Sylwan, Otto, sjumänning till S1, f 22 aug 1864 i Kristianstad, Garnisonsförs, d 15 jan 1954 i Gbg, Vasa. Föräldrar: överstelöjtnanten Otto Christian S o Anna Sofie Wendel. Mogenhetsex vid Kristianstads h elementarläroverk 9 juni 81, inskr vid LU 4 okt 81, fil kand 29 maj 86, fil lic 21 maj 92, disp pro gradu 24 maj 92, fil dr 31 maj 92, doc i litteraturhist o estetik 14 juni 92, allt vid LU, e o amanuens vid LUB 3 sept 86–00, vistades för studier i Berlin o Dresden juni–juli 88 samt i London o Tyskland juni–juli 94, företog som innehavare av riksstatens större resestipendium en resa till Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tyskland, Österrike o Italien maj–dec 96, prof i estetik samt litteratur- o konsthist vid GH 11 dec 00 (K M:ts fullm 19 jan 01)–1 sept 31, prorektor 09, rektor 1 juni 14–31, allt vid GH, led av Göteborgs museums konstnämnd 02, ordf där 03–41, led av styr för museet 04, vice ordf där 24–41, sekr i sällsk Gnistan 03–08, ordf där 13–15, en av stiftarna av Sv vitterhetssamf 07, vice ordf i dess styr 07–18, ordf där 18–47, i samf:s redaktionsnämnd till 46, led av styr för Göteborgs stadsbibliotek 07, ordf där 26–42, led av nämnden ang förslag till fördeln av riksstatens anslag till skönlitterära författare 08, ordf där 20–34, led av Göteborgs teaterfören, ordf i Modersmålslärarnas förenings arbetsutsk från 12, vice ordf i styr för Röhsska konstslöjdmuseet 13–22, sakk vid läroverksstyr:s utredn av gymnasiets omorg 14–15, led av styr för ab Göteborgs teater 18–21, av styr för Handelshögskolan i Göteborg 23–31. LSkS 99, LVVS 04 (ordf 32), hedLVVS 42, LHVL 21, LVHAA 34. Oscar II:s stipendium 97. – Ogift.

S växte upp i Kristianstad under goda ekonomiska omständigheter som äldsta sonen till artilleriofficeren Otto Christian S. Fadern var inte sällan stationerad på annan ort och eftersom modern, dotter till en av stadens mer bemärkta borgare, grosshandlaren och bryggaren Elias Wendel, dog kort efter förlossningen fick S tillbringa de första åren i morföräldrarnas hem. Då fadern fem år senare gifte om sig med moderns yngre syster Ida Carolina kom S att få en talrik skara halvsyskon med vilka han livet igenom upprätthöll täta band. Särskilt nära stod han textilhistorikern Vivi S (S 3), med vilken han under många år delade hushåll efter att de båda i vuxen ålder rotat sig i Göteborg.
Uppvuxen i ett litterärt sinnat hem, där högläsning vid aftonlampans sken hörde till de gemensamma nöjena, fick S tidigt kulturella intressen. I samband med att han i tioårsåldern fick besöka Operan i Stockholm fattade han ett livligt intresse för musik och teater, som levnaden igenom närdes av trägna besök i teaterbyggnader och konsertsalar. Längre fram, under gymnasieåren, engagerade han sig i den litterära gymnasistföreningen Athenaeum.

Efter mogenhetsexamen följde studier vid Lunds universitet, som länge gick lite trevande då S med egna ord inte var någon ”hjälte i tentamina” och dessutom deltog aktivt i studentlivet, bl a som kurator för sin nation och som förman i Akademiska föreningens sociala utskott. 1886 blev han dock filosofie kandidat med estetik med litteratur- och konsthistoria som huvudämne samt historia och praktisk filosofi som biämnen, och sex år senare disputerade han på avhandlingen Sveriges periodiska litteratur under frihetstidens förra del. Avhandlingsämnet hade S närmast fått av Henrik Schück (bd 31), som blev hans mentor efter att hans första lärare, Gustaf Ljunggren (bd 24), gått i pension. De starka intryck som den unge S tog av Schücks ”lifliga framställningssätt” och ”den skarpsinniga filologiska kritiken” har han vittnat om i Ord och bild 1905.

