Tillbaka

Johan Abraham Gyllenhaal

Start

Johan Abraham Gyllenhaal

Naturforskare

1 Gyllenhaal, Johan Abraham, f 9 dec 1750 i Bråttensby (Älvsb), d 24 juli 1788 i Åtvidaberg (Ög). Föräldrar: kornetten Hans Reinhold G o Anna Catharina Wahlfelt. Inskr vid Skara skola 62, vid LU 12 okt 67, disp där 23 juli 68, ämnessven i VA 5 juli 69, inskr vid UU 7 mars 69, auskultant i bergskoll 11 juli 69, dir vid Åtvidaberg från 76, bergmästares titel 12 sept 83. — LFS 76. — Ogift.

G skrevs in i Skara skola 1762. Han var där samtida med bröderna Adam och Johan Afzelius och J H Kellgren. Ett linnéanskt färgat intresse för naturalhistorien tog sig hos honom under gymnasiståren uttryck i exkursioner och systematiskt upplagda samlingar av naturföremål. Hans anteckningar i dessa sammanhang vittnar om skarp iakttagelse och grundliga kunskaper. Samlarintresset delade han med fadern och brodern Leonard (G 2). Hos den förre, som ägnade sig åt bildkonst och böcker — framför allt akademiska dissertationer — blev detta något av en vurm. Vid Lunds universitet studerade G huvudsakligen juridik. Under professor Lars Collings presidium försvarade han 1768 en av honom själv författad avhandling om bergsdomstolar, De judiciis metallicis. Följande vårtermin fortsatte han sina studier i Uppsala. Under lundatiden hade G korresponderat med bergvetenskapsmannen och landshövdingen Daniel Tilas och bekantskapen med denne underlättade hans antagning som auskultant vid bergskollegiet. I ett rekommendationsbrev till Torbern Bergman säger sig Tilas ha »mycken anledning att vänta mycket gott» av G. Under åren 1769 och 1770 tycks G ha åtnjutit privat undervisning av Linné och Bergman. Säkerligen har han själv haft värdefulla rön att meddela sina lärare. Linné lär med hänsyftning på G:s insikter i geologi ha sagt, att »han kunde koxa ända till sju famnar ned i jorden». I ett brev till S G Hermelin 1773 berättar G om sina förbindelser med Bergman. Han hade till denne i jan 1773 lämnat en uppsats med titeln Försök att av uråldrige jordskorpans närvarande beskaffenhet sluta sig till förloppet av hennes daning. Bergman använde G:s här framlagda teorier i andra upplagan av Verlds-beskrifning — utan att ange källan. Vid ett sammanträffande bemötte han författaren med köld och sade sig ha förlagt uppsatsen. G gör bittra kommentarer och framhåller, att han har Tilas att tacka för sina kunskaper i geologi. På det området hade Bergman intet att ge.

1769 hade G tillsammans med bl a bröderna Afzelius, Anders Dahl och Olof Knös tagit initiativet till topografiska sällskapet i Skara. Sammanslutningens syfte var närmast att insamla material till en natur- och kulturhistorisk beskrivning av den västgötska hembygden. I det ärendet företog G och brodern Leonard omfattande resor i hemprovinsen. Dessa resulterade i Beskrifning över Skaraborgs län, ett manuskript i tre kvartband. Titeln är missvisande, då även delar av Älvsborgs län behandlas. Vitt skilda ting, dialekter, mortalitet, allmogens vidskepelse och landskapets geologi skildras under 138 rubriker. I sin avhandling om svenska jordens bildning refererar Göran Wahlenberg till de mätningar av Mössebergs lagrade bergarter, som G här redovisar.

