Henrik Karlsson

Henrik Karlsson, d 20 mars 1408 (Brilioth 1925, s 213). Föräldrar: Karl Botvidsson o Kristina Vapparska. Kanik i Växjö med Gårdsby som prebende o från 15 aug 1370 i Uppsala med Tierp som prebende, studerade i Paris ännu 82 o sannolikt även i Bologna, valdes av domkapitlet till biskop i Växjö 12 febr 82 men förbigicks vid den påvliga utnämningen, domprost i Växjö (tilltr sannolikt ej), valdes av Uppsala domkapitel till ärkebiskop 27 mars 83, utnämndes genom påvlig provision 10 juni s å.

Enligt kaniklängden för Tierps prebende i Registrum ecclesiae Upsalensis var H från Åbo stift. Av flera brev framgår, att hans mor ägt en gård i Åbo och en i Salvela i Piikkis öster därom, vilka donerades till ett altare i Åbo domkyrka, och bland hans arvingar var flera åboborgare och en person från Viborg. I ett av breven uppges H:s mor vara från »Vappara»; en fjärd strax söder om Åbo bär namnet Vapparn. I övrigt är föga känt om föräldrarna. En vapensköld med två störtade spetsar i H:s sigill tyder på att fadern tillhörde lågfrälset.

Vadstenadiariet uppger, att H i flera år umgicks med den heliga Birgitta i Rom. Enligt ett brev, som hennes dotter Katarina Ulfsdotter (Ulvåsaätten) sommaren 1377 från Anagni vid Rom skrev till ärkebiskop Birger Gregersson (Malstaätten), skall H ha varit i tjänst hos Birgitta. I detta brev meddelas även, att han gjort ett uppehåll i sina studier för att hos påven på ärkebiskopens uppdrag arbeta för franciskanmunken Henrik Gödekasons utnämning till biskop i Växjö. Några månader senare skrev ärkebiskopen till Vadstena kloster att H återkommit från Rom till Sverige, medförande brevet från Katarina och utnämningsbullan.

Efter Henrik Gödekasons död valdes H 1382 till biskop av domkapitlet i Växjö men blev förbigången vid den påvliga utnämningen. Detta kan möjligen ha berott på att han dömts till fängelsestraff för underlåtenhet att återbetala en skuld på 500 mark sv penningar till sin medtävlare, den danske adelsmannen Peder Jensen (Lodehat). Vid förnyad handläggning frigavs han, och Peder dömdes att ersätta hans rättegångskostnader, 7 floriner i guld.

Då H 1383 av Uppsala domkapitel valdes till Birger Gregerssons efterträdare som ärkebiskop, vägrade konung Albrekt godkänna valet. H reste då omedelbart till Rom och lyckades få påvens godkännande. Det har förmodats, att han gentemot Albrekt fått stöd av drotsen Bo Jonsson (Grip). 1385 kan H beläggas ha varit i Nyköping tillsammans med Bo Jonsson, och några månader före drotsens död 1386 betalade han de skulder till denne han övertagit från sin företrädare som ärkebiskop. Om hans förhållande till Albrekt är föga känt. I en biografi från 1400-talets början över biskop Nicolaus Hermanni i Linköping skildras H som mer eftergiven än denne gentemot kungens anspråk på kyrkan. Johannes Magnus uppgift, att han skulle ha lyckats övertala Albrekt att avstå från våldsamheter mot sv sthlmsborgare, torde ej förtjäna tilltro (Swartling; Ahnlund 1929; annorlunda Nordman). 1387 utfärdade Albrekt med anledning av klagomål från H ett brev mot våldgästning och annat övervåld mot ärkestiftets prästerskap och kyrkogods.

