Baltzar Grill

1 Grill, Baltzar, begr 28 maj 1697 i Sthlm (Ty). Föräldrar: guldsmeden o riksvärdien Anthoni G o Catharina Staertz. Uppdrag som skedare vid k myntet 76, arrendator av det senare s k Kungsholmens glasbruk i Sthlm 14 jan 78, glasbrukets dir fr o m 82.

G 30 maj 71 i Sthlm (Ty) m Elisabeth Faltz, dp 30 april 53 där (ibid), d 18 febr 25 där (ibid), dtr till guldsmeden Raimund F o Susanna Hartman.

Om G:s uppväxt och första lärospån ingenting känt. Allt tyder emellertid på han hos fadern, den från Holland invandrade guldsmeden och riksvärdien Anthoni G förvärvat sitt mångsidiga tekniska och kemiska kunnande. Som skicklig proberare och metallurg kom han delvis att verka inom samma områden som fadern. Hans egentliga yrke torde länge ha varit guldsmedens och juvelerarens, även om han aldrig nämns i guldsmedsämbetets protokoll eller signerat några arbeten. Vid 1670-talets mitt knöts G till k myntet som »skedare», dvs expert på att skilja guld från silver. Men någon offentlig befattning torde han, trots motsatta uppgifter i litteraturen, aldrig ha innehaft; vid 1670-talets slut kallas han »handelsman». 1682 hyste G planer att fara till Holland, där han hade nära familjekontakter, och inrätta ett verk för att genom segring utvinna silver ur koppar. Enligt traditionen skall han även ha konstruerat vedbesparande tackjärnsspisar och arbetat med nya kakelugnstyper. Närmast i sin egenskap av guldsmed tillkallades han mot slutet av sitt liv, på 1690-talet, för att förgylla taket på norra längan av Sthlms slott. Men sina främsta tekniska insatser gjorde G som uppslagsrik bergverksexpert och driftig ledare inom den sv glasbruksindustrin.

G:s namn är främst förknippat med Kungsholmens glasbruk i Sthlm. Företaget, det andra i ordningen av huvudstadens glasbruk, hade ursprungligen grundats av den äventyrlige italienaren Giacomo Scapitta, alias markis Guagnini, vilken nyåret 1676 lyckades utverka förmånliga privilegier för ett nystartat glasbruk vid Klara kyrka. Inom kort kom G att jämte flera förmögna herrar bli intressenter i företaget. När Scapitta efter avslöjade bedrägerier 1678 rymde ur landet, hade G lett oppositionen mot honom. Jämte två medintressenter, Arvid Ivarsson och Johan Gerdes, övertog han nyåret 1678 glasbruket på arrende under fyra år för att därefter som ensam direktör förvalta det ända till sin bortgång 1697. Under G:s skickliga ledning blomstrade företaget, som 1686 flyttade från Klara till en liten holme på Kungsholmen (senare karolinska institutets tomt) och därmed blev känt som Kungsholmens glasbruk. Inte utan svårigheter, bl a hårda strider både med arbetare och delägare i glasbruksbolaget, utvecklade G anläggningen till vårt under lång tid förnämsta glasbruk. Tillverkningen, främst av pokaler och bägare, stod på hög teknisk och konstnärlig nivå. Även om få säkra Kungsholmsglas bevarats från den G:ska epoken, vet vi att praktpjäser levererades till hovet. Kring 1690 infördes genom Christoffer Elstermann (bd 13) den nya metoden med graverad dekor. Delägarna, bland dem Karl XI, njöt åtminstone på 1690-talet god utdelning; årsvinsten kunde nu nå över 12 000 dlr kmt.

Samtidigt kom G, liksom tidigare fadern, att ägna sina krafter åt omfattande projekt och reformförslag inom bergsbruket. De gällde Sala gruva och Stora Kopparberget; bergskollegium stödde och uppmuntrade honom. I dec 1691 framlade G flera uppslag till förbättring och utvidgning av driften vid Falu gruva (tillverkning av silver, bly, svavel etc, precipitation av koppar, bokning och vaskning av kopparmalm), men de verkställdes aldrig. Framgångsrikare var han vid Sala gruva. Redan 1686/87 diskuterades i bergskollegium ett av G ingivet förslag till förbättrad silverprocess, genom vilken silverförlusten skulle minska; den infördes inom kort. G var överhuvud starkt kritisk mot administrationen vid Salberget, där han tidvis vistades på särskilt uppdrag för att reformera driften, också i gruvan. 1695 prövades på hans initiativ krutsprängning för första gången. Typiskt för hans uppslagsrikedom var det 1689 framlagda och så småningom verkställda projektet att försmälta importerad högvärdig guld- och silvermalm från Sumatra med tillsats av fattig blyglansmalm från Falun. Betydande vinster hägrade; både bergskollegium och G drev under 1690-talet saken med iver och lyckades av K M:t utverka lån om sammanlagt c:a 11 000 dir smt. Sumatramalmen, som kom från Salidagruvan där svensken Herman Grim (se denne) varit driftsledare, inhandlades 1694 i Amsterdam, och smältningarna drevs vid Salberget under flera år, ännu efter G:s bortgång. Resultatet blev knappast lysande. Av det tillverkade silvret, som inlevererades till Myntet, gjordes väl en k dopfunt, men länge stod G:ska sterbhuset i skuld till kronan för lånet, som avskrevs först 1734.