Med avhandlingen – ett pionjärverk på sitt område, vilket omedelbart renderade honom en docentur – hade S äntligen funnit sitt rätta verksamhetsfält – den vetenskaplige författarens, något som blev än tydligare i nästa större verk, Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772 (1896). Framställningen i detta kulturhistoriskt brett anlagda arbete är föredömligt disponerad och den lättflytande stilen har blivit mer personlig samt inte sällan underhållande utan att för den skull bli osaklig. Otvunget växlar S mellan ekonomiska och sociala förhållanden till estetiska och politiska perspektiv och bjuder dessutom på värdefulla personhistoriska snabbporträtt av flera av 1700-talets ledande publicister som Olof von Dalin, Carl Christopher Gjörwell och Johan Rosén. Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772, som snabbt hälsades som ett standardverk och belönades med Oscar II:s stipendium, har tjänat flera generationer av 1700-talsforskare genom sin kombination av faktarikedom och pålitlighet.

I tjänstehänseende gick dock karriären länge rätt trögt. Under närmare 15 år arbetade S som extraordinarie amanuens vid universitetsbiblioteket i Lund där han tillsammans med bl a seminariekamraten Ewert Wrangel inledningsvis mest deltog i det stora av Elof Tegnér initierade arbetet med att katalogisera hela bokbeståndet i en katalog på lösa blad. Längre fram fick han tjänstgöra på handskriftsavdelningen där han också utförde katalogiseringsarbeten. Vid sidan av dessa nog inte alltid så stimulerande sysslor såg S till att hitta på roligare ting och skrev tillsammans med Ewert Wrangel spexet Gerda. Initiativet till detta, som byggde fritt på Esaias Tegnérs aldrig fullbordade epos med samma namn, kom från S. I huvudsak var det också han som letade fram lämpliga melodier medan Wrangel stod för författandet av kupletterna. Uruppförandet den 26 november 1886 avlöpte väl och Gerda kom att lägga grunden för den allt sedan dess blomstrande lundensiska spextraditionen, men att leka med ett verk av nationalskaldens hand i den stad han skördat sina största poetiska lagrar var kontroversiellt. Inte minst blev stämningen på universitetsbiblioteket för en tid spänd. Vid en bjudning hemma hos Elof Tegnér blev de S och Wrangel tagna avsides av sin chef som förehöll dem ”i urbana former det helgerån” de begått mot hans farfar.

Arbetet som biblioteksman skolade S till noggrannhet och gav honom som forskare överblick över vida fält samt en djup förtrogenhet med källmaterial och litteratur. Dessa färdigheter kom de närmaste åren huvudsakligen till användning i olika smärre litteratur- och kulturhistoriska studier av det svenska 1700-talet, av vilka en del samlades i Från stångpiskans dagar (1901). Men undan för undan breddade S sitt register. 1895 gav han ut bibeldramat Holofernes och Judit från reformationstiden, vilket han i sin inledning kunde visa återgick på två tyska skådespel. Likaså tog han med studien Kyrkomålningar i Uppland från medeltidens slut (1899) upp till behandling även den konsthistoriska delen av ämnet estetik. S kunde där visa att Albertus pictor (bd 1) och hans lärjungar till stor del arbetat med blockboken Biblia pauperum som förlaga för sina figurframställningar.

På sikt viktigare var dock att S under amanuensåren vid universitetsbiblioteket gjorde sina första studier på verslärans och metrikens område. Liksom i fallet med hans doktorsavhandling rörde det sig om en verklig pionjärgärning, som denna gång skedde utan någon påverkan från Henrik Schück. När S i Bidrag till svenska metrikens historia (1898) påpekar att varje ny riktning inom litteraturen inte är ”blott en bärare af nya idéer” och att det därför vore önskligt att svenska forskare fäste vikt vid ”form, stil och språk” med något av den iver som för närvarande lades ner på ”biografiska detaljer” anas i själva verket en stillsam distansering till lärofaderns lite ensidiga forskningsprogram.
I samband med att Henrik Schück 1898 blev professor i Uppsala och flyttade från Lund sökte S den lediga lärostolen i estetik men fick stå tillbaka för vännen Ewert Wrangel. I stället kom hans tillfälle två år senare, då Karl Warburg lämnade sin professur vid Göteborgs högskola för att bygga upp Nobelbiblioteket i Stockholm. Utnämningen skedde under hedrande former, då Warburg tillsammans med övriga sakkunniga förordade att S borde kallas att ta över den lediga lärostolen utan ansökan, vilket också blev fallet.

