T Frithiof Grafström

2 Grafström, Thor(e) Frithiof, son till G 1 i hans 1:a g, f 6 april 1827 på Karlbergs slott (Solna), d 13 aug 1883 i Sthlm (Klara). Inskr vid UU ht 45, fil kand 13 juni 50, disp pro gradu 29 april 51, mag 16 juni 51, prästv 7 okt 57, pastorsadj vid Nicolai förs i Sthlm 57, eo hovpredikant 17 jan 59, legationspred i Paris 10 juni 59, i London 18 april 63, kh i Klara förs i Sthlm 16 nov 66, teol dr i Lund 28 maj 68, överhovpred 30 april 72, led av FK 75—83, ordensbiskop 22 nov 80. SA:s lilla pris 48 o 52, stora priset 61.

G 18 juli 61 i Sthlm (Klara) m Heloise Desdemona Hazelius, f 29 juni 36 där (ibid), d 14 febr 16 i Danderyd (Sth), dtr till generalmajoren Johan August H o Eva Louise Svanberg.

Frithiof G, som tidigt beundrade faderns och morfaderns diktning, tävlade redan som 19-åring i Sv akademin med en samling elegier, Andaktens stunder, som tillerkändes hedersomnämnande. 1848 erhöll han akademins andra pris för sina minneselegier över Franzén utmynnande i orden: »Var ej hans liv beständigt en gudstjänst? /Den som har levat som han, lever evärdligt hos Gud», och 1852 fick han samma pris för dikten Sångens framtid, ett idealistiskt och religiöst inlägg i debatten »Är vår tid poetisk?», väckt av B E Malmström, som f ö uppläste G:s dikt på akademins högtidsdag. Sin största poetiska framgång fick han med den heroiska och naturromantiska Fjellappen, som belönades med det stora priset 1861. När Wirsén första gången läste denna dikt — säger han i den levnadsteckning som inleder G:s Dikter (1884) — »eldades han av fosterländsk stolthet och trodde sångens gyllene tid vara återkommen». G kom emellertid att senare huvudsakligen skriva tillfällighetsdikter av ganska enkelt slag, och någon skald ovanför epigonklassen blev han aldrig.

Hans vetenskapliga studier resulterade i två smärre akademiska avhandlingar, Om krigsföretagen inom Sverige straxt efter Carl XII:s död (1851) och hans lektorsspecimen Om undervisning i modersmålet (1853). I den senare ansluter han sig nära till de pedagogiska grundsatser som redan Quintilianus uppställt och understryker vikten av att väl känna till »det yppersta af fäderneslandets litteratur», att bortkasta »allt långods» och »att med kraft och ledighet ordna och behärska språkets alla tillgångar». Sina stilideal sökte han också tillämpa i sina predikningar, och bl a därigenom kom han att bli en av de huvudstadspräster, som samlade de största åhörarskarorna. Åtskilliga av hans predikningar och tal trycktes; en god föreställning om deras stil ger hans Minnen från Klara kyrka (1878—79).

Som riksdagsman hade G inte samma förmåga att övertyga och vinna sympati. Både som motionär och debattör intresserade han sig framför allt för förhållandet mellan stat och kyrka, men på grund av oklarheter i sina resonemang rönte han motstånd av både religionsfrihetens och statskyrkans anhängare. Mest uppmärksammad blev hans motion 1878—79 att den icke döpte och icke konfirmerade skulle ställas under 1873 års dissenterlag och därmed bl a få rätt till borgerlig vigsel. Större framgång hade han beträffande lagarna om prästbefordran, vid vilkas behandling han ivrade för att församlingarna skulle få vidgad rätt att kalla den präst de önskade.