På hösten 1389 var H närvarande på mötet i Söderköping, där drottning Margareta formligen övertog regeringen i Sverige. Där utfärdade hon även ett skyddsbrev för H samt kyrkorna och prästerna i Jämtland, vars gamla anknytning till ärkestiftet därmed aktualiserades. 1390 lånade hon 1 000 mark sv penningar av honom. Detta år besökte H sin hemstad Åbo. Då Åbo slott liksom de övriga finländska slotten ingick i det länskomplex som förvaltades av Bo Jonssons testamentsexekutörer, har det ansetts sannolikt, att han rest dit på drottningens uppdrag för att förmedla dessa slotts utlovade överlämnande till henne (Brilioth). 1391 gjorde H en resa till Gotland, där han invigde högaltaret i Visby franciskanklosters kyrka. 1396 mottog han vid Mora stenar kungaeden av Erik av Pommern. På kalmarmötet 1397 krönte han denne tillsammans med lundaärkebiskopen. Där beseglade han också det omdiskuterade unionsbrevet.

En stor del av H:s ärkebiskopstid kännetecknades av politisk oro. 1392 befullmäktigade påven H och hans suffraganer att bannlysa de gudlösa personer som plundrade kyrkor och kloster och förgrep sig på andliga personer och deras egendom. Kort därpå tillfångatogs strängnäsbiskopen under en sjöresa av Albrekts anhängare men frigavs genom H:s bemedling. På provincialkonciliet i Arboga 1396 kungjorde de församlade biskoparna med H i spetsen bannlysning av både stormän och andra som ej inom 99 dagar återställde vad de rövat från kyrkan.

Till Norrland gjorde H visitationsresor åtminstone vid tre olika tillfällen. 1386 invigde han sålunda en träkyrka i Skellefteå och utfärdade ett skarpt brev mot utkrävandet av skatt från den jord som tillhörde Nätra kyrka och Sidensjö kapell i Ångermanland. 1395 hade han i Högs kyrkby en uppgörelse om fattigtionden med bönderna i norra Hälsingland, och i början av 1403 torde han ånyo ha farit till Hälsingland, bl a för att införa den s k vårfrupenningen, en avgift till förmån för Vadstena kloster.

Förutom H:s kunskaper i kanonisk rätt framhåller ärkebiskopskrönikan i Registrum ecclesise Upsalensis hans många köp av jordagods. Ej mindre än ett 30-tal pergamentsbrev i RA gäller H:s köp av gårdar i Uppland. 1401 grundade han med vissa av dem ett prebende i Uppsala domkyrka. Flera brev 1405—07 från hans ombud i Lübeck vittnar om att han exporterade spannmål till Lübeck och Wismar. H:s ekonomiska skicklighet utnyttjades av den penningbehövande drottningen. I det föregående har nämnts hennes stora lån 1390, och 1402 pantsatte hon Jämtland till honom för ett lån av 2 000 sv mark i nobler och sv penningar.

H testamenterade större delen av sin egendom till Uppsala domkyrka. Enligt Ericus Olai skall emellertid drottningens fogde med våld ha lagt beslag på hans skattkista, då domprosten, sittande grensle på den, körde den till domkyrkan. 1411 överenskom på drottningens initiativ H:s sedermera så illa beryktade efterträdare Jöns Gerekason med hans arvingar, att dessa skulle nöja sig med 600 mark penningar av hans utestående fordringar. Efter Jöns Gerekasons avsättning fördelades 1423 de av H testamenterade egendomarna mellan domkyrkobyggnaden och ärkebiskopsbordet. 1434 gjorde en Henrik Styff anspråk på hans till Åbo domkyrka donerade mödernegods. Denne, som på 1420-talet tjänat Kristiern Nilsson (Vasa) och 1445 var borgmästare i Viborg, avvisades med en formulering som tyder på att H var hans far (Knaapinen).

H karakteriseras av Ericus Olai som förutseende och affärsklok (»providus et lucrosus»). En modern forskare har ansett honom »ganska färglös och prosaisk» och skildrat honom som »en den kloka måttans, den nyktra beräkningens man», som dock trots sin ekonomiska läggning ej glömde det andliga för det värdsliga (Brilioth 1925).