Claës Wilhelm Grönhagen

Grönhagen, Claes Wilhelm, f 3 okt 1732 i Roma (Gotl), d 8 mars 1777 i Mariestad. Föräldrar: landshövd frih Johan Didrik G o Magdalena Wilckens. Inskr vid UU 5 maj 46, eo kanslist i kanslikoll 15 juli 51, volontär vid Västmanlands reg 1 mars 54, adjutant vid Västerbottens reg 12 juni 55, avsked 7 maj 57, löjtn i fransk tjänst (vid Royal Suédois) 59—60, hovjunkare 22 juni 62, led av tulldirektionen 15 okt 66, kammarherre 21 dec 70, led av SU 72. — Ogift.

Beträffande G:s födelsedatum råder en viss oklarhet. I Roma sockens födelsebok är han upptagen under 3 okt 1732, men en något senare anteckning kan tolkas så, att datum bör vara 3 okt 1731. Själv har G i den av honom undertecknade originalstamtavlan uppgivit 3 okt 1732, och hans mor anger i en supplik 2 jan 1742 hans ålder till »endast nio år». Då hans fader, den femtioårige landshövdingen, ingick sitt andra äktenskap 26 sept 1731 (modern f 1698), synes det rimligt att antaga, att G verkligen var född 1732. Frågan saknar inte betydelse. Det har nämligen gjorts gällande, att G då riksdagen samlades 1755 ej uppfyllde den lagstadgade åldern tjugofyra år och att detta var anledningen till hans utestängning från riddarhuset.

Vid faderns död (jan 1738) var G sålunda endast fem år gammal. Enligt bevarade suppliker synes boets ställning ha varit så dålig, att det måste avträdas till kreditorernas förnöjande. Inte desto mindre kunde G 1746 inskrivas vid Uppsala universitet, där han till en början handleddes av en annan ung gotlänning Johan Fineman. Hans studier inriktades på vad man nu skulle kalla statskunskap, historia och praktisk filosofi och bedrevs under ledning av Johan Ihre och dennes docent Een, båda kända för sina utpräglade mössympatier. 10 juni 1751 prövades han i »eloquentien, moralen, historien och politiquen». Drygt en månad senare antogs han av kanslikollegium som eo kanslist. G:s civila karriär blev dock ej långvarig. Redan den 11 mars 1754 begärde han sitt avsked för att övergå till den militära banan. Som skäl angav han de dåliga befordringsutsikterna.

Sin mest uppmärksammade insats gjorde G vid 1755—56 års riksdag, då han endast var tjugotre år gammal. Hans berömda memorial om Ärlig svensk, som föredrogs vid adelns plenum 4 nov 1755 (tr AdRP 19, bil 43, s 119) har betraktats som det bästa uttrycket för hovpartiets statsrättsliga uppfattning vid denna tid. Det uppmärksammades först av Stavenow och har sedan behandlats i litteraturen rörande frihetstidens författning. Det har emellertid inte kunnat visas, att G hade några förbindelser med hovet. En författningsteoretisk uppfattning av samma slag som G nu framställde hade visserligen redan vid föregående riksdag kommit till uttryck i inlägg av andra anhängare till hovet och mössorna. Men sådana åsikter utgör i själva verket allmängods, som på olika sätt varieras i den politiska debatten. Riktigast torde därför vara att betrakta memorialet inte som en skrift emanerande från hovpartiet utan främst som ett uttryck för G:s egen uppfattning, som han inhämtat under sina studier i den mot den härskande regimen kritiska akademiska miljön i Uppsala. Själva memorialet har snarast prägeln av ett akademiskt diskussionsinlägg. I varje fall utgör det ett skarpsinnigt och elegant bidrag till debatten, byggt på en naturrättsligt grundad, från föregående sekel nedärvd balanslära, och på en fördragsrättslig fundamentallagsuppfattning. Som Landberg framhållit är det här inte fråga om en tillämpning av den maktskillnadslära som Montesquieu framlagt utan om en maktdelning i bokstavlig mening. Häri överensstämmer det med den författningsteoretiska uppfattning scm mössorna och hovets anhängare vid denna tid sökte hävda gentemot hattpartiets lära om riksdagen såsom den ledande och utslagsgivande faktorn i statslivet. Men G:s inlägg skiljer sig från många andra genom sin skärpa och sin ovanligt pragmatiska läggning. Han ådagalägger också sin självständighet därigenom, att han i polemiken mot den speciella principalatslära, som Ärlig svensk sökte hävda, åberopar en av hattpartiets teoretiker, adjunkten Frondin i Uppsala.