Den unga högskolan behövde aldrig ångra sitt val – i S fick man en trägen och lojal medarbetare som inte bara såg till sitt eget ämnes bästa utan också var villig att axla tunga administrativa uppdrag. Som rektor i 17 år jämkade han lugnt och försynt de många gånger stridiga viljorna inom och runt högskolan. Även i ledningen för en rad andra kulturinstitutioner i Göteborg spela­de S en viktig roll, däribland Göteborgs mu­seum, Göteborgs stadsbibliotek och Röhsska konstslöjdmuseet. På ett riksplan var han engagerad i tillkomsten av såväl Svenska vitterhetssamfundet som Modersmåls­lärarnas förening och var under en lång följd av år ordförande i dem båda.

Som akademisk lärare var S, om än intresseväckande, formellt mindre framstående. Enligt vännen och lärjungen Viktor Johansson saknade hans föreläsningar ”den reda och klarhet, som utmärkte hans skriftliga framställning”. En nyhet på sin tid var att S på lägre nivåer emellanåt lät föreläsningen övergå i en lektion genom att ställa frågor till åhörarna och att han höll regelrätta övningar i diktanalys. När S blev rektor för högskolan befriades han från mycket av undervisningen. Den konsthistoriska delen av denna, som S kände sig lite främmande inför, hade han dessförinnan kunnat lägga över på Axel Romdahl (bd 30), som 1920 fick en personlig professur i konsthistoria med konstteori.

På forskarnivå bildade S, som med tiden kom att inta en mellanställning mellan de kultur- och lärdomshistoriskt orienterade litteraturhistorikerna i Uppsala och deras mer estetiskt inriktade kolleger i Lund, aldrig någon egen skola utan lät lärjungarna söka sig fram på egna vägar. Det fanns väl de som däri såg honom som en oengagerad handledare, men snarare låg förklaringen i att han hyste motvilja mot all form av likriktning och drog sig för att pressa på andra sina åsikter.

Det långvariga rektoratet och de många förtroendeuppdragen hindrade inte S från att forska och han utvecklade genom åren ett omfattande författarskap som upptog alltifrån större monografier och litteraturhistoriska översiktsverk till folkbildande småskrifter, bidrag i akademiska inbjudningsskrifter liksom lexikon- och dagstidningsartiklar, därtill otaliga recensioner i GHT.

Inte minst viktiga var de litteraturhistoriska översiktsverken som behövdes i undervisningen. En stor kunskapslucka fyllde S:s och den norske kollegan Just Bings Europas litteraturhistoria från medeltiden till våra dagar i två band (1909–10), där S författade den första delen som förde fram till 1800 samt partiet om liberalismen i den andra delen. Längre fram försåg S tillsammans med Fredrik Böök (bd 7), Gunnar Castrén och Richard Steffen högskolorna med en motsvarande handbok för svensk del, Svenska litteraturens historia (1919–21), som i sina tre band var betydligt mer hanterlig i undervisningen än Schücks och Warburgs alltmer svällande motsvarighet Illustrerad svensk litteraturhistoria. S, som var huvudredaktör, behandlade här sina två favoritepoker, 1700-talet och den tidiga liberalismens tid. S deltog även i Bonniers illustrerade litteraturhistoria (1928–35), där han i utbyggd form gentemot i Europas litteraturhistoria skrev partierna från medeltiden till och med 1700-talet.

När S mer fritt odlade sina intressen kom han gärna in på kulturhistoriska ämnen. I Fyrtiotalets student (1914), som av Victor Svanberg (bd 34) setts som ett ”tidigt grepp in på litteratursociologiens område”, behandlade han utifrån ett rikt och heterogent material 1840-talets studentliv i Uppsala och Lund. S visar hur detta i spåren av tidens jäsande liberalism och skandinavism kom att präglas av en ny anda. Till de många konkreta iakttagelser som mättar framställningen hör hur studenterna började bära sina mössor och fanor liksom anlägga mustasch och röka cigarr. Till den kulturhistoriska ämneskretsen hör även Lyx och komfort (1937), en efter en kortare essä i Ord och bild utbyggd bok i vilken S med exempel hämtade i bl a boende, samfärdsel och dryckesvanor belyser hur livsstilen med början under tidigt 1700-tal förändras radikalt i de högre samhällsklasserna. En representativ aristokratisk lyx får då ge plats för en borgerligt präglad trevnad samtidigt som livsåskådningen förvärldsligas och fylls med framtidstro. I såväl Fyrtiotalets student som Lyx och komfort skönjs konturerna till livsinställningen hos den annars om sin person föga meddelsamme S.

