Anders Johan Hagströmer

1 Hagströmer, Anders Johan, f 8 sept 1753 på Länna bruk, Länna (Söd), d 8 mars 1830 i Sthlm (Kungsh). Föräldrar: inspektören Jakob Hagström o Anna Elisabet Wirell. Inskr vid UU 6 okt 62, kompanifältskär vid Närkes o Värmlands reg okt 72, vid livgardet 30 april 73, underfältskär vid Serafimerlasarettet 75, examen chirurgicum 1 dec 76, med dr vid Åbo akad 12 juni 81, läk vid Danviks hospital, kur- o dårhus 80 sept 81— 12, intendent vid Djurgårdsbrunn 82, prosektor o adjunkt vid theatrum anatomicum i Sthlm 82, eo anatomiæ o kirurgiæ prof i Sthlm 22 maj 85, regementsfältskär vid livgardet 30 maj 87—27 maj 88, ord anatomiæ o kirurgiæ prof 4 juni 93—23, dessutom kirurg 3 dec 93, läk vid Allm Barnhuset i Sthlm 95, överdir över kirurgin i riket o preses i kir soc 3 dec 95, assessor i collegium medicum 12 april 97, en av Sv läkaresällsk:s stiftare 07, generaldir över lasaretten i riket 22 okt 08, adl 29 okt 12, led av adelsståndet 15, 17—18, 23 o 28—30, medicinalråd i Sundhetskoll 3 sept 16, inspektor vid Karol inst 18. LPS, LFS 86, LVA 88, LWS 19.

G 21 juni 78 i Sthlm m Johanna Dorothea Bouck, f 5 maj 56 där, d 15 juni 14 där (Nik), dtr till fabrikören o sockerbruksidkaren Guillaume B o Fredrika Eleonora Isoz.

H bestämde sig tidigt för att bli läkare och började studera medicin i Uppsala, bl a för Linné, som han enligt självbiografin »vördade näst Gud». 1769 försämrades faderns ekonomi, så att han inte längre hade möjlighet att bekosta H:s studier i Uppsala. På inrådan av sin farbroder, som var provinsialläkare, valde han då att bli kirurg. Fältskärernas eller kirurgernas utbildning var hantverksmässig, men deras möjligheter att inom rimlig tid nå acceptabla inkomster var större än de akademiskt utbildade medicine doktorernas. H blev i Sthlm lärling hos regementsfältskär T L Liljenwald. Mästarna skulle bereda sina lärlingar tillfälle att deltaga i den undervisning som gavs av professorerna vid Kirurgiska societeten. Den möjligheten begagnade H samvetsgrant, men större delen av dagen måste han ägna åt triviala sysslor i fältskärens rakstuga. Soldaterna måste vissa veckodagar underkasta sig rakning och allmän översyn, vilket förde med sig långa och bråda dagar för regementsfältskärens lärlingar och gesäller. H var missnöjd med utbildningen och redogjorde i en anonym skrift, som han lyckades få tryckt redan 1770 under titeln Förslag till ett bättre och lindrigare lärosätt uti chirurgien, för orsakerna till sitt missnöje. Hans reformförslag kritiserades, men flera av dem blev ett par år senare genomförda. De läroböcker som användes var svårbegripliga för kirurggesällerna, som ofta hade en klen teoretisk underbyggnad. H avhjälpte denna brist genom att för kamraternas räkning utarbeta ett lättfattligt kompendium.

Efter tre år i lära blev H kompanifältskär. Tjänsten var inte betungande, och fältskären använde sin lediga tid till studier. Bekantskap med sekreteraren P Wargentin öppnade för honom Vetenskapsakademins bibliotek, och han läste ivrigt och metodiskt medicinsk litteratur, framför allt anatomi och fysiologi. 1775 tog han tjänst som underfältskär på Serafimerlasarettet och fick under två år praktisk handledning av den skicklige kirurgen Olof Acrel. H fick tidigt anseende som en av landets skickligaste anatomer, och redan 1774 fanns han på förslag till prosektorsbefattningen i Sthlm. När han 1785 blev professor i anatomi, hade aldrig tidigare en kirurg hedrats med detta ämbete. Självsyn låg bakom hans skicklighet som anatom. H beräknas ha utfört närmare 1 500 obduktioner. Den hedersbetygelse, som hans vän skalden Johan Gabriel Oxenstierna önskar sig i en dikt, vederfors många: ».. . och att förrän man mig begraver, det får min sista ära bli, att Hagströms lärda Bistouri, skall genomsöka mitt cadaver». Gustav III fick äran 1792 och 21 år senare hans gemål.

För att få fast inkomst och kunna försörja en familj hade H 1776 lämnat tjänsten vid Serafimerlasarettet och köpt en av de 18 fältskärarestugor, som vid denna tid fanns i Sthlm. Genom köpet blev han medlem i kirurgiska societeten och kom att under en följd av år spela en viktig roll inom sällskapet. Som lärare och examinator höjde han den vetenskapliga standarden på undervisningen. H blev societetens siste preses och kämpade tappert för att motarbeta dess upplösning och indragning under Collegium medicum. I fortsättningen kom han dock att samarbeta med de krafter, som under 1800-talets första årtionden ledde de stora reformerna inom medicinalväsendet. När dessa nådde sin höjdpunkt med omorganisationen av det gamla Collegium medicum och Karolinska institutets grundande, hopade sig de officiella uppdragen över H.

Då kriget bröt ut 1788, var H regementsfältskär vid livgardet. Från denna tjänst beviljades han avsked för att i stället genom organisering av snabbutbildning försöka avhjälpa bristen på läkare inom krigsmakten. Ett 70-tal unga män sändes efter tre till sex månaders skolning i fält, men H var inte nöjd med deras prestationer. Samma ansvarsfulla uppdrag fick han vid krigsutbrottet 1808. De 90 underläkare, som då lämnade den kirurgiska undervisningsanstalten, hann få bättre grunder.

Som privatpraktiserande läkare anlitades H med förtroende av hög och låg. Han hade aldrig någon ordinarie anställning vid hovet men kallades dit vid flera tillfällen, bl a till Gustav III:s dödsbädd. Han var under många år kirurgen på modet och njöt goda arvoden, men ingen medellös behövde gå ohjälpt från hans mottagning. Hans älskvärda sätt och hans lugna optimism gav patienterna krafter och livsmod. Han var lyhörd för nyheter inom läkekonsten och fastnade aldrig i gamla metoder och tänkesätt. De nya prövade han om möjligt först på sig själv. Han åt t ex Nux vomica på fastande mage för att fastställa verkningarna av stryknin, och den franske oftalmologen Pellier fick inför de studerande på honom demonstrera sin färdighet att sondera tårkanalen nerifrån näsan.

H:s sociala engagemang framkom i skilda sammanhang. En tid arbetade han som fattigdoktor på Norrmalm och under 31 år var han mot ringa lön läkare vid Danviks hospital, kur- och dårhus, denna sista tillflykt för Sthlms fattiga, sinnesrubbade och veneriskt sjuka. Hospitalet var när H tillträdde befattningen bofälligt, trångt och illa inrättat. Det kunde som han säger i sitt inträdestal i Vetenskapsakademin snarare anses för »den fasligaste arrest tjänlig att skapa dårar, än för ett anlagt dårhus». Mycket tack vare hans ansträngningar kunde 1788 det sjukhus tas i bruk, som sedan användes fram till 1861. När direktionen för en arbetsinrättning 1801 utlyste en prisfråga om fattigvårdens ordnande i Sthlm, lämnade H ett med guldmedalj belönat svar. Det hade som motto »ingen är född att dö i fattighus» och vittnar om framsynthet och äkta medkänsla för samhällets vanlottade.

H ansåg läkarutbildningen i Sverige undermålig och arbetade på dess förbättring. Att sv folket i viss utsträckning hämtade sig från sina sjukdomar berodde på dess goda fysik, inte på dess läkare och sjukvårdsinrättningar. I ett memorial riktat till ständerna och publicerat i Sthlmsposten 1809 pläderar han för bättre läkarlöner, inrättande av garnisonssjukhus och medicinsk undervisningsanstalt i Sthlm. När han efter nobiliseringen fick säte och stämma i riksdagen, lade han där fram förslag som bl a gick ut på decentralisering av länslasarettens förvaltning, markdränering, förbud mot begravningsplatser i tätbebyggda samhällen, bättre vård av veneriskt sjuka och humanare fångvård. Flera av hans projekt ledde relativt snabbt till resultat.

H var 1808 en av de sju framsynta män, som stiftade Svenska läkaresällskapet. Under dess tio första år deltog han livligt i sällskapets sammanträden. Han hade aldrig någon ledande post, men var 1811—16 redaktör för sällskapets handlingar. Under 1820-talet var han missbelåten med dess ledning och gick, enligt vad han skriver till C P Thunberg, sällan eller aldrig till sammankomsterna.

Som lärare var H allmänt aktad och omtyckt. Hans föreläsningar var klara och lättfattliga. Han förde linnéanska traditioner vidare och lättade gärna sakligheten med skämtsamma kommentarer. Många av hans talrika lärjungar kunde instämma i vad C J Ekströmer skriver i sin självbiografi: »Generaldirektör Hagströmer, som i egenskap av inspektor bodde på Karolinska institutet, var mig en faderlig vän, i vars hus jag under den tid jag bodde på institutet hade så gott som ett hem». De blivande läkarna hade fritt tillträde till H:s bostad och boksamling. De obemedlade och skötsamma hjälpte han med kontanta lån. Han var som af Pontin skriver »decennier igenom den torftiga flitens förläggare». I sitt umgängessätt var han öppen och glad. Kanske väl öppen eftersom en del av hans biografer menar, att hans tystlåtenhet var »mindre väl bevakad». Han ville leva i fred med kolleger och hela världen. Enligt Retzius »bugade han sig för stormarna». I ett fall tog han dock bestämt parti, nämligen när det gällde vännen Thunbergs sega kamp mot västgötaprofessorerna inom medicinska fakulteten. Om »le grand Pierre», arkiatern Pehr v Afzelius, fäller H hårda omdömen.

H publicerade talrika smärre medicinska arbeten. Vid 20 år fick han jetong för sitt svar på VA:s prisfråga om fläck- och rötfebrarnas behandling. 1781 startade han och J Kraak landets näst äldsta medicinska tidskrift Weckoskrift för läkare och naturforskare. Redaktionen övertogs 1783 av assessor Pfeiffer, men H förblev medarbetare. Signaturen A J H finner man t ex under en historik om rabies och under rön gjorda vid prövning av läkemedel, spansk fluga mot sängvätning och stryknin mot rödsot. H:s författarskap vittnar om beläsenhet och receptivitet. Han var ingen upptäckare och föregångsman. I en självkarakteristik säger han sig vara en flitig man, som inte åstadkommit några arbeten av synnerligt värde men goda kompilationer. För vetenskapliga undersökningar anser han sig inte ha nog »philosophie och stadga i själen». Av både föreläsningsmanuskript och uppsatser framgår, att H endast med stor försiktighet deklarerade egna åsikter.

Från unga år var han en idog samlare framför allt av växter och snäckor. Sina naturalhistoriska och medicinska samlingar donerade han 1807 till Collegium medicum, som tidigare fått hans bibliotek. När dessa samlingar längre fram övergick i Karolinska institutets ägo, blev H deras samvetsgranne vårdare. Efter hans död kom conchyliesamlingen genom byte till Riksmuseet.

I Vetenskapsakademin var H preses 1791 och 1796. Han besökte regelbundet akademins sammankomster och tycks med intresse ha deltagit i de intriger, som gav dessa spänning och färg. Så arbetade han ivrigt för att skaffa Carl Peter Thunbergs skyddsling Carl Peter Forsberg ett lämpligt ämbete och intog i skilda sammanhang gärna en ståndpunkt, som stred emot den vilken medicinalrådet J L Odhelius förfäktade. Akademin utsåg honom 1824 till inspektor över Bergianska trädgården och Botaniska museet.

Fram till femtioårsåldern förde H ett rörligt liv, och hans hälsa var god. Han hade försökt leva som han lärde och var måttlig vid bordet, mycket återhållsam vid bägaren och använde aldrig tobak. Han berättar i sin självbiografi, att han »aldrig känt någon gyllenåder och merendels haft löst liv» och att han ehuru i ungdomen »en älskare av det vackra könet» aldrig haft någon venerisk sjukdom. 1802 drabbades han av ryggbesvär och hade därefter svårt att gå rak. Dessa förvärrades och därtill kom sjukliga förändringar i höftlederna som gjorde att han från 1816 måste använda kryckor. Han blev efter ett par år något bättre men måste resten av sitt liv stödja sig på två käppar. Det stillasittande livet förde med sig korpulens, och under de sista tio åren plågades han av bensår. Från 1816, då han förordnades till Karolinska institutets inspektor, bodde han i institutets fastighet på Kungsholmen. Några sjukbesök kom ej längre i fråga, men han anlitades flitigt för konsultationer och behöll professorsämbetet fram till 1823, då han beviljades avsked med ograverad lön.

Efter sin död blev han enligt eget förordnande obducerad i närvaro av Karolinska institutets studerande. Hans deformerade höftleder finns som preparat på Karolinska institutets museum. Han begrovs på Kungsholmens kyrkogård, och han hade bestämt att ingen vård skulle utmärka platsen.