Även uppsalatraktens geologi fångade G:s intresse. Han redogör för sina rön i Anmärkningar öfver havslämningar vid Upsala. Man erfar, att han i Polacksbackens sand fann den snäcka — Litorina litorea — som givit namn åt värmetidens Östersjö. 1774 undersökte G på uppdrag av bergskollegiet och Jernkontoret möjligheten att finna stenkol i Närkes och Östergötlands siluravlagringar. Resultaten redovisar han i ett manuskript 8 maj 1775, Systematiskt sammandrag af de anmärkningar som ... gordes under en resa i Närke och Östergötland 1774. Författaren sysslar så gott som uteslutande med en detaljrik beskrivning av landskapens geologi. En passus ger vid handen att han såsom den förste beskrivit den s k Visingsö-gruppen såsom en från de vanliga kambrosiluriska bildningarna skild formation. Arbetet var under den närmaste tiden välbekant och utnyttjades i fackkretsar. Det tillmäts högt värde även av modern sakkunskap. De iakttagelser som G redovisar här och i Hafslämningar placerar honom som en av de sv pionjärerna inom kvartärgeologin. Landets geologer hade till denna tid ägnat sina mödor åt det fasta berget, som kunde ge värdefulla metaller. Lösa bergarter hade betraktats som en oordnad och tillfällig blandning under rubriken Syndaflodslämningar, och försök att över dem kasta vetenskapligt ljus ansågs meningslösa. Bergman, Hermelin och G lade genom sina undersökningar och slutledningar grunden till denna vetenskap, som i Sverige fått framstående företrädare.

1775 tituleras G geschworner, och man vet, att han vid denna tid var i ackord om geschwornersysslan vid Södermanlands och Östgöta bergslag. Han valde det fördelaktigare arjbudet att bli direktör vid Åtvidabergs kopparverk. Det hade länge legat i ödesmål, när driften upptogs kring 1760. Den snabbt ökande lönsamheten under G:s chefstid — 100 % ökning av kopparproduktionen — tyder på att denne var en god ekonom och företagsledare. Den tyske läkaren Isaak Grüno, som besökte Åtvidaberg 1779, spår i ett brev till Torbern Bergman, att Åtvidaberg i framtiden tack vare sin driftige bergmästare kommer att överträffa alla sv gruvor. G fick nu liten tid över för vetenskapen, vilket han beklagade i ett brev 1776 till vännen J G Gahn. I ett brev 1783 till ägaren av Åtvidaberg, krigsrådet J Adelswärd, föreslog bergskollegiets president Nils Bielke att G skulle befrias från vardagsrutinen för att kunna ägna sig åt vetenskap. Bergshauptmannen i Finland A Nordenskiöld anhöll 1785 hos K M:t, att G, »en av detta rikets kunnigaste bergsmän», skulle tilldelas 200 rdr för undersökning av Finlands berggrund. Anslaget beviljades, men några undersökningar hann G inte med. Han förblev kopparverket trogen till sin död. Under Åtvidabergsåren samlade G en avsevärd förmögenhet o placerade kapital i bl a hus och tomter vid S:t Eriks torg i Uppsala. 1785 lät han med bröderna Afzelius som arbetsledare grundligt restaurera ett hus, som sedan donerades till därvarande Vetenskapssocietet. Efter G:s död fick sällskapet hans bibliotek och naturaliesamlingar och därtill 3 000 rdr att användas till fastighetens och samlingarnas underhåll. De sistnämnda deponerades 1858 i olika universitetsinstitutioner och är nu svåra att identifiera. Fysiografiska sällskapet i Lund kallade på A J Retzius initiativ G till ledamot. I Vetenskapsakademin invaldes han som ämnessven 1769. Han föreslogs 1780 och 1787 till medlem men fick inte erforderligt antal röster. I VA:s handlingar trycktes G:s avhandling om cystidéerna, en fossil echinodermgrupp. Den har hög kvalitet och visar hans forskarbegåvning. Han fick f ö inte se några av sina forskningsresultat publicerade. G:s stil är koncis och pregnant och man kan vad den beträffar med fog kalla honom Linnélärjunge. Gjörvvell berömmer i ett eftermäle hans »vackra insikter uti svenska språket och historien». I en paskill, som finns på KB — Grafskrift öfver bergmästare Gyllenhaal — liknas han vid Rehabeam och hårda ord fälls om hans skoningslösa metoder mot underlydande. Excerpter i G:s skriftliga kvarlåtenskap tyder på att han var intresserad av Emanuel Swedenborgs lära, och han understödde ekonomiskt sin brors utgivning av dennes skrifter.

Olle Franzén


Svenskt biografiskt lexikon