S fortsatte länge att i artiklar och monografier bearbeta det presshistoriska fältet. Men efter översikten Pressens utveckling under det nittonde århundradet (1924) tog intresset för metriken överhanden. Efter mångåriga förberedelser gav han i tre delar ut Den svenska versen från 1600-talets början (1925–34). Det detaljrika och till framställningsform starkt kondenserade verket har förblivit rådfrågat av de specialinsatta ända in på 2000-talet som en pålitlig uppslagsbok över de svenska versformernas uppkomst och utveckling fram till och med romantiken. I en mer populär version, Svensk verskonst från Wivallius till Karlfeldt (1934), dras linjerna fram till sekelskiftet 1900; någon entusiasm för att även behandla den fria versens utveckling i sin samtid lyckades S inte uppbåda. En lätttillgänglig handledning för nybörjare utgör Svensk verslära, utgiven samma år som S fyllde 80 år.

En betydande del av S:s litterära produktion bestod i biografier och mindre porträtt över huvudsakligen svenska författare – enda tydliga utvikning i internationell riktning utgör den lilla boken Walter Scott och hans romaner (1922). För den litteraturhistoriska forskningen betydelsefullast av S:s biografier var hans Kellgren-monografi (1912), den första större vetenskapliga studien över den stridbara gustavianska poeten. S var senare som redaktör även delaktig i Svenska vitterhetssamfundets utgåva av Kellgrens samlade skrifter, där han närmast hade ansvar för utgivningen av breven. S:s stora intresse för den biografiska genren som sådan avspeglas främst i studien Till svensk biografis historiografi i Samlaren 1935.

S:s sista tryckta arbeten behandlade Bellman. På allvar började han studera den i äldre forskning romantiserade nationalskalden först i 70-årsåldern, efter att ha blivit anmodad att hålla en serie radioföredrag. 1943 gav han ut Bellman och Fredmans epistlar, i vilken han banade väg för en ny förståelse av Bellman som konstnär genom en rad fyndiga iakttagelser. I S:s tolkning blev skalden som människoskildrare en impressionist, arbetande efter sin tids litterära regler. Till de mer överraskande fynden som närmast i förbigående bjöds i S:s studie hör att gestalterna i Fredmans epistlar i allt väsentligt saknar ansikten och att Ulla Winblad, så mycket ”det talas om att hon sjunger”, aldrig yttrar ett ord. Sådana tålmodigt och på självsyn framvaskade fakta var kännetecknande för forskaren S: ”Han höll sig till fakta, små och säkra fakta … Den begränsningen var hans egenart och storhet” (Svanberg, s 48).

Lång och ofta försedd med en bredskyggig hatt var S lätt att få sikte på. Som person var han däremot svår att komma in på livet, även för vänner. Han undvek att tala om politik (men gällde för att vara liberal) och var i offentliga sammanhang anspråkslös, närmast blyg. Omvärlden betraktade han med ett inte så litet mått av ironi och skepsis. Avgörande för S, som ibland kunde karakterisera sig själv som utilist, var alltid om något var ”vettigt” eller ej. Vänfasthet och släktkärlek var andra utpräglade drag. Kolleger och elever inbjöds till muntra, ofta kulturella, ibland studentikosa samkväm i det vackert inredda göteborgshemmet. Alltid välkomna var syskonen och syskonbarnen, som hemma hos S och systern Vivi infördes i släktens traditioner; när han senare skaffade ett sommarställe i Båstad fick de tillbringa sommarloven där.

Enligt vännen Carl Anders Dymling gjorde den anglofile S mindre intryck av en yrkesakademiker än ”det species av engelsman som kallas ’a gentleman of independent means’, som ägnar sig åt vetenskap för sitt nöjes skull”. Den iakttagelsen måste ha haft sin särskilda giltighet om somrarna när S gjorde sina regelbundna växlingar mellan skrivarbete, bad och långa promenader (Släktbok).