Den uppmärksamhet G:s inlägg väckte, var emellertid till en början knappast till hans förmån. I den uppjagade stämning som rådde efter hovets misslyckade statskuppsförsök hölls regimens motståndare och kritiker under skärpt uppsikt. Av dem, som deltagit i debatten om Ärlig svensk, blev A G Reuterholm berövad säte och stämma på riddarhuset. Också G:s memorial upptogs till granskning av riddarhusdeputationen i ett särskilt memorial (dat 13 sept). Deputationen fann, att han gjort sig skyldig till »irriga och mot regeringslagarna stridande meningar», varför han kunnat ställas till laga ansvar. Då riksdagen närmade sig sitt slut, föreslogs emellertid, att G skulle sona sitt brott på samma sätt som Reuterholm och för framtiden anses otjänlig att bevista adelns överläggningar och sålunda mista säte och stämma på riddarhuset. Betänkandet föredrogs 11 okt och skulle enligt protokollet kommuniceras G. Något svar har ej påträffats liksom ej heller någon resolution. I varje fall tycks det föreslagna straffet i hans fall ej ha gått i verkställighet. Till skillnad från Reuterholm kunde han deltaga i ståndets överläggningar redan från början av följande riksdag. Måhända var anledningen härtill, att uteslutningsdomen ej kunde verkställas till följd av G:s underårighet. När han i debatten om Reuterholms återintagande på riddarhuset 27 nov 1760 tillstyrkte med den motiveringen, att han »varit i samma cas» och nogsamt funnit värdet av adelns »gunst och ädelmod», fick han till svar, att så ingalunda var fallet, då han måste avhålla sig »för det han ej fyllt sina lagliga år».

Vid denna tid räknades G till det yngre mösspartiet och var en av dess främsta talare på riddarhuset. Men han tillhörde inte partiets ledning och intog en ganska självständig ställning. Vid några tillfällen, så i debatterna 25 maj och 19 okt 1761 om tjänstetillsättningar fick han tillfälle att utveckla samma uppfattning i författningsfrågor som tidigare. Hans intresse tycks dock så småningom mera ha ägnats näringspolitiken. I debatten om stora deputationens betänkande angående våra goda lagars elaka verkställighet 30 aug 1765 erinrade han i ett kort anförande om sin insats tio år tidigare, då han ingivit »ett memorial angående konungamakten, som då blev så illa ansett, att han snart hade mist sitt säte». Också nu ville han skydda konungens lagliga rätt, men då den ej syntes hotad, kunde han bifalla betänkandet med endast smärre ändringar. När en viktig konstitutionell fråga i maj 1769 åter kom på dagordningen, fick G anledning att ställa sig på rådets sida mot konungen. Kungastrejken i dec 1768 bedömde han som ett författningsbrott, medan rådets åtgärder gillades. Några månader senare (15 och 18 aug) slöt sig G i den upp- rörda debatten om assessor Virgins mot statsskicket skarpt kritiska skrift En patriots tankar till dem, som yrkade, att ständerna skulle ta det redan avdömda målet under sin slutliga prövning. I frågan om säkerhetsakten följde han mössornas negativa linje (15 nov 1769).

G:s offentliga verksamhet utspelades inom riddarhusets murar. Så tillvida är han en typisk exponent för frihetstidens yrkespolitiker. Han nådde heller aldrig någon fast militär eller civil tjänsteställning. Från Västerbottens regemente tog han avsked 1757. Sannolikt har han aldrig tillträtt sin löjtnantsbeställning i fransk tjänst. Redan året efter utnämningen var han i full verksamhet vid riksdagen. Efter utnämningen till hovjunkare var han från 1763 bisittare i nedre borgrätten, men en ansökan om post-kommissariesysslan i Helsingör 1764 ledde ej till resultat. Någon fanatisk partiman var han likväl ej, och han räknades aldrig till kretsen av de ledande inom sitt parti. Partibelöningar och förtroendeuppdrag blev därför tunnsådda. Vid 1765 års riksdag insattes han i expeditionsdeputationen. Sin post i den nyinrättade tulldirektionen, som han då erhöll, förlorade han vid nästa riksdag. Först i aug 1772 insattes han vid ett fyllnadsval i sekreta utskottet. Den 14 aug avlade han eden. Han hörde alltså till dem, som var närvarande vid utskottets sista dramatiska sammanträde 